Det verkar inte kunna gå fel hos TEN i mina öron. Jag var naturligt skeptisk inför Here Be
Monsters, mestadels på grund av att jag har gillat deras senaste två album så mycket.
Pressen blir ju då så mycket större på deras efterföljande musik. Så lever de upp till mina
förväntningar?

Efter ett aningen knackigt intro till Fearless så drar albumet igång ordentligt. Den här
inledningen på skivan visar på allt det som gör TEN till det band de är. Det är lekfulla riff,
starka melodier och fina harmonier. Har man fattat tycke för TEN tidigare så stämmer detta
bra överens med hur de låtit tidigare och man blir nog sällan överraskad. Det kan vara på
både gott och ont då det känns som att de hittat ett koncept som fungerar och därmed
försöker att inte avvika från det. För egen del så är jag underhållen hela vägen genom
albumet och den innehåller flera “bangers” som inte alltför snart kommer landa på mina
spotifylistor

Min klara favorit kommer redan som spår nummer två; Chapter and Psalm. Det är även
albumets längsta låt på lite över åtta minuter. Man märker hur de tar ut svängarna och låter
kompositionen andas och utvecklas naturligt, något som jag alltid uppskattar. Man hinner
liksom landa i melodierna och harmonierna vilket gör att solot kommer in som en frisk vind
samt att partiet kring 05:10, där en proggig rytm läggs till, får ett mervärde i det stora hela.
Sedan låter de de avslutande refrängerna ackompanjeras av ett underliggande solo som
drar allt till sin spets, på bästa sätt.

The Dream That Fell To Earth sticker ut lite från mängden genom ett “shreddande” riff som
kombineras med ett annorlunda kombination av toner – åtminstone annorlunda i mina öron.
Den melodiska fras allt börjar med påminner mig om introt till någon animeserie, men jag
kommer tyvärr inte ihåg vilken. Oavsett så gillar jag låten starkt och hade gärna hört lite mer
i den, eller annan varierande, stil.

Inget av det som kommer under skivans andra halva är på något sätt dåligt eller
undermåligt. Risken är bara att lyssnaren kanske kan tycka att soundet förblir aningen
enformigt. Trots det så känner jag bara att jag vill höra mera och mera. Med en speltid på
nästan prick en timme så fyller TEN ut med ordentligt långa låtar så att man i slutändan ändå
känner sig ganska nöjd. En “sweet spot” för mig är när album har ungefär den längden,
förutsatt att man gillar det man hör. Annars är det lätt att man gillar ett album men att man
inte känner sig helt tillfredsställd.

För att besvara min inledande fråga så tycker jag absolut att TEN lever upp till de
förväntningar jag hade på dem. Jag känner inte riktigt för att återigen ge ut toppbetyg, som
jag gjorde på deras senaste album (Albion och Illuminati), men det är absolut inte långt ifrån!
Jag kan helt enkelt inte annat än att bejubla det jag hör. Skivan släpps nu på fredag den 18:e
feb, så det är bara att dra igång Spotify till helgen och njuta!

Betyg: 9/10
//DavidHGG