2008 lyssnade jag på en platta som släpptes med det då nya bandet Elevener. Det krävdes ett par lyssningar och sen insåg jag att detta gick rakt i mitt hjärta. Plattan ”When Kaleidoscopes Collide” ligger än idag på min tio-i-topp-lista.
De var väl därför jag sprang omkring och jublade hemma när jag såg att det kom en ny singel med den klassiska sättningen, Johan Bergquist och Andreas Brodén, i våras.
Kommer det mer godis från dessa två herrar?

Hej Johan! Jag är så glad att du vill ställa upp för DMB:s läsare och svara på några frågor!

Nöjet är helt på min sida! Kul att höra att vår musik fortsatt uppskattas och kul att du hörde av dig!

Kan du berätta lite om dig själv?

Jag närmar mig 50-strecket och har sedan några år blivit en riktig skogsmulle som bor där grusvägen tar slut. Uppväxt i Småland och har även bott i Falkenberg och Göteborg innan det blev skogen. Jag arbetar med musik på studieförbund. Genom åren har jag spelat alltifrån reggae till brassband, hårdrock och visor. Jag gillar att mata småfåglar på min fritid. Senast igår köpte jag 30kg solrosfrön, haha!

Kul att vi är fler! Jag matar också småfåglar och tycker det är faktiskt riktigt kul att räkna in de olika arterna!
Vad fick dig att börja spela musik och vilket instrument var det?

Det fanns ett piano hemmavid och det började jag “fuska” på tidigt. I övrigt tror jag man får säga att det var Status Quo och jag har ett tydligt minne av att jag hörde “Rain” på radion. Utöver pianot så var det även elgitarr i början men det blev snabbt bas istället. (Jag & Andreas bytte s a s instrument med varandra). En äldre syster lyssnade massor på Springsteen. Hon skaffade Saxons Denim & Leather och efter det så var det “helt kört” för mig, haha!

Ditt första band. Vad hette det och vad var din roll?

När det i tonåren började bli mer “på riktigt” så hette bandet Harlequin och det innehöll även Andreas. I Harlequin spelade jag bas (och delvis keyboard). Jag räknar inte riktigt våra tidigare band som t ex sjöng om att “Där kommer femton hundar på led” till tonerna av Priests “Freewheel Burning”, haha!

Ha, ha, ha! Du spelade keyboard i hårdrocksbandet M.Ill.ION under några år. Vilka var ni?

Jag var med mellan 2002-2009 och M.ill.ion hade då funnits i över ett decennium och släppt några plattor. Den sättning jag kom med i gjorde två plattor (Kingsize & Thrill of the chase). Musiken var väl nån hybrid av 70-talets hårdrock och 80-talets metal, fast förhoppningsvis utan att fastna gamla hjulspår. Jag tycker vi lyckades med det.

Absolut! Jag läste att ni var ute på en turné i Storbritannien ihop med Saxon, Tygers of Pan Tang och Girlschool? Kan du berätta hur det var och är det fler kända band ni spelat med?

Just den turnén du nämner blev faktiskt aldrig av utan ställdes in helt i sista stund(!) Men M.ill.ion har turnerat med O/D Saxon & Girlschool vid andra tillfällen. Till mina bästa minnen hör spelningar med t ex de gamla idolerna i O/D Saxon och inte minst Magnum som också varit stora favoriter för mig. Andra höjdpunkter var en turné i England som support till Michael Schenker och att vi spelade på den första upplagan av Firefest. Det kändes ju lite surrealistiskt att springa på Neal Schon backstage.

Ja, det förstår jag! Du har även gästat Stefan Elmgrens Full Strike och Hammerfall. Hur kom du med där?

Andreas gick på MI/GIT i början på 90-talet, tillsammans med bla Stefan Elmgren och med Baskim Zuta som Full Strike spelade in hos, så det var så det där kom sig.

Jag fick som ju upp öronen för dig i och med att du och din barndomskompis Andreas spelade in ett album som Elevener. Hur kom ni på den idén och hur utvecklade ni den?

Andreas och jag spelade ihop i tonåren men flyttade sedan åt olika håll. I mitten på 00-talet blev jag på olika sätt påmind om att tiden man har är ändlig och drömmen om att göra en platta med en gammal kamrat tog form, så jag började göra låtar. Andreas hakade på och trots att han då inte varit aktiv musiker på länge så tränade han upp sig till stordåd, i mina öron. För mig var det aldrig aktuellt att skapa ett band eftersom detta skulle vara “vår” platta och även om bolaget ville försöka involvera en namnkunnig (och namngiven) leadsångare på den plattan så sa jag nej… eftersom plattan då skulle ha blivit något helt annat. Vi hade säkert sålt fler plattor men å andra sidan så hade det inte längre varit “vår” platta. Jag är väldigt glad över att plattan mottogs såpass väl och att den fortfarande uppskattas. Vi gav verkligen allt vi hade när vi gjorde den.

Som sagt en grym skiva ni släppte. Vad glad jag är att ni gjorde den som er platta! Efter några år kom album nummer två, utan Andreas och med nya medlemmar. Hur kommer det sig?

En anledning är att det var ganska slitsamt att göra en platta på distans, särskilt eftersom jag och Andreas aldrig har gjort inspelningar var för sig, utan vi har setts. Så geografin spelade stor roll. I samband med den första plattan så frågade det japanska bolaget om vi kunde komma över på showcase-gig men jag hade ju inget band och Andreas var absolut inte pigg på att haka på hela den svängen. Jag var också nyfiken på hur Elevener skulle låta med en annan sångare och ville prova att bilda ett “helt band” som skulle kunna spela live.

Nyckelpersonen i den andra plattan är utan tvekan den grymme gitarristen Magnus Lindqvist. Till mycket stor del är det Magnus förtjänst att det blev en ny version av Elevener.. (efter att vi båda hade sammankopplats via en gemensam bekant). Att plattan låter lite annorlunda är inte konstigt med tanke på att det är en helt annan lineup och Pierre Wensberg vid micken och även för att det då var jag & Magnus som gjorde musiken… Vi gjorde några få livespelningar, bl a som support till Bobby Kimball och på Skogsröjet. Samtliga inblandade är verkligen goa gubbar så att det rann ut i sanden berodde dels på att min egen energi tröt men också på att ingen av oss nog riktigt var beredda att sätta bandet högt på dagordningen, med allt vad det innebär av tid & engagemang som måste avsättas.

Vad har du gjort sen dess?

Tyvärr fick jag en “överdos” av musik rent generellt under en period… Jag hade många år när all ledig tid ägnades åt egna band & musik och det ledde till slut till att jag inte ens orkade lyssna på musik över huvud taget. Under senare år har jag nöjt mig med att klinka på pianot hemma. Jag har fått några förfrågningar om att haka på band, inspelningar eller låtskrivande men har tackat nej. Det är först under det senaste året som jag haft lite lust att göra något “på riktigt” igen och då med fokus på den egna musiken.

Vad saknar du mest just nu? Att själv spela live eller se musik spelas live?

Jag har väl nästan vant mig av med att spela live, redan långt innan pesten kom… så jag får nog säga att jag mer saknar att se musik spelas live. Även om man, med tanke på åldern på de band man gillar, ibland står och är nervös för hur det skall gå, haha!

Vilka scener känner du mest för i Göteborg och varför?

Det är så mycket som har ändrats de senaste åren och det är betydligt färre spelningar med lokala band än för tio år sedan, så tyvärr har ju en del mindre ställen helt försvunnit eller slutat med livegig (långt före pandemin). Jag gillar verkligen Pustervik men det är ju en nivå för stort för många band i de genrer som jag gillar.

Har du något musikaliskt projekt just nu och i så fall vad?

Jag har den senaste tiden försökt lära mig lite mer kring synthwave/retrowave och fuskar nog ut något eget släpp inom den genren snart, fast då under annat namn än Elevener för att inte ytterligare förbrylla eventuella Elevener-lyssnare, haha!
Jag ser det lite som en utmaning att försöka orientera mig i en genre som jag inte sysslat med tidigare. Det blir en slags “skaparglädje” i att få känna att något är nytt. Det är en ljudvärld och ett musikaliskt tänk där jag inte kan gå på någon slags rutin. Precis som en del AOR så finns det en del synthwave som är väldigt bra på att fånga nån slags känsla av 80-tals soundtrack… Det är det som lockar mig med den grejen.

Hur brukar du skiva dina låtar? Text eller musik först?

När jag på 90-talet spelade symfonirock så kunde det hända att jag utgick från en färdig text… men annars är det alltid musiken först. Jag är rätt upptagen med att det skall genereras en “stämning” och att musiken och texten tillsammans skall förmedla den men utan att för den sakens skull ta till extrema eller ens stora grepp. Att försöka hitta en “vibe” helt enkelt, även om jag har lite svårt för just det ordet. En till synes banal textrad kan bli något annat om den musikaliska omgivningen och soundet är “rätt”.

Och i våras släppte du och Andreas en ny singel. Kan vi förvänta oss en uppföljning med ett nytt album?

Vi fick för oss att dra ihop en liten låt och det var spännande att se hur vi skulle låta nuförtiden men jag tror att alla som hör “Bittersweet memories” känner igen stuket från den första plattan. Andreas har stor del i arrangemang och sound, så det är inte konstigt om det låter som “vi”, även om det gått mer än ett decennium sen sist. Jag gör låtar emellanåt och det blir i huvudsak något som jag tror låter som Elevener. Det finns inte planer på ett album i dagsläget men jag utesluter inte att lusten för att dra ihop det skulle kunna falla på. Trenden är iaf på uppåtgående, vilket det är längesen den var. Eftersom jag numera är så ointresserad av de åtaganden som ofta följer med ett skivsläpp så vet jag inte om det ens skulle vara aktuellt att försöka få en deal med något bolag. Det finns ingen dröm om nån slags karriär eller några feta förskott utan vi får isf hitta annan motivation för att dra ihop ett album.

Min kompis Emil och jag har pratat mycket om hur mycket vi vill höra mer av din och Andreas musik. Hur kan vi som längtar efter en uppföljare heja på så att den skyndas på?

Det är jättekul med intresset för vår “grej”, särskilt med tanke på hur inaktiva vi har varit under lång tid. Andreas & jag har nog en ganska klar bild över hur vi vill låta när vi gör något och i någon mån kan man säga att vi gör det för “vår egen skull” men det är otvivelaktigt så att de hejarop och den feedback man får betyder mycket. Musiken spelas ju inte in för att hamna i byrålådan här. För ett tag sen skickade nån snubbe i Mexico en video där vår musik “dônade” från ett flak på en pickup, haha! Jag tycker fortfarande det är fantastiskt att tänka på att det som började med låtar om “Femton hundar på led” har utvecklats en smula och hittat såpass långt bort i världen… och jag är precis lika glad för västsvenska hejarop så jag vill understryka att jag verkligen tar till mig av din & Emils entusiasm!

Tack så mycket, Johan! Det har varit otroligt trevligt att få komma i kontakt med dig! Hoppas jag snart kan få träffa dig på en konsert eller liknande! Ha det gott så länge och kör så det ryker!

Tack själv! Det är fantastiskt kul att en platta som jag la ner min själ i har fortsatt att uppskattas så mycket! Jag hoppas att eventuella framtida släpp skall kunna leva upp till förväntningarna.

För DMB
Joakim Strångert