Dukes of the Orients självbetitlade debutplatta från 2018 hade ett schysst sound och några riktiga guldkorn, så mina förväntningar på Freakshow var ganska höga. Stundom låter det tveklöst som Asia, vilket inte är konstigt då vi finner John Payne på sången. Det är också stundom lite mysiga melodier som svävar löst kring den lätt progressiva rocken. Tråkigt nog blev min entusiasm kortlivad på grund av en viss saxofon som dyker upp för jämnan. Jag är verkligen inget fan av saxofon inom melodiös och progressiv rock och det medförde att jag rycktes ur i princip alla låtar med lätt avsmak.

Det är inget fel på musicerandet och soundet har överlag en härlig känsla av 70-tal men låtarna är för långa och saknar ofta något att greppa tag i. De snarare flyter omkring utan att riktigt slå näven i bordet. Melodiska hookar är därför mer eller mindre icke-existerande och refrängerna är godtagbara när det låter som bäst. Jag kan inte säga annat än att jag är rätt så besviken på vad Dukes of the Orient har knåpat ihop denna gång. Hoppas på bättre i framtiden.

Skulle det vara så att du älskar saxofon och lite lätt progressiv melodiös rock så kanske detta kanske vara måttligt intressant. Men är du som jag och vill ha ordentliga melodier och lagom intressanta kompositioner så måste du tyvärr vända dig till något annat.

Låtlista

1. The Dukes Return
2. The Ice Is Thin
3. Freakshow
4. The Monitors
5. Man Of Machine
6. The Last Time Traveller
7. A Quest For Knowledge
8. The Great Brass Steam Engine
9. When Ravens Cry
10. Until Then

Betyg 5/10

//DavidHGG