När progressiv metal spelas av ett band som kan leverera vad som behövs så fullkomligt älskar jag denna genre. Tur för mig då att SW gör just detta och mer därtill. 

Stundtals är det nästan lite jobbigt eftersom allt är så perfekt. Man hinner aldrig vila från att behöva lyssna på allt som händer, och exakt så, skall denna musik levereras. När den inte gör det får man ibland känslan av vissa riff endast är där för utfyllnad. Vi får tempo, tyngd, kompositioner, riff, solon och kanske kronan på verket, sången. Tommy Karevik (Kamelot) har en så fullkomligt briljant röst att jag blir helt matt. Den följer dynamiken i låtarna som den mest naturliga faktor du kan tänka dig och detta ger ett välbehag jag inte kan direkt jämföra med någonting. 

Plattan är som sig bör, och likt de andra, en temaplatta. Detta är det enda jag egentligen har lite svårt för då man inte kan plocka en låt att lyssna på. Man måste liksom lyssna från början till slut men det skall, återigen, levereras just så. Känslan av välbehag måste blandas upp men lite lidelse här och där. 

Sammanfattningsvis är detta en så genomtänkt och välskriven föreställning att annat är maxbetyg är otänkbart. 

Man åker på en resa och den avbryter man ju inte. Man vill till destinationen och hem igen. Man vill dock åka igen, och igen. 

Solid 10/10. 

Plattan släpps 10/6 och om ni hade ens den minsta fundering på att göra annat den dagen så tänk om. Ni ska ut och resa. 

Av: Måns Enheim