Palace är tillbaka med sitt tredje album och det är inte särskilt svårt att beskriva vad jag känner för det. Det räcker med ett ord. Glädje! Jag älskade debuten och älskade inte Binary music om man säger så, så när nu det gamla goa soundet är tillbaka är även min förtjusning det.

Det räcker med bara några sekunder av öppningsspåret Rock and Roll Radio för att jag ska inse att jag kommer tycka det här är skitbra. Det som ganska omgående slår mig är gitarren, vilket kanske inte är så konstigt då Mike är en grym gitarrist men det är inte tekniken i den bemärkelsen som slår mig. Det är lekfullheten, tyngden, musikaliteten, ja alla de där bitarna som alla helt enkelt inte har. Soundet för Palace är ganska unikt anser jag och det enda jag kan komma på mig att jämföra med är Giant. De har på nåt sätt också “swag” och lekfullhet. Låtarna behöver inte alltid vara enligt mall eller vad man ska säga. Det skapar ett intresse som håller i sig över hela albumet, oavsett om det är en melodiös rockdänga eller en ballad. Det som också är sjukt nice är att keyboarden hela tiden finns där som ett komplement utan att någonsin ta överhanden. Den ger bara den där sköna aorkänslan men det är alltid gitarren som styr, det gillar jag skarpt.

Dynamiken på plattan är fantastisk och den osar sent 80, tidigt 90-tal men med en modern touch. Här finns egentligen nåt alla kommer att uppskatta utan att överhuvudtaget bli spretigt, man fattar alltid vart man är på väg och det är imponerande och återigen, väldigt musikaliskt.
Att sen Mike spelar allt själv och sjunger, ja det säger ju sig självt.
Plattan släpps nu på fredag och om ni vill ha en grym helg så lyssnar ni på den redan på fredagen, ni kommer inte vilja sluta.

Betyg: 9/10 (det är en stark 9:a för mig dock)

Av: Måns Enheim