Konsertrecension: Saga – Trädgår´n Göteborg den 21:e februari 2020

De kanadensiska hjältarna är tillbaka i stan! Två år efter sin avskedsturné…
Senast jag såg Saga var på Brewhouse 2012, en liten personlig spelning med en ganska liten publik. Med det färskt i minnet valde vi att ta en extra öl på Hard Rock Café innan vi drog vidare till Trädgårn.
Vi blir snart varse om att denna gången var det inte så. Hela lokalen är fullpackad och när jag kommer upp på balkongen ser jag att det är tätt med gråa och kala huvuden ända fram till scenen.
Man har valt att kalla turnén för ”Out of the Shadows” och kl. 20.00 drar de igång med just den låten.
Från den stunden och knappt två timmar framåt fylls lokalen av allsång, gungande huvuden och armar i luften. Publiken är verkligen med på noterna från första början.
Michael Sadler är en otrolig personlighet på scen och hans röst håller lika bra nu som för 40 år sen. En annan bra röst tillhör bandets skotska keyboardspelare Jim Gilmour. Eller ja, han var nio år när han flyttade till Kanada, men den skotska humorn finns kvar. 
Jim Crichton basspel har ersatts av Dusty Chesterfields och han ersätter med den äran. 
På trummor har vi Mike Thorne, en fantastiskt skicklig trummis, som river av en version av ”A Briefcase” på ett sätt så man får gåshud. Härligt med riktigt bra trumsolo!
Så har vi sist och inte minst (jo, kanske fysiskt) den underbara gitarristen Ian Crichton. Han sätt att leka fram gitarrslingor är helt otroligt och han är enligt mig, en av de absolut bästa på elgitarr.
Någonstans i mitten av konserten inser jag att Saga har en stor kultstatus hos mig och att jag har fastnat på låtarna mellan 1979- 1987. Det är flera av låtarna som jag inte riktigt känner igen. Pinsamt, men lika bra att erkänna det. 
Publiken är däremot, som sagt, med på noterna och det är bara att hänga på.
Jag vet inte om Saga får denna responsen på alla konserten, men jag har alltid upplevt att göteborgare är fantastiskt bra på att vara publik. Det gäller både på konserter och idrottsevenemang.
Jag fick känslan av att något blev som det inte skulle i slutet av konserten. Man bjöd på ett extranummer och efter det var det ett kort ”tack och adjö”. Jag var stensäker på att det skulle bli ytterligare 1- 2 extranummer, men tji fick jag. Den störta besvikelsen var att de inte körde ”the Flyer” en av mina absolut topp-fem-låtar någonsin.
Som sagt, ett lite snopet avslut för en publik som var värd så mycket mer, men i övrigt en kanonbra konsert. Med risk för att vara tjatig säger jag det igen: -Musik ska upplevas live!
Ni som inte har möjlighet att se dem i Stockholm på måndag får en ny chans på Sweden Rock i juni.

För DMB
Joakim Strångert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s