Recension: Cats in Space

Recension: Cats in Space – “Atlantis”

Publicerat den 27 november, 2020 av Henric Wahlberg Lämna en kommentar

Allt startar med en siren, lite bubbel under vatten och det snabbt igenkännbara blippet från en radar. Vi är alltså i en ubåt på väg mot Atlantis! Gitarr, bas och trummor äntrar scenen med vad som liknar en blandning mellan James Bonds ‘Live and Let Die’ och Miami Vice temat. Jag blir snabbt hookad och längtar redan efter att få höra mer. ‘Dive!’ är alltså en klockren instrumental inledning på en fantastisk musikalisk resa.

Sömlöst leds vi vidare in på ‘Spaceship Superstar’ som omedelbart smäller till med det typiska Cats in Space soundet med spår från bland annat 70-talet, The Beatles och (framförallt) klassisk rock n’ roll med bett i. Flera intensiva gitarrsolon avrundar låten med bravur. De intensiva riffen fortsätter i ‘Revolution’ som framförallt levererar en lyftande refräng med en dundrande basslinga. Basen kanske är aningen för mycket i framkant vilket ger soundet en smått grötig känsla, men i övrigt har jag inget att klaga på.

Så fort ‘Sunday Best’ drar igång börjar jag le. Varför då undrar ni? Jo för att den här typen av pianodriven rock, snudd på gränsen till power pop, är så lättsam och behaglig att sjunka in i. Trots att låten är så kort (strax under tre minuter) så känns det som att jag hinner njuta minst en kvart, och det menar jag på bästa tänkbara sätt. Cembalon som dyker upp under bryggan är också ett härligt inslag som fyller ut soundet på ett unikt, men ytterst passande, sätt. Sedan har vi kanske kommit till albumets starkaste låt; ‘Listen to the Radio’. Den har en sån där refräng som snabbt sätter sig fast och man finner sig själv (oavsett om man vill det eller ej) sjungandes för full hals.

Den enda singel inför detta skivsläpp var ‘I Fell Out of Love With Rock n’ Roll’ och vad jag minns så tyckte jag som bäst att den var ok då. Nu dock, i den rätta kontexten, sitter den som en smäck med en grandios uppbyggnad samt ett maffigt klimax. ‘Marionettes’ äntrar sedan “scenen” och inleds med finstämt piano som är aningen modulerat att låta som en cembalo emellanåt. Låten bygger vidare med distinkta trummor och accentuerade gitarrer för att under sin tredjedel bryta helt och övergå till ett parti med drivande piano à la Meat Loaf.

De låtar jag är minst imponerad av i sina helheter är ‘Queen of the Neverland’ och ‘Magic Lovin’ Feelin’. Trots det fyller de ändå ut plattans speltid på ett finfint sätt och är egentligen inget jag skulle vilja förändra alltför mycket på . ‘Can’t Wait Till Tomorrow’ drar sedan ner både tempo och intensitet och levererar en mjuk ballad med fokus på gitarr och stämsång.

Efter att under de tre senaste låtarna svajat lite i kvalitet är Cats in Space tillbaka med full kraft på låten ‘Seasons Change’ som innehåller allt som gör dem till ett fantastiskt band. Med en klockren refräng, stark sång från Damien Edwards och härligt driv når de återigen toppkvalitet. Jag är väldigt glad att de valde ‘Atlantis’ som det avslutande spåret och jag känner lite vibbar av musikal här. Crescendot efter halva låten där Edwards imponerar med en fantastisk utdragen ton är inte annat än perfekt. ‘Atlantis’ fortsätter eskalera hela vägen ut och fyller ut soundet med stråkar, körsång och slutligen ett rockigt gitarrsolo. En perfekt avslutning på en nästintill perfekt skiva.

Trots några låtar som dippade i kvalitet så är jag ändå beredd att utdela en välförtjänt fullpoängare till Cats in Space och deras Atlantis. Stilen kanske inte är för alla, men den sprudlande glädjen och det fantastiska hantverket kan nog ingen ta miste på.

Betyg: 10/10