Det melodiösa rockbandet Wildness meddelar att man är klara med sitt nya studioalbum, som nu har skickats till bolaget Frontiers Records. Så här går att läsa på bandets facebook-sida:
Friends! We have some great news for you!
Wildness album number #3 is finally mixed, mastered and handed over to our friends at Frontiers Music srl.
We’ve been working hard from all ends to get this album done, and we’re thrilled to share it with you guys later this year. Get ready for a full-blown Wildness experience packed with melodies, heavy choruses, wild guitar solos and exciting vocals.
Stick around for upcoming news regarding release date, single, music video and more.
Projektbandet Restless Spirits med gitarristen/låtskrivaren Tony Hernando (Lords Of Black) i spetsen kommer den 5:e augusti släppa nya albumet ”Second To None” via bolaget Frontiers Records. 2019 gav man ut sin debutplatta där man bland annat kunde höra Dino Jelusic, Johnny Gioeli, Deen Castronovo och Kent Hilli. För ytterligare information: facebook.com/RestlessSpiritsBand
I slutet på mars släppte bolaget MelodicRock Classics samlingsalbumet ”Anthology” med det klassiska AOR bandet Little America, som nu finns tillgängligt via bland annat Spotify.
Den 5:e augusti väntas projektbandet Sunstorm släppa sitt nya studioalbum ”Brothers In Arms” via bolaget Frontiers Records. 2021 gav man ut sin senaste skiva ”Afterlife”. För ytterligare information: facebook.com/SunstormMusic
Fredagen den 5:e augusti släpper Generation Radio med bland andra Jason Scheff, Deen Castronovo och Jay DeMarcus ett självbetitlat debutalbum via bolaget Frontiers Records. För ytterligare information: facebook.com/GenerationRadioBand
DMB´s skribenter tycker till och sätter betyg på 6 stycken utvalda album som släppts nu i april.
Dare – ”Road To Eden”
Måns: Deras bästa alster på rätt länge. Feelgood från början till slut. Härliga låtar och sköna gitarrsolon med det klassiska Dare-soundet. 7/10
Tommy: Väldigt kluven inför denna grupp. Musikaliskt är det stundtals bra men jag har svårt för Darren sångröst. 6/10
Jonas: Riktigt bra, lite mer upptempo på denna än vanligt vilket är välkommet. Bästa sen ”Blood from stone” (1991) 8/10
Thomas: Är tionde och bästa plattan sedan debuten från 1988. Tio starka rocklåtar med bra melodier, smakfullt gitarrspel och Darren Whartons sköna röst som gör detta till en riktigt angenäm anrättning på väg till lustgården… 7/10
Henric: Darren Wharton och grabbarna verkar fått upp tempot på denna platta. Låtarna ”Born In The Storm”, ”Cradle To The Grave” och ”Only The Good Die Young” sticker ut lite extra. Ett överraskande bra album från detta klassiska AOR band. 8/10
David: Ett klassiskt sound, till stor del tack vare sången. Men musiken är också så där skönt groovy, där vissa låtar får mig att tänka på arena rock i stil med U2 och Springsteen. Albumet växer lite för varje lyssning men jag känner även att det finns en risk för att intresset kan dala då låtarna inte har det där lilla extra (som är så svårt att beskriva). 8/10
Joakim: Ett band med så mycket glädje på scen har gått tillbaka till det lite mer rockiga soundet som dom hade i början på sina första plattor. Det är ett framgångsrecept i mina öron. Hatten av för Walesarna! 8/10
Snittbetyg: 7
Treat – ”The Endgame”
Måns: Otroligt bra. Förstår att många håller Coup de Grace som sin favorit men för mig är denna ett strå vassare. 9/10
Tommy: En del riktigt bra låtar , så Treat är i gammalt gott slag. 8/10
Jonas: Världsklass! Att efter 40 år kunna släppa bland det bästa de gjort är imponerande! 9/10
Thomas: Tillsammans med återföreingsplattan från 2010 Coup de Grace hamnar dessa väl skrivna och framförda melodiösa hårdrockslåtar i topp. Och Robban Ernlund sjunger bättre än någonsin. 9/10
Henric: Deras bästa release sedan albumet ”Coup De Grace”. Många starka låtar, men ”Sinbiosis”, ”Wake Me Up When It´s Over” och ”To The End Of Love” håller jag extra högt. Får rysningar av Anders Vikström´s gitarrspel inte minst på avslutande ”To The End Of Love”. Magiskt! 9/10
David: Här sattes jag verkligen på prov huruvida jag skulle ge ut en åtråvärd tiopoängare. I slutändan landar albumet inte riktigt där, men för min del kommer nog detta vara en av årets ordentliga överraskningar. The Endgame har allt man kan önska sig – medryckande riff, hänförande refränger och en ordentlig orsak att återvända gång på gång. 9/10
Joakim: Tänk att dom efter alla år släpper ytterligare ett album av högsta klass! Kanske det bästa? Grymt jämn och bra platta. Absolut med bland årets bästa inom genren! 9/10
Snittbetyg: 9
First Signal – ”Closer To The Edge”
Måns: Finns helt klart ljusglimtar här men tyvärr är känslan att man kör på i exakt samma spår som tidigare. Det är inte dåligt men inte heller något jag längtar efter. 5/10
Tommy: Man får vad man förvänta sig av Harry och Daniel , nämligen en solid AOR skiva. 7/10
Jonas: Helt ok men når inga högre höjder, Harry Hess alltid bra dock 6/10
Thomas: AOR från Frontiers-stallet med lite för många låtskrivare för sitt eget bästa. Anonymt fast välspelat. Harry Hess sång räddar upp det. 6/10
Henric: En ganska blek och tråkig historia från First Signal den här gången. De kan bättre helt klart. 5/10
David: Lätt att lyssna på och ta till sig, men inget som sticker ut som något speciellt. Inget jag längtar efter att gå tillbaka till, men inget jag heller stänger av. 7/10
Joakim: Låtar som är lätta att ta till sig och Hess goa röst. Går i gamla spår och det är ju inget dåligt med det! 7/10
Snittbetyg: 6
Fortune – ”Level Ground”
Måns: Ena stunden känns det långsamt och ganska sömnigt, andra briljerar det. Tyvärr faller det nog över åt det tråkig lite för mycket vilket gör att jag tappar intresset. 4/10
Tommy: Inte dåligt men heller inte jättebra. Några hyfsade låtar men lite för ojämnt i min smak. 6/10
Jonas: Positiv överraskning ändå, bättre än senaste släppet. Det karaktäristiska soundet och låtarna FINNS där, en lite bättre produktion hade höjt betyget. 7/10
Thomas: Med bröderna Richard och Mick Fortune som släppte en uppmärksammad platta 1985, lade ner och gjorde come back 2019. Nu kommer tredje albumet med riktig kvalitets AOR. 8/10
Henric: Klassisk AOR som har sina ljusa stunder. Men saknar det där lilla extra. Gillar dock låtarna ”Level Ground”, ”Orphaned In The Storm”, ”Silence Of The Heart” och ”Hand In Hand” skarpt. 6/10
David: Tillsammans med First Signal är det här väldigt “middle of the road” gällande April månads rockplattor. Påminner, rent soundmässigt, om Stan Bush och Pride of Lions, men utan deras finess. 6/10
Joakim: Högklassig, snygg AOR. Bra jobbat! 7,5/10
Snittbetyg: 6
Black swan – ”Generation Mind”
Måns: Riffig hårdrock som är väldigt svår att inte tycka om. Grymma melodier och grym sång. 7/10
Tommy: Jämfört med debutskivan så har det gått på fel håll. Kan vara att jag hade förväntningar på skivan. 6/10
Jonas: Inte överdrivet många låtar som fastnar men med denna uppsättning musiker blir det ändå en njutning att lyssna på. 7,5/10
Thomas: Melodiös, riffig hårdrock av bästa sort. Både Reb Beach och Jeff Pilson är ju duktiga låtskrivare och Robin McAuleys röst är som ett vällagrat vin, bara bättre med åren. Äntligen en riktigt bra ”supergrupp” från Frontiers! En platta är ingen platta, nu har de släppt två. 9/10
Henric: En stabil platta som har ett par bra låtar men inget som kommer finnas med på mina listor när vi sammanfattar 2022. 6/10
David: Här har vi den typen av hårdrock som känns välproducerad, men soundet och stilen är inget för mig. Småtråkig skulle jag beskriva den som. 6/10
Joakim: Detta är bra och jag gillar McAuleys röst. Låtarna når dock inte riktigt in i mitt hjärta. 6,5/10
Snittbetyg 7
Saffire – ”Taming The Hurricane”
Måns: Denna kommer finnas bland min absoluta favoriter 2022. I mina ögon (öron) ett av Sveriges coolaste band. Tungt, melodiöst, tekniskt ja allt finns där. Jag älskar det här hela vägen och drämmer till med en 10:a.
Tommy: Där kraften och det melodiösa möts står Saffire. 8/10
Jonas: Rainbow-influerad hårdrock som stundtals är riktigt bra, fast jag tycker faktiskt låtarna han skriver till GOK är bättre. 6,5/10
Thomas: Hammondstinn och ruggigt kompetent hårdrock med ett av Sveriges bästa band på senare år med gitarristen och låtskrivaren Victor Olsson vid rodret. Tillsammans med Tobias Jansson, Sveriges svar på Graham Bonnet, har de gjort det igen! 9/10
Henric: Victor Olsson och kompani har skapat en stabil platta dock blir influenserna från Rainbow, Deep Purple och DIO en aning för stora och det drar tyvärr ner betyget. Låtar som ”Triumph Of The Will” och ”Read Between The Lies” är dock väl värda att nämna. 7/10
David: Väldigt efterlängtad och väl värd väntan. Melodiöst, rockigt och riffigt till max! Finns det något projekt Victor Olsson inte lyckas med? Taming the Hurricane är en sådan där platta som jag bara vill fortsätta lyssna på för att jag vet att jag hela tiden kommer hitta en ny favorit. 70- och 80-talet är, precis som hos deras föregångare Where the Monsters Dwell, en stor influens, vilket speciellt kan höras i den Dio-doftande Read Between the Lies. Med lite mer tid är det inte omöjligt att albumet kan höjas till en fullpoängare. 9/10
Joakim: Gammal hederlig Engelsk hårdrock. Så skulle jag beskriva Göteborgarnas musik. Avslutande spår ”The Flight of A Thousand Wings” är ruskigt bra! 7,5/10
AOR-projektet Circle Of Friends är just nu aktuella med debutalbumet ”The Garden” och därifrån presenteras nu en musikvideo till låten ”When He’s Gone” med Gabrielle De Val på sång.
Förra året släppte bandet en kanonplatta. Vilket de gjort mer eller mindre 13 gånger sedan 1990. Nu släpper dom redan en dubbel.
THUNDER startade 1989 av tidigare TERRAPLANE medlemmarna Danny Bowes (sång), Luke Morley (gitarr och kör) and Gary ”Harry” James (trummor), tillsammans med gitarristen och keyboardisten Ben Matthews samt basisten Mark ”Snake” Luckhurst. Numera basar Chris Childs som även producerat nya plattan. Radarparet Danny och Luke är gamla barndomsvänner sedan 50 år tillbaka vilket berättas om i boken ”The first fifty years”, som gavs ut förra året.
Bandet har pausat ett par omgångar under åren men samlat ny kraft och levererat sin ganska okonstlade kött och potatisrock med låtskriveriet i fokus och en sångare med mycket själ i rösten som nästan blir bättre för varje album. De har inom ramen tänjt lite åt soul, riffig hårdrock och finstämda pianoballader så variationen tar över enformigheten. Nya plattan är inget undsntag, snarare tvärtom. Allt från AC/DC, Whitesnake och Brian Adams riff med dominerande gitarrer, till sax, fiol och dragspelsförgningar. Men melodierna är alltid närvarande och smakfulla. Med rocken som främsta klädesplagg.
Fjortonde plattan ”Dopamine” är som sagt en dubbel med 16 låtar. Titeln syftar på ämnet dopamin som är ett ämne som utsöndras i kroppen vid förväntat njutning. Och omslaget på plattan illustrerar detta genom två tjejer som jagar likes på sociala medier och missar helt vad som pågår i bakgrunden…
Första tanken inför släppet var; nja inte redan väl? Och 16 låtar brukar vara några för många. Efter att hört plattan ville jag höra den igen och igen och igen.
Hur är det möjligt att leverera så mycket bra musik fortfarande efter över 30 år som band. I stort sett samma sättning förutom nåt basbyte då och då. Lägsta nivån är extremt hög för detta sköna gäng från London.
Och live är dom nästan ännu bättre vilket de bevisat på otaliga turnéer samt konsertutgåvor både på video och audio.
Det är inte ofta man får sätta betyget 10/10 Men oj vad kul det var att få göra det.