DMB´s skribenter tycker till och sätter betyg på 5 stycken utvalda album som släppts nu februari.

Creye – III: Weightless

Måns: Bouncing cat. Debuten var grym, uppföljaren högst sådär och nu återigen en grym platta. Spreading fire är årets bästa låt så här långt. Kanske endast i konkurrens med One step away.  9/10

Jonas: Modernt, melodiöst och hög klass. Inget favoritsound för mig men ytterligare ett bevis på att Sverige är bäst i världen i denna genre. 7/10

Thomas: …tredje plattan från Malmöbandet med gitarristen Andreas Gullstrand i spetsen. Melodiös hårdrock med habilt låtskriveri som står sig bra i konkurrensen bland nya generationen av alla svenska band i genren. Sångaren August Rauer gör ett bra jobb som efterträdare till Jim Jidheds son Robin från första plattan. 7/10

Henric: Creye är nu tillbaka med sitt tredje album och är en platta som växer för varje lyssning. Det är modernt, bra låtar och snyggt producerat. Visst har bandet blivit mer ”poppigt” sedan den grymma debuten från 2008 men man har alltid behållit det melodiösa soundet på ett bra sätt. Plattan innehåller grymma låtar som Glorious”, ”One Step Away”, ”The Game” och “Spreading Fire”. 8/10

David: Vid en första anblick (fast med öronen) kändes det lite meh. Men efter några genomlyssningar måste jag säga att Creye har levererat sin bästa platta hittills. 9/10

Joakim: Låtarna på denna platta stämmer bättre med August sångröst, vilket lyfter den en hel del om man jämför med föregående. Ett mognare och lite rockigare sound. Bra jobbat! 7,5/10

Anders: Ingen kan påstå något annat än att det här är oerhört kompetent och extremt välproducerad musik. Maffigt och polerat. Det moderna sound Creye mer och mer går mot faller mig dock inte riktigt i smaken. Målgruppen för denna grupp verkar vara lite yngre och mer poporienterad. Ett undantag är första, lysande, singeln Spreading Fire, som lutar mer åt det klassiska melodiska hållet. 5/10


Chris Rosander – The Monster Inside

Måns: Sjukt stabil uppföljare som sätter sig direkt. Inga direkta svagheter alls och låtskriveriet är briljant.  9/10

Jonas: En positiv överraskning för min del.Han besitter en skön och soulfylld röst. Påminner mig ibland om Work of Art vilket förstås är ett bra betyg. 7/10

Thomas: …är årets sensation hittills med en 25-årig musiker och låtskrivare från Örnsköldsvik som skrivit låtar I AOR/MR och westcoast-genren sedan 14-årsåldern. Fantastisk sångare/gitarrist. Och bra låtskrivare.
I Christians musikaliska samarbeten ingår artister som Michael Ruff, Paulo Mendonca, Frank Ådahl och X-Romance. 9/10

Henric: Jämnfört med debuten så är den nya skivans produktion både bättre och tyngre med en snygg ljudbild. Chris är en grym musiker men tycker han kanske borde slipa lite mer på sången annars så har jag inget att anmärka på. En överraskande bra platta faktiskt. 8/10

David: Min resa med denna skiva har varit från att inte bry mig ett dugg om den till att faktiskt gilla den. Hade det inte varit för månadens starka fält på denna potpurri så skulle jag påstått att den var en av de starkaste släppen för månaden. Absolut värd en plats här dock. 7/10

Joakim: Härlig variant av lite tyngre Westcoast, stundtals med stänk av progressiva takter. Det här är väldigt bra och funkar jättebra för mig! 8,5/10

Anders: Vilken trevlig ny bekantskap, denna unga Öviks-bo! På sin andra skiva bjuder Chris och hans medmusikanter på melodiös hårdrock, AOR och, inte minst, västkustrock av riktigt fin sort. Produktionen håller världsklass, mustig och detaljrik, med läckert pumpande basgångar som tydlig höjdpunkt. Som allra bäst blir det på den fantastiska Toto/Work of Art-juvelen Only Hearts Die Young.  7,5/10


Wig Wam – Out Of The Dark

Måns: Ganska skön rockplatta som dessvärre, för min del, saknar de där låtarna man längtar efter. Bortsett från det är bra tryck rakt igenom men ja, det sätter sig bara inte riktigt.  5/10

Jonas: Norrmännen levererar kvalitativ amerikansk melodiös hårdrock à la 1984. Underhållande, bra framfört och växer rejält för varje lyssning. Jag hade ändå lite högre förväntningar på detta då förra plattan var riktigt stark. 7/10

Thomas: ..norskarna har släppt ännu en stabil platta med sin glammiga melodiösa hårdrock. Energiknippet Åge Sten Nilsen bakom miken och det smakfulla gitarrspelet av Trond Holter lyfter låtarna. Inte minst i Gary Moore inspirerade låten “79”. 7/10

Henric: En helt ok platta. Tycker dock att Åge Sten Nilsen och kompani var bättre förr. 5/10

David: Varit intresserad av Wig Wam sedan deras låt Do Ya Wanna Taste It var med i förtexterna till Peacemaker förra året. Out of the Dark fortsätter i liknande stil med en blandning av melodiös rock och hair metal. Min favorit är dock den instrumentala 79 som påminner om Gary Moores skönlir. 8/10

Joakim: Första kontakten med Wig Wam hade jag när de var med på Eurovision. Ett plojigt band som inte kändes särskilt seriösa var mitt intryck då och känslan är den samma när man ser dom nu. Låtmaterialet blandas dock med stundtals bra låtar. Med en sångare som Åge Sten Nielsen har man alla förutsättningar att leverera grym musik, så jag hoppas dom gör ett mer seriöst försök nästa gång. 6/10

Anders: Glam metal som adderats en rejäl näve modern tyngd. Trots den relativa hårdheten ruckar inte norrmännen på varumärket. Det handlar fortfarande om medryckande glamrock som hämtat inspiration från 70 och 80-talen, med en stor portion energi och humor att toppa med. Spelglädjen är påtaglig och variationen i låtlistan är ytterst smakfull. Till dags dato är detta mitt absoluta favoritalbum med Wig Wam. 8/10


Khymera – Hold Your Ground

Måns: Även här är det hög lägstanivå. Tycker dock att det blir lite mediokert över tid. Man har hört detta förut men som sagt, det är aldrig dåligt. Med lite mer dynamik hade det kunnat bli nån pinne till.  7/10

Jonas: Bra låtar rakt över men blir lite enformigt i längden. Hade inte skadat med mer variation i exempelvis låttempon. 7/10

Thomas: …släpper sjätte plattan med sin melodiösa hårdrock/AOR. Kan inte annat än att älska detta. Dennis Ward på sång, som annars lirar bas i PINK CREAM 69 och på senare år även i MAGNUM. En sångare som inte är sångare, egentligen, och knäcker de flesta sångare. Men så har han bra låtar att jobba med oxå. 8/10

Henric: Har alltid gillat Dennis Ward både som låtskrivare, producent, basist och sångare. Nu är han och AOR-projektet Khymera tillbaka med ett nytt album, som innehåller en hel del örongodis. Plattan kanske inte slår 2015 års “The Grand Design” men den kommer inte långt efter. Låtar som “Firestarter”, “Hear Me Calling”, “Hear What I´m Saying” och “Runaway” skrattar man inte bort. Ett riktigt starkt album helt enkelt. 8/10

David: Rakt igenom kvalitativ. Det enda problemet (som inte är exklusivt för Khymera) är att det kanske kan upplevas lite anonymt på det stora hela. Låtarna är bra men sällan sticker något ut som exceptionellt. Högt betyg ändå. 8/10

Joakim: Bandet släpper än en gång ett jämnt och stabilt album. Jag saknar dock variation på låtarna och hade gärna sett något mer än inledningsspåret som sticker ut ibland. 7/10

Anders: The Grand Design (2015) var ett album med Khymera som jag tyckte var riktigt bra när det släpptes. Likt ett Hubba Bubba tappade det dock den goda smaken oerhört snabbt och står nu och samlar damm i min skivhylla, utan chans att någonsin få spelas igen. På den här nya plattan hittar jag inget som ens duger för stunden. Det är låt efter låt efter standardmall 1A  och hela paketet känns bara så oinspirerat. 3/10


T3nors – Naked Soul

Måns: Det finns en podd som heter Somna med Henrik. Den levererar det man tror. Det gör inte denna platta. Den levererar dock samma sak som podden. Projekt som borde skrotats på idestadiet för det är urtrist. Givetvis bra sång rakt igenom men det räcker inte.  2/10

Jonas: Börjar bra med ”April rain” sen blir det mest mellanmjölk tyvärr. Låtarna verkar vara från B-sorteringen ur Del Vecchios Frontiersfabrik. Sångmässigt håller det självklart hög klass vilket gör det hela lyssningsbart ändå. 5/10

Thomas: …ett nytt projekt från Frontiers (skräll) med tre starka sångare i AOR-genren; svenske Kent Hilli (PERFECT PLAN och GIANT), Robbie LaBlanc (BLANC FACES och FIND ME) och Toby Hitchock (PRIDE OF LIONS). Ganska anonym platta som dock växte efter några lyssningar. Man har jobbat med sångarnas röster och stämmor och väver ihop dom snyggt, inte bara varsin vers eller låt, vilket bidrar till att den håller ihop trots olika sångare. 6/10

Henric: En sömnigare platta för man leta efter. Här fattas både glöd och tempo. Man sitter hela tiden och väntar på att albumet ska tända till men det kommer aldrig utan nästan samtliga låtar går i ungefär samma släpiga tempo. Lite synd för jag brukar ju gilla vad dessa tre herrar brukar syssla med i deras respektive band eller projekt. Men detta album funkar inte alls för mig. 3,5/10

David: Även om Perfect Plans Kent Hilli blivit lite väl överexponerad under de senaste åren så håller denna release för mig. Till och med mer än så. Den sitter väldigt bra hos mig. Genom Toby Hitchcock förs mina tankar till Pride of Lions som 2020 släppte ett av mina favoritalbum det året. Det finns bara möjlighet för Naked Soul att växa hos mig. 9/10

Joakim: Lätt negativt fördomsfull började jag lyssna på denna skiva. Ganska snart blir jag positivt överraskad. Låtarna är trevligt skrivna och man får höra ett bredare register av deras röster än vad jag förväntat mig, inte bara kraftfulla och långa toner. 6,5/10

Anders: Senaste draget från Frontiers “hitfabrik” är att para ihop inte mindre än TRE skönsjungande herrar, Toby Hitchcock, Kent Hilli och Robbie LaBlanc, på samma platta. Och till skillnad från ovan nämnda Khymera sjunger de här grabbarna oerhört bra allihopa. Synd då att de serveras blaskiga och synnerligen ordinära AOR-låtar att sjunga. Lägg därtill det hopplösa och likstela soundet från det stövelformade landet som vi nu hört till leda. 3/10