Intervju med Anders Rydholm från Art Of Illusion

Ibland klickar det direkt! Så kände jag vid min första kontakt med Anders Rydholm. Mannen som ligger bakom bl.a. Grand Illusion och det rykande aktuella projektet Art of Illusion.

Hej Anders! Tack för att du vill lysa upp vår mörka januarivardag!

Visst kan vi kalla Art of Illusion för ett projekt eller vill du hellre att det ska kallas för ett band?

Vad är skillnaden? I och med att det är Lars och jag som är kärnan i allt, så kanske det mer är ett projekt än ett band. Hade varit annorlunda om det varit samma musiker på alla låtar, men jag tycker att det är rätt skönt att kunna använda olika musiker, beroende på vad vi är ute efter. Hoppas att vi kan hålla liv i detta och komma med mer skivor i framtiden. Det har varit oerhört roligt och stimulerande att jobba med Lars.

Berätta, hur gick det till när du och Lars Säfsund fann varandra?

Efter att WOA släppt sin första skiva tog jag kontakt med Robert Säll och vi skrev några låtar ihop, som hamnade på två olika WOA skivor. Lars sjöng demosång på dessa låtar, så det var min första kontakt med honom. 2012 träffades vi för första gången backstage när WOA spelade förband till Toto. 2015 skickade jag 4 låtar till Lars och han gillade låtarna, så det var starten för Art of Illusion. Från början visste vi inte riktigt vart det skulle ta vägen och vad det skulle sluta i, så vi tog det bit för bit. Båda jobbar vi mycket, så det har också bitvis stått stilla på grund av annat arbete. Har dock hela tiden känts viktigt att inte ha bråttom, utan att jobba emot att vi själva skall vara nöjda. Av dessa första 4 låtar är det bara ”Catch You If I Can” och det japanska bonusspåret ”No Goodbyes” som kom med på skivan, så jag tycker nog att vi blivet mer och mer kräsna med låtarna och kvalitén, ju längre vi har jobbat ihop. Ganska naturligt att ju mer man lär känna varandra så blir det lättare att pusha och kräva mer av varandra.

Det är verkligen ett riktigt bra album som ni släpper den 27:e januari! Jag älskar sättet ni varierar musikstilar på. Huvudspåret är helt klart AOR, men ni tar till humor och flirtar med italiensk matkonst, opera och kammarmusik. Det är ju lite vågat, men väldigt snyggt nu när ni lyckas. Vad fick er att ta ut svängarna på detta sätt?

Tack! För min del så har jag följt mitt eget hjärta mer än nånsin förut, när jag skrivet låtarna och inte brytt mig så mycket om vad andra skall tycka. Vågat ta ut svängarna mer och släppt lite på min egen uppfattning om hur en AOR-låt skall vara och vad den skall innehålla. Lars likaså, vågar sjunga med mer dynamik och ett bredare uttryck än vad jag har hört om honom göra någonsin förut. Då blir det mer kontraster och mer spännande.

Varför måste allt låta likadant? Ju längre vi jobbat med detta album – ju mer har vi tagit ut svängarna. Vi delar båda en fäbless för Queen, Freddie Mercury och en svensk grupp som hette Big Money. De tog ut svängarna på ett kul musikaliskt sätt och det har inspirerat oss båda till att breda vårt eget uttryck och våga använda humor och kontraster. Jag gillar ju skivor som har variation och dynamik. T ex Queens legendariska skivor “A night at the opera” och “A day at the races”. Där leker de ju enormt mycket med musiken. Humor, sound, variation och texterna är också med klar humor och distans. Finns t ex låtar som ”Death on two legs” där Freddie beskriver sin ilska och frustration i en enda lång utskällning av Queens första manager (som lurade dem på pengar ett kontrakt som totalt band upp dem för alltid). Extremt uthängande och inte accepterat idag och också lite konstigt först med all denna blandning och jag förstod inte allt då. Det är ju den stora variationen och kvalitén på låtarna som gör skivorna legendariska och att man kan lyssna på dem om och om igen 40 år senare. Hade det varit mer likriktat, så hade de inte klarat tidens tand på samma sätt och inte heller blivet lika kultförklarade. Idag är ju skivorna mycket mer likformiga, oavsett genré, och det tycker jag är tråkigt och lite futtigt. Jag hoppas att vårt sätt att försöka bryta lite med konventionerna och att följa hjärtat förstås och accepteras.

Håller med dig helt och hållet! Musiken skriver du själv och med dig i textskrivandet har du Arlene Matza-Jackson och Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie)? Varför just de två?

Har själv alltid känt mig begränsad när det gäller låttexter och att mycket av mina egna texter blivet tråkiga och lite enformiga/likriktade. Därför har det känts befriande att ta hjälp av utomstående textförfattare, så att processen får mer variation, energi och fart. Arlene har jag jobbat ihop med sedan 2005, då jag mötte henne via Sherwood Ball och skivan Code – The Enemy Within. Arlene och jag har skrivet många låtar ihop sedan dess, inte minst på Grand Illusion-skivorna och hon är en positiv kraft, som älskar att jobba med musik. Arlene och jag skriver ofta mycket av texterna ihop och bollar idéer fram och tillbaka. Patrik och jag har en ganska liknande bakgrund och vi jobbar ihop på musikavdelningen på Linnéuniversitetet i Växjö, så det känns helt naturligt att ta hjälp av honom också. Patrik är också en naturkraft vad det gäller att skriva musik och har också ett litet eget uttryck med underfundiga och väldigt välskrivna texter. Denna skiva är dock den där jag själv skrivet mer texter än nånsin förut. Hälften av texterna på skivan är mina och det är en kul utveckling – var inte meningen alls utan det har faktiskt kommit av sig själv. Kommer nog att skriva mer texter i framtiden. Känns lite som att det har lossnat på den fronten.

Med er har ni flera skickliga musiker. Personligen har jag fastnat för de snygga gitarrsolona på skivan. Din son, Daniel, är en av dem och han gör bland annat dom grymma solona på ”My Loveless Lullaby” och ”Wild and Free”. Kan du berätta mer om honom och hans framtidsplaner inom den melodiösa rocken?

Daniel spelar solot på våra videos, men det är Muris Varajic från Sarajevo i Bosnien, som spelar båda dessa solon egentligen. Muris kunde inte vara med på videon och då vi vill ha just dessa låtar till videos, fick Daniel träna in dem. Inte optimalt kanske, men det fanns tyvärr ingen möjlighet att filma med Muris just nu, både på grund av Covid, tid och att det fysiska avståndet, då vi bor i olika delar av Europa. Daniel är snart 23 år har varit två år i USA och gått på Musicians Institute i Hollywood. Nu är han hemma i Sverige igen och jobbar i Stockholm på Fitzpatrick Import Group. Daniel håller på med sin första egna skiva ihop med en grym ny trummis från Göteborg, som heter Karl-Johan Wigander. De träffades och började spela ihop på MI. Deras skiva är klart Toto-inspirerad, musikaliskt sett. Inget klart när de kommer ut ännu. Spännande att ha med sin egen son och Daniel är med och kompar på skivan. Han kommer nog att sola även han i framtiden. Även min andra son, Michael, spelar gitarr och han är lite bluesigare och mer inspirerad av Eric Clapton, Dave Gilmour och John Mayer. Lite längre ifrån min musik stilmässigt, men Michael spelar också mycket akustisk gitarr, så där kanske han kan bidra i framtiden också. Inget måste, men det hade varit roligt om han själv vill. Vi får se….

Jay Graydon (Airplay, Planet 3) gästspelar på plattan. Vad bidrar han med?

Jay Graydon har väldigt positivt inställd till min musik, sedan jag lärde känna honom via Sherwood Ball, 2005. På denna skiva spelar Jay gitarr-solot på låten ”Race Against Time”. Kanske inte så många som anar det, då han här använder ett helt annat sound än han brukar. Jay har ju ett klart eget sound och ett spelsätt som bygger mycket på övertoner och olika legatotekniker. Här gör han något helt annat och med ett mjukt sound jag aldrig hört från honom förut och det förvånade mig mycket, då jag fick solot. Hade också förväntat mig något i hans typiska stil och här kom det något helt annat både spel- och soundmässigt. Tycker dock att det är helt rätt för låten och det visar ju vilken erfaren räv Jay är, som också vågar göra det oväntade och inte bara håller fast vid sitt eget uttryck/sound. Jay spelade också ett solo på en annan låt (Anna), som inte kom med på den slutgiltiga skivan och han var också med och skrev ett par låtar, som vi inte har använt. Varför då undrar kanske några och det är bra låtar, men de går åt ett annat håll musikaliskt sett. Kanske dyker upp i framtiden på något annat projekt….

Kan du berätta lite om övriga musiker?

Frank Nilsson är en grym trummis, som bland annat spelar med Marco Mendonca och Pelle Holmberg grupp. Supertight och väldigt svängig. Frank är grymt inspirerad av Pelle Lindvall och det hörs i hans spelsätt/uttryck. Tror att vi kommer att få höra mycket av Frank i framtiden. En fröjd att jobba med.
Muris Varajic och jag har jobbat ihop sedan 2009 och Muris är en fantastisk gitarrist. Supermusikalisk och med en teknik som är utomjordisk, men det bästa med Muris är att han fortfarande spelar så melodiskt. Det blir inte bara teknik och skalor, utan han bygger sina solon så extremt snyggt och med melodi. Killen sjunger dessutom bra. Övermusikalisk – helt enkelt. Bor i Sarajevo, Bosnien och jobbar som studiomusiker där. För er gitarrfreaks, kolla in Muris YouTubesida. Killen kan spela – jag lovar!!!
Kristian Larsen är ”king of tone” och det låter Huff, Landau och Lukather lång väg, när han spelar. Han nailar alla dessa gitarristers ton och uttryck på ett otroligt sätt och med en grym musikalitet. Såg Kristian på en youtube-video, där han spelade ett Dann Huff solo och blev superimpad och ville självklart att han skulle vara med på ett par låtar på denna skiva.

Pelle Holmberg är lärare på Musikhögskolan i Malmö och spelar ihop med Frank Nilsson. Pelle har också ett eget uttryck som är lite bluesigare och direktare (typ Robben Ford), och med en grym ton. Lite annan palett än de övriga, och han gör ett superjobb på Snakebite Charm.

Per Svensson är mannen bakom det stora feta soundet i Grand Illusions körer. En mästare på att stapla och bygga körer, då han sjunger allt från låga körer till en grym, extremt hög falsett och han kan också variera sin röst oerhört mycket. Per och jag har jobbat ihop sedan 1980. Varför behövs han hör då? Lars är fantastisk på körer och här är Pers roll bara att få in en röst till för att göra körerna fetare och större. Fler röster och det låter större. Han sjunger inte på alla låtar, utan på de där jag velat ha ett fett, stort sound.
Tony Paoletta är studiomusiker i Nashville och jag älskar hans sätt att spela Steelguitar. Steel är inte bara country, utan det kan bli en pad och ett instrument som tillför djup och intresse. Kanske inte så vanligt inom AOR, men jag tycker att det är ett coolt och annorlunda sätt att skapa djup (istället för traditionella syntpads). Mer liv, samtidigt som det tillför ett mjukt djup och Tony har också ett väldigt melodiöst tänk i sitt spel.


För mig var du tidigare känd för det du gjorde med Grand Illusion. Vilka var ni, hur många skivor blev det och kan vi vänta oss nåt nytt?

Vi började spela ihop redan 1985 under namnet Promotion och höll då på ett par år i olika former. När jag byggde min studio 1995, började vi först att spela in lite gamla låtar och det ledde till att vi även började om och skrev lite nytt, som släpptes 1998. Om man även räknar de två första skivorna vi gjorde under namnet Promotion, så blev det totalt 7 skivor med Grand Illusion. Promotion ändras till Grand Illusion 2001 inför släppet av den tredje skivan. Finns även en samlingsplatta (In the Beginning), som innehöll låtarna från Promotionskivorna och 4 bonusspår. Sista skivan med Grand Illusion släpptes 2011 och det kändes då ganska så färdigt, för min del. Tappade faktiskt lite lusten för musik efter den skivan, då jag kände att jag mer fabricerade låtar efter vad folk förväntade sig, än jag själv var intresserad att göra. Fanns mycket gott i dessa låtar och i Grand Illusion, men jag blev lite trött på att mycket kändes inlåst i något som inte ledde mig vidare. Behövde en paus för att få lite lust igen. Ingen aning om det blir något mer i framtiden med GI. Vi får se…

Ni gästades av flera etablerade musiker. Kan du nämna några och hur lyckades du få till ett samarbete med dem? Skryt gärna!

Alla våra gästspel kom igenom kontakter. Gregg Bissonette tyckte att Tim Pierce skulle passa vår musikstil (sa han på ett lunchbreak, när vi spelade in trummorna till Brand New World i LA 2009), så Gregg ringde Tim och introducerade mig. Dagen efter satt jag hemma hos Tim och spelade in med honom.
Arlene Matza-Jackson pratade alltid om sin tjejkompis Susan, vars make Mike, höll på med musik. Det tog nog 4 år innan jag fattade att Susan hette Slamer i efternamn och då var det ju inte svårt att förstå att maken var en gammal musikalisk favorit, Mike Slamer. Då var vi självklart tvungna att ställa frågan till Mike om han kunde tänka sig att göra ett solo. Herr Slamers gitarrspel har jag älskat ända sedan City Boy.
Steve Lukather fick vi kontakt med via Jay Graydon. 2010 åkte vi till LA för att spela in trummor med Gregg Bissonette och gitarrsolon, med bland annat Tim Pierce. Graydon hade redan spelat in sitt solo, men ville att jag skulle ringa honom när jag kom till LA, för att vi skulle bestämma när vi skulle träffas för en lunch. Kl 22.00 på kvällen vi anlänt till LA, ringde jag Jay och vi snackade om veckans inspelningar och vilka personer vi skulle spela in med. Jay undrade om det var någon annan vi ev. skulle vilja ha med. Jag svarade att Lukather alltid varit en dröm. Vaknade kl 06.00 morgonen efter pågrund av jetlag och då hade jag ett mail från Lukather i min inbox. ”Hey, I heard you are looking for me?” Gentilt av Jay, för han måste ha ringt Lukather direkt och att få jobba ihop med Lukather i studion var stort för mig. Luke ville höra något innan han sa ja, så jag skickade en låt och då var han på direkt. Två dagar senare satt vi i studion med Luke. Vi var supernervösa, då Luke är en så stor del av vår musikaliska uppväxt, så det var det konstigt för oss att även Luke var klart nervös. Luke kände ju inte oss och han gjorde inte heller så många studiojobb längre, men än för sina vänner så därför kände också han sig lite osäker. Han spelade grymt ändå och redan hans första solorunda var superb och både jag och de andra var nära tårar. Kändes overkligt att sitta där och diskutera sin egen musik med Lukather. Luke gjorde ett par tagningar till, och var nog var klar på ca 25 minuter. Samma kväll gick vi ut och åt mat med Graydon, Lukather och även Steve’s son Trevor Lukather. Supertrevligt och en oerhört rolig kväll med två historieberättare av stora mått. Ett år senare jobbade jag med Lukather igen för en japansk skiva och då vara han helt annorlunda och supercool. Då kände han mig, så det var en så mycket mer avslappnad känsla i studion. Han gav sig då inte heller, utan sa hela tiden. Jag kan bättre – än gång till, än gång till, än gång till! Fantastiska minnen för en Toto-freak, som mig.


Vilken artist har varit roligast att arbeta med och vem drömmer du om att få sammanstråla med i framtiden?

Går nog inte att säga någon speciell person sådär. Sherwood Ball och jag blev oerhört goda vänner och trots att det är 5 år sedan han försvann, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Oerhört varm, fin och generös människa som lärde mig mycket – inte bara om musik utan också om livet.
Jag har inga drömmar om att arbeta med någon speciell person, utan jag hoppas få jobba ihop med många olika personer. Det är just samarbeten med olika personer som utvecklar oss och får oss in på nya tankebanor. Samarbetet med Lars har varit väldigt bra, då hans tankar och idéer har tvingat in mig på vägval jag aldrig hade gjort själv. Min absoluta favoritgitarrist har alltid varit Dann Huff, men han producerar ju mest nuförtiden, så det är nog ingen realistisk chans på att få honom att gästspela.


Sverige är ju minst sagt framgångsrika i musikbranschen. Vad tror du det krävs för att AOR och melodiös hårdrock ska få den status som man upplevde på 80-talet igen?

Tror tyvärr inte det kommer att hända. Retrotrender är ju på modet och den melodiska rocken kommer säkert att komma tillbaka i olika former, men musikscenen, ser ju tyvärr helt annorlunda ut idag. Båda mina söner gillar 70-80-tals musik och har bättre koll på allt från Led Zeppelin till Pink Floyd och Queen än jag själv, men den stora massan är ju inne i helt andra trender. Den mest oroande faktorn, tycker jag, är att sättet att skriva melodier idag är helt annorlunda. Mycket mer entonigt och det bygger mer på variationer på upprepande ackord i loopform, än ett melodiöst tänk. Det innebär att många av dagens ungdom inte uppfattar eller förstår melodisk musik på samma sätt och det rycker också undan benen lite på en stor comeback för melodiös musik, oavsett om det baseras på rock eller heavy metal.

Att du jobbar mycket med musik har jag förstått och du är universitetslektor i musikproduktion i Växjö. Vad innebär det?

Det innebär att jag är programansvarig för Musikproduktionsprogrammet på Linnéuniversitetet. Ett 3-årigt kandidatprogram där vi lär ut allt inom musikproduktion, låtskrivning, arrangering, teknik, inspelning, mixning, till musikjuridik och företagande. En ynnest att få jobba ihop med dagens ungdom och både får ge ett historiskt, musikaliskt och tekniskt perspektiv och få bli en del av dagens trender. De pushar mig också. Vi har superfina studios och det är väldigt många sökande, så det är en bra nivå på våra studenter.

Du är en mångsidig person. Vad mer har du för musikaliska minnen och erfarenheter?

Många – här är ett axplock. Jag har skrivet ett par musikaler. Skrev och producerade barnmusik med Tippen-gänget (med Morgan Alling och Lasse Beischer bland annat). Producerat 6 skivor, plus film, spel och tv-musik för den japanska artisten Demon Kakka. Varit kapellmästare för nyårsrevyn i Växjö (nästan 600 shower totalt sett). Spelat 1,5 år på heltid i ett dansband på 80-talet. Kompat allt från Loa Falkman, Gunnar Wiklund och Lasse Berghagen till Putte Wickman och Gunnar Siljabloo Nilsson. Sedan 1985 har jag också jobbat med Tv och då bland annat som A-ljud på SVT (ansvarig ljudtekniker på livetv-sändningar).

När du inte ägnar din tid åt musik, vad gör du då?

Jobbar fortfarande med tv och då mestadels sport-tv. Innebär att jag är med och filmar ca 130 sport-sändningar av t ex SHL-hockey/hockeyallsvenskan och fotbollsallsvenskan/superettan varje år. Skötte t ex närbildskameran på sändningen Växjö Lakers – Djurgården för C-More i går.

Växjö där du bor är en vacker stad. Som innebandy- och fotbollspappa/tränare har jag mest sett idrottshallar och fotbollsplaner vid cuper i stan och dess närhet. Vad tycker du att jag ska se nästa gång jag besöker Växjö, enbart som turist?

Vi har en oerhört vacker slottsruin som heter Kronobergs slott och den ligger mitt i Helgasjön. Mysigt ställe att fika eller äta på och perfekt för ett sommarstopp. Också mysigt att äta vid Växjösjön, mitt i centrum. Växjö är definitivt en idrottsstad, men ingen större sommarstad, utan Växjöborna söker sig emot Öland eller Halmstad på somrarna.

Hur är musiklivet i stan?

Hyfsat, men det finns inget naturligt ställe längre som anordnar live-konserter för band. De ställena är tyvärr borta och det är väldigt synd, inte minst för våra unga som varken får spela själva eller gå på konserter. Utan naturliga spelställen så lär vi aldrig få tillbaka en fungerande marknad för band/artister. Då blir det bara skivsläpp och ingen livekultur. Tråkigt, för det är så stor skillnad för ett ungt band idag, jämfört med hur det var när jag växte upp. Gäller ju inte bara Växjö, utan Sverige i stort. Vi behöver få igång fungerande ställen/en marknad för band att spela på.

Ja, musik är helt klart bäst live. Jag har hela mitt liv drömt om att få jobba med musik. Nu har jag passerat femtio år, kan inte spela ett enda instrument och sjunga vill ingen att jag ska göra (jag lovar). Har du något bra råd som jag kan ta med mig och som kan ge mig inspiration i framtiden?

Det viktigaste med musik är att det skall vara kul, underhållande och avslappnande. Blir det ett jobb så kan ofta glädjen försvinna och det kan också komma in prestationskrav som är hämmande. Under det 1.5 året som jag spelade musik på heltid i ett dansband, så skrev jag inte en enda låt. Glädjen med musik försvann, då det bara blev en repetitiv process och inget kreativt. Hade ingen energi kvar till att vara kreativ och skapa själv och då är det bättre att bara njuta av musik, på sina egna villkor…

Åter till Art of Illusion. Albumet släpps som sagt den 27:e januari och jag ser att det redan publicerats en del riktigt fina recensioner. Hur känns det inför släppet? Är man nervös och orolig för negativ respons eller är man taggad och bara längtar?

Självklart är det lite nervöst. Vi vill ju att folk skall gilla det vi gör och förhoppningsvis även förstå tankarna med musiken och texterna. Lars och jag tar oss ju lite utflykter med egna twister och lite annorlunda approach musikaliskt sett från vad vi tidigare har visat, så vissa kommer att älska det och andra kanske inte kommer att förstå. Finns också lite humor både textmässigt och musikaliskt, som jag hoppas att folk förstår. Alla texter behöver inte handla om kärlek. Lite speciellt också i dessa Covid-tider då alla sitter hemma klart mycket mer än tidigare. Är det bra eller dåligt för att släppa ny musik?

Jag tror det är bra och framför allt verkar det som att musiken är flera snäpp bättre med detta! Har du någon favoritlåt på skiva och i så fall varför?

Nej, inte direkt. Jag fastnar ofta i de låtar som jag jobbar med just här och nu och i själva produktionsprocessen blir de tillfälliga favoriter. Blir annorlunda och mer tydligt för mig själv med lite distans, vilka som håller över tid. Finns ett par låtar som t ex Wild and Free, My Loveless Lullaby, Run, 4 Am som jag tycker håller bra även efter en periods lyssnande. Säkert fler med lite distans. Finns t ex Grand Illusion låtar som jag inte ens kommer ihåg själv att jag skrivet. De fastnade aldrig på något sätt. Inget bra tecken, men tyvärr sant. Här har vi jobbat en längre tid och vi har sorterat bort låtar som vi av olika själ inte har samma känslor för, så jag tror att jag med lite distans över tid, kommer vara nöjd med de flesta låtarna. Lars har säkert helt andra favoriter än jag och det är helt ok.

Finns det redan nu några tankar på en uppföljare?

Absolut! Det har varit både kul och givande att jobba med Lars så det känns helt naturligt att göra mer musik. Jag är väldigt stolt över resultatet, men exakt vart en ev. andra skiva tar vägen musikaliskt sätt, eller när den kan komma, har jag faktiskt ingen aning om idag.

Stort tack och så fantastiskt kul att få ställa några frågor till dig! Jag har en känsla av att det kan komma en fin recension även från DMB. Lycka till med releasen och jag hoppas få höra från dig snart igen!

Stort tack, själv!!! Jag hoppas att 2021 blir ett bra år för melodiös musik…

För DMB
Joakim Strångert

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s