De kanadensiska hjältarna är tillbaka i stan! Två år efter sin avskedsturné…
Senast jag såg Saga var på Brewhouse 2012, en liten personlig spelning med en ganska liten publik. Med det färskt i minnet valde vi att ta en extra öl på Hard Rock Café innan vi drog vidare till Trädgårn.
Vi blir snart varse om att denna gången var det inte så. Hela lokalen är fullpackad och när jag kommer upp på balkongen ser jag att det är tätt med gråa och kala huvuden ända fram till scenen.
Man har valt att kalla turnén för ”Out of the Shadows” och kl. 20.00 drar de igång med just den låten.
Från den stunden och knappt två timmar framåt fylls lokalen av allsång, gungande huvuden och armar i luften. Publiken är verkligen med på noterna från första början.
Michael Sadler är en otrolig personlighet på scen och hans röst håller lika bra nu som för 40 år sen. En annan bra röst tillhör bandets skotska keyboardspelare Jim Gilmour. Eller ja, han var nio år när han flyttade till Kanada, men den skotska humorn finns kvar. 
Jim Crichton basspel har ersatts av Dusty Chesterfields och han ersätter med den äran. 
På trummor har vi Mike Thorne, en fantastiskt skicklig trummis, som river av en version av ”A Briefcase” på ett sätt så man får gåshud. Härligt med riktigt bra trumsolo!
Så har vi sist och inte minst (jo, kanske fysiskt) den underbara gitarristen Ian Crichton. Han sätt att leka fram gitarrslingor är helt otroligt och han är enligt mig, en av de absolut bästa på elgitarr.
Någonstans i mitten av konserten inser jag att Saga har en stor kultstatus hos mig och att jag har fastnat på låtarna mellan 1979- 1987. Det är flera av låtarna som jag inte riktigt känner igen. Pinsamt, men lika bra att erkänna det. 
Publiken är däremot, som sagt, med på noterna och det är bara att hänga på.
Jag vet inte om Saga får denna responsen på alla konserten, men jag har alltid upplevt att göteborgare är fantastiskt bra på att vara publik. Det gäller både på konserter och idrottsevenemang.
Jag fick känslan av att något blev som det inte skulle i slutet av konserten. Man bjöd på ett extranummer och efter det var det ett kort ”tack och adjö”. Jag var stensäker på att det skulle bli ytterligare 1- 2 extranummer, men tji fick jag. Den störta besvikelsen var att de inte körde ”the Flyer” en av mina absolut topp-fem-låtar någonsin.
Som sagt, ett lite snopet avslut för en publik som var värd så mycket mer, men i övrigt en kanonbra konsert. Med risk för att vara tjatig säger jag det igen: -Musik ska upplevas live!
Ni som inte har möjlighet att se dem i Stockholm på måndag får en ny chans på Sweden Rock i juni.

För DMB
Joakim Strångert

Khymera startade som ett projekt av Daniele Liverani och sångaren Steve Walsh (Kansas) men sedan 2005 kretsar det mesta kring Dennis Ward (Magnum, Pink Cream 69). Sedan Dennis tog över rodret tycker jag att plattorna blivit bättre allt eftersom. 2016 släpptes det senaste albumet ”The Grand Design”, som enligt mig var det årets bästa album inom den melodiösa rocken. Nu är det alltså dags för Khymera´s femte platta att släppas och den stora frågan är om den är bättre än ”The Grand Design”? 

I januari bjöds vi på det första smakprovet då låten ”Walk Away” presenterades. Dock blev jag inte så jätteimponerad av vad jag hörde. En helt ok låt men refrängen var alldeles för svag för att jag skulle smälta helt och hållet. Khymera kan så mycket bättre tänkte jag då. Blev faktiskt lite gladare när jag några veckor senare fick lyssna på låten ”The First Time”, som faller mig absolut mer i smaken. Den har en väldigt catchig refräng och sådant gillar jag skarpt. 

Nu när jag lyssnat på samtliga låtar kan jag ganska snabbt konstatera att det nya alstret ”Master Of Illusions” inte på långa vägar når upp till samma nivå som 2016 års platta gjorde. Tycker det saknas något. Sen tycker jag även att det har slarvats med produktionen denna gång för den kunde ha varit så mycket bättre. Men nu åter tillbaka till skivans låtmaterial för här finns trots allt en del guldkorn att ta vara på. Albumets bästa låt är helt klart titelspåret som sitter som en smäck och den har även en fantastiskt refräng. Flyttar sedan fram till låten ”Follow The Sun” som även den är riktigt bra. Jag vill även lyfta fram ”After All This Time” som är albumets mest AOR doftande låt. Här kan man höra vissa likheter med band som till exempel FM. Albumet avslutas med låten ”Just Let It Happen”, som också det är ett bra spår. 

Detta är helt klart en bra platta men jag är trots allt lite besviken för jag hade förväntat mig att den skulle vara bättre. Men man kan inte få allt här i världen. Men ”Master Of Illusions” kommer garanterat finnas med på en hel del ”best of” listor i slutet på 2020. 

Betyg 7/10

LÅTLISTA
Walk Away
The First Time
Master Of Illusions
The Sun Goes Down
Paradise
The Rhythm Of My Life
Follow The Sun
Father To Son
After All This Time
Victim Of Your Love
Just Let It Happen

Zak Stevens (från Savatage och Circle II Circle) och Aldo Lonobile (från Secret Sphere) slår här huvudena ihop för att leverera melodisk heavy metal i form av Archon Angels Fallen. De lyckas till stor med det, men det som jag är mest tveksam över är att det tog mig ett par omgångar genom skivan för att känna mig helt bekväm med alla dess delar. Hade jag inte gett mig i kast med att recensera albumet så kan jag nästan garantera att jag inte hade återvänt. Det hade dock inte varit helt rättvist mot vad som har producerats. Det finns några låtar som ställer sig över mängden, exempelvis inledande ‘Fallen’ och den Primal Fear-doftande ‘Twilight’, som får mig att känna mig nöjd men inte “blown away”. 

Till en början var jag inte helt såld på sången (och är egentligen inte det i skrivande stund heller). Zak sjunger med ett ganska så brett vibrato som inte faller mig helt i smaken. Några andra “nitpicks” är att synth stråkarna har ett ganska monotont och platt ljud till stor del, och att låtarna varierar lite för mycket mellan att vara hårdrock, heavy metal och ballader. Det är den lite hårdare stilen som jag tycker rycker tag i mig mest med sin intensitet och kraft. 

Konstigt nog så börjar jag gilla låtarna mer och mer ju mer jag lyssnar. Jag vill dock inte utesluta att min första instinkt var att något mer kritisk. Känner du att albumet inte når hela vägen för dig heller så kan jag rekommendera en eller ett par extra lyssningar. Du kanske, precis som jag, upptäcker något som växer med tiden.

Låtlista
01. Fallen
02. The Serpent
03. Rise
04. Under the Spell
05. Twilight
06. Faces of Innocence
07. Hit the Wall
08. Who’s in the Mirror
09. Brought to the Edge
10. Return of the Storm

Betyg: 7/10

//DavidHGG

Det melodiösa rockbandet Xtasy är nu tillbaka med sitt tredje album ”Eye Of The Storm” där man återigen tagit hjälp av Erik Mårtensson som både skrivit och producerat låtarna. Det låter förstås mycket Eclipse och det är väl inte så konstigt kanske. Albumet öppnas upp med låten ”Die Young” som är en riktig rockrökare. Detta följs av ytterligare fyra helt ok låtar i form av ”Play With Fire”, ”Eye Of The Storm”, ”Perfect Strangers och ”Welcome To My World”. ”Skivans bästa spår hittar vi trots allt i ”Flesh & Blood” och ”The Clock”.

Trots att albumet innehåller en hel del bra material och är välproducerat så känns det som man saknar det där lilla extra. Sen kan man konstatera att Silvia Idoate bör slipa en hel del på sången för jag ska vara helt nöjd. Men hon gör förstås så gott hon kan. 

Xtasy har tidigare släppt albumen ”Revolution” (2014) och ”Second chance” (2017) och det nya alstret är helt klart deras bästa hittills. ”Eye Of The Storm” bör kollas upp av alla som gillar Eclipse, W.E.T och Nordic Union. Albumet släpps den 6:e mars via bolaget Metalapolis Records. 

Betyg 7/10

LÅTLISTA
1. Die Young
2. Play With Fire
3. Eye of the Storm
4. Perfect Strangers
5. Welcome to My World
6. The War
7. Flesh and Blood
8. Crashing Down
9. Nowhere to Run
10. The Clock
11. Silent Heroes

DMB har fått den stora äran att förhandslyssna på det melodiösa rockbandet Arkado´s nya singel ”To leave it All behind” från det kommande albumet ”Never Say Never”.

Redan när jag hör introt med det keyboards duttande soundet blir jag nyfiken och vill höra mer och det är just keyboarden som genomsyrar hela låten. Refrängen är sylvass och sitter som en smäck. Philip Lindstrand sköter sånginsatsen galant och lägg därtill att han även drar iväg ett riktigt gött gitarrsolo i slutet på låten. Skulle nog säga att Arkado påminner en hel del om Perfect Plan men kan även höra en hel del FM.

Låten är även mycket bra producerad, så egentligen finns det inte så mycket att klaga på. Melodiös rock/AOR när den är som bäst skulle jag säga. Hoppas nu verkligen hela albumet levererar på samma sätt för då kan det bli riktigt bra.

Singeln släpps fredagen den 13:e mars via bolaget AOR Heaven. Albumet ges ut två veckor senare närmare bestämt den 27:e mars.