Recension: Giant – ”Shifting Time”

Det är nya tider nu. Originalbanden blir färre och projektbanden blir fler. Medlemmar hoppar runt och bildar nya konstellationer hela tiden.

Här kommer ytterligare ett band som befinner sig i gränslandet. Numera. GIANT.
Originalmedlemmarna David Huff och Mike Brignardello på trummor resp. bas. Svenske sångarfyndet Kent Hilli från PERFECT PLAN och John Roth från WINGER lirar gitarr. Modigt av både Hilli och Roth att axla Dann Huffs roll.

Hur bedömer man den här objektivt?
Det är med skräckblandad förtjusning man tar sig an femte plattan de väljer att släppa under namnet GIANT. Ett band som har levererat två av historiens starkaste album inom den melodiösa hårdrocken (1989 och 1992).
Då med Dann Huff på sång och gitarr som även är med på III (2001). På fjärde (2010) var han bara låtskrivare och gästade på gitarr på ett par låtar. Trots bra uppföljare var de dömda att hamna i skuggan av de två första odödliga klassikerna.
På nya plattan gästar Huff på låten ”Never die young” och han har fortfarande ”det”, helt klart.

Jag försöker att inte jämföra nysläppet med de fyra föregående plattorna även om det är svårt. Faktum är att det är en riktigt kompetent melodiös hårdrocksplatta med slagsida åt AOR och starka låtar som står på egna ben med arvet från namnet ganska tydligt.
Låtstrukturer och melodier känns bekanta och ibland väl nära de första två som fått stå mall för ”Shifting time”. Riktigt bra lirat, såklart, av dessa rutinerade herrar.
Låtarna då? Som är viktigast ändå.
Jag tycker de fått till en hel del riktigt bra låtar. Ganska rockigt och gitarrbaserat men kanske några lugna och lite väl slätstrukna låtar för mycket på plattans andra halva för att riktigt övertyga den mest skeptiska lyssnaren.

Dann Huff har tydligen gett sin välsignelse över plattan och det förstår man. Många paralleller och passningar till de två första albumen. Inte minst från Kent Hilli som nog har lyssnat mycket på Huff & Co. och säkert vill förvalta förtroendet med hedern i behåll. Det gör han oxå. Med råge. Tycker mig höra både Steve Walsh och Joey Tempest i tonen här och där. Och även Dann Huff såklart. Speciellt melodispråket. Riktigt bra gitarrspel av Roth oxå. Lite anonymt och genretypiskt men ändå smakfullt och kompetent.

Eftersom det är Frontiers som släpper plattan ligger det nära till hands att Alessandro Del Vecchio är inblandad. Och jodå som producent och låtskrivare även här. Tillsammans med låtar av Hilli, Kristian Fyhr och Pete Alpenborg (Jonas Eriksson och Mike Palace har oxå bidragit), Sverige är ganska dominerande i Frontiers stall numera, både genom banden och låtskrivare. Förståeligt. Vi kan konsten och hantverket samt har verktygen och talangerna, i detta fallet Kent Hilli som imponerar återigen.
Som GIANT-platta får den klart godkänt, som nytt band hade de gjort succé och haft framtiden säkrad. Lite orättvist kanske men är så det funkar om man är så inflytelserik.
Vi lär nog hur som helst få en sjätte platta utan att behöva vänta tolv år den här gången..

Betyg: 7/10

Låtarna:
1. Shifting Time
2. Let Our Love Win
3. Never Die Young
4. Don’t Say A Word
5. My Breath Away
6. Highway Of Love
7. It’s Not Over
8. The Price Of Love
9. Standing Tall
10. Anna Lee
11. Don’t Wanna Lose You
12. I Walk Alone

Line-up:
Kent Hilli – Sång
John Roth – Gitarr
Mike Brignardello – Bas
David Huff – Trummor

Skriven av Thomas Hultbrand

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s