DMB´s skribenter tycker till och sätter betyg på 6 stycken utvalda album som släppts nu i mars.

ACT – Falling

Måns: Få saker jag gillar här faktiskt. Främst är det sättet sången är mixad på som stör mig. Känns som att den ligger ovanpå musiken och det för det hela i princip omöjligt att lyssna på. Sen gillar jag inte musiken heller så väldigt svårt att hitta något som kan höja betyget.  2/10

Jonas: Alltid gillat detta band och det här låter som vanligt riktigt bra. De har ett härligt eget uttryck även om det finns gott om inspirationskällor. Fantasifullt och musikaliskt, musik som gör mig glad. 9/10

Thomas: Svenskt progressivt rockband. Den här plattan har allt som övriga plattor i den här omgången saknar. En vilja att göra något nytt, eget, spännande, oväntat och intressant. Och använda sin musikalitet till just detta. 9/10

Henric: Alltid varit lite svag för detta band. Bra proggresiv rock med melodiösa inslag. Låtarna ”Digging A Hole” och ”Breath” håller riktigt hög klass. 8/10

David: Som från klar himmel föll denna ner till oss och bländade oss med progressiva och poppiga slagdängor. En imponerande tredje akt (i en planerad kvartett) som jag hoppas ska finna fler lyssnare. The Earth Will Be Gone är med lätthet en av årets låtar hittills. 9/10

Joakim: Lättillgänglig musik med en touch av progressiva toner som gör att den inte liknar så mycket annat. Känns väldigt genomarbetat. 7,5/10

Anders: Här har vi de begåvade och välartade eleverna längst fram i klassrummet. Oerhört kompetent och skickligt utförd progressiv poprock. Många fina melodier men lite väl snällt och polerat för att falla mig riktigt i smaken. 6/10


Secret – Stop This World

Måns: Ganska straight forward aor/melodiös rock med countryvibbar. Jäkligt skön ljudbild och då och då blir man överraskad av inslag man inte trodde skulle komma och sånt gillar jag. Kanske lite för få för att betyget skall sticka iväg men det är ett mer än ok album helt klart.  6/10

Jonas: Melodiös AOR med lite doft av country, gott om bra låtar och skönt gitarrlir. Saknar den där riktiga känslan (delvis p.g.a. programmerade trummor) men fullt godkänt. 7/10

Thomas: BON JOVI goes Sven-Ingvars. 4/10

Henric:  Sångaren Jesús Espín (91 Suite) och Iván González (91 Suite, Room Experience, Raintimes) har här släppt en riktigt bra platta. Det låter förstås mycket 91 Suite, men här kan man även höra stora likheter med bland annat Bon Jovi och till en viss del även den lite mer rockiga Richard Marx. Har alltid gillat Iván González gitarrlir och här gör han i alla fall inte mig besviken. Snygga licks rakt igenom hela albumet. 8/10

David: Lättsmält, lättlyssnat och lätt att glömma. Inget fel egentligen men inte heller något att få gåshud av. 6/10

Joakim: Här bjuds det på country-osande AOR av finaste kvalitet! Riktigt bra, men ingen låt som direkt sticker ut. 7/10

Anders: Här har vi tämligen slätstruken melodisk rock i stil med Bryan Adams och Bon Jovi, från Spanien. De minnesvärda låtarna lyser med sin frånvaro och sången är klart under medel, trots ett tappert försök att efterlikna JBJ.  3/10


John Diva & the rockets of love – The Big Easy


Måns: Så fult omslag att man knappt vill ge det en chans. Men det måste man och då får man ändå en rätt skön rockplatta som kan ligga på i bakgrunden utan att skrämmas. Inget som imponerar på mig men heller inget man stör sig på.  5/10

Jonas: Halvlyckat försök att återskapa Amerikanskt 80-tal à la Sunset Strip. Finns en del kul, titellåten exempelvis är riktigt bra. Problemet är bara att man får känslan av att man hört allt förut. 5,5/10

Thomas: Tyskland svar på STEEL PANTHER. Texterna kanske försöker vara roliga men känns mest cheesy. 5/10

Henric: Detta tycker jag faktiskt är överraskande bra. Sångaren John Diva och hans band har här fått hjälp med låtskrivandet av bland andra Johannes Braun från Kissin´Dynamite. Även Michael Voss (Casanova, Mad Max) har varit med som producent och fått till det riktigt snyggt. Soundmässigt så låter det som en blandning av Bon Jovi och Hartmann. Detta är en platta man måste ge lite tid för att den ska växa. 7/10

David: För det mesta är det ointressant. Lite sköna vibbar av glam rock i stil med The Struts uppkommer här och var, men det här är inte vad jag är ute efter just nu. 5/10

Joakim: Jag vet inte om detta ska vara roligt, annorlunda eller seriöst? Det gör mig förvirrad och osäker. Det enda som känns tydligt är att jag inte gillar det jag hör. 2,5/10

Anders: Vid en första anblick kan John Diva och hans gäng te sig aningen fåniga och möjligen svåra att ta på allvar. Bakom den glättiga fasaden finns dock en genuin kärlek och seriositet inför deras egna variant av 80-talets hair metal. Ledstärnorna är Bon Jovi (när de var som bäst), Poison, Def Leppard och Van Halen och visst måste man ibland få tillåtelse att färdas tillbaka till en bekymmersfri tid med sol, palmer och stora refränger? 7/10


Seventh Crystal – Wonderland


Måns: Fräscht, melodiöst och modernt fast ändå med klara rötter i det klassiska. Riktigt bra och genomarbetat med grym sång. Inga direkta svaga stunder. 8/10

Jonas: Välspelat, bra sång och överlag godkänt låtsnickeri. Ingen skugga över SC alls men är det inte lite VÄL många svenska band som låter ungefär så här nu? 6/10

Thomas: Andra fullängdaren med talangen Kristian Fyhr i spetsen. Ett av de bättre nya svenska hårdrockbanden. 7/10

Henric: Seventh Crystal levererar alltid bra musik. Dock har jag lite svårt för Kristian Fyhr´s sätt att sjunga. Han är en bättre låtskrivare än sångare helt klart. 6,5/10

David: Melodierna sitter bra, sången är härlig och groovet öser på. Lika bra som på debuten Delirium blir det dock aldrig. Men klart värd att lyssna på och hitta en eller två favoriter. 8/10

Joakim: Jag tycker att Kristian Fyhr har ett fantastiskt sätt att sjunga! Debutalbumet känns något starkare än detta, men det är inte dåligt på något sätt. 7/10

Anders: I stil med Creye bjuder Seventh Crystal på modern mello-rock där alla eventuella vassa kanter slipats bort. Naturligtvis är produktion och utförande klanderfritt men jag saknar något som griper tag. Fler låtar som Hollow hade varit önskvärt. Där snuddar de lite mer vid den typ av AOR som Care of Night spelar. 5/10


Stormwarning – S/T

Måns: Vid första lyssningarna låter det helt ok men rätt snabbt tycker jag det känns som att det stannar där. Visst finns det delar som absolut är ganska nice men känslan av ett mängdalbum från Frontiers är inte obefintlig.  6/10

Jonas: Melodic Rock från Sydamerika. Ganska lyssningsbart och enstaka bra låtar men NOLL originalitet. 4,5/10

Thomas: Kompetent melodiös hårdrock från Sydamerika med en mycket bra sångare. Och bländande gitarrspel. Låter väldigt mycket NESTOR, även över hela produktionen och låtstrukturerna. 7/10

Henric: Det nya bandet Stormwarning med den argentinske sångaren Santiago Ramonda i spetsen levererar här en helt klart lyssningsvärd debutplatta. Alla som diggar band som till exempel Landfall, City Of Lights och Zadra kommer garanterat även ta till sig detta projekt. Det är på inget sätt något nyskapande utan det följer den vanliga mallen som vi är vana att höra när det gäller projektband som har tagits fram av det italienska skivbolaget Frontiers Records de senaste åren. 6,5/10

David: Några låtar ger mig en känsla av Survivor i modern tappning med lite tyngre riff. Det är inte alls dumt! 8/10

Joakim: Bra sång och duktiga musiker! Jag fastnar dock inte riktigt för denna typ av musik och inget jag kommer lyssna på efter denna recension. 5/10

Anders: En härlig överraskning denna smällkaramell från Sydamerika! När jag tänker på Brasilien ser jag klacksparkar och bananskruvade frisparkar i krysset framför mig, men Stormwarning visar att det finns mer än fotboll i jättelandet. En lyckad blandning av melodisk heavy metal och AOR med tydliga drag av 80-talet är vad som serveras. Spelglädjen är påtaglig och den från Argentina inhämtade sångaren Santiago Ramonda visar sig vara ett riktigt fynd. 7,5/10


Demons Down – I stand 

Måns: Ett projektband från Frontiers och ja, det brukar ju vara vad det är. Detta har dock Jimi Bell från bl a House of Lords på gitarr så enough said typ. Melodier, utförande ja allt är så jäkla bra. Hela albumet doftar ganska mycket House of Lords men då 3/5 medlemmar har kopplingar är det nog inte så konstigt.  9/10

Jonas: Melodiös hårdrock besläktade med House of Lords. Stabilt och bra men låtmaterialet håller inte riktigt ända in i mål. Extra plus för rytmsektionen Ken Mary och Chuck Wright som även spelade på HOL`s första och bästa plattor. 6,5/10

Thomas: Kvalitatitiv klassisk hårdrock med detta hopplockade band som lånat både medlemmar och bandnamnet från HOUSE OF LORDS. 6/10

Henric: En helt ok platta. Men känns som man hört detta hundra gånger förut. 5/10

David: Det känns som att det här borde sitta fint hos mig. Kanske är det att jag inte har gett den tillräckligt med tid men den hittar aldrig sin plats riktigt. Det finns dock något där som jag inte kan förneka. Något lite tyngre än gemene release inom melodiös rock. 7/10

Joakim: Det är hyfsat bra, men man har hört det förut. Inget som tilltalar mig inte särskilt mycket. 4/10

Anders: Jag tycker det är överraskande bra för att vara ett Frontiers-projekt. Det finns ett antal intressanta och bra låtar på den här plattan och den allestädes närvarande italienske producenten adderar synnerligen läckra keyboards. Arbetshästen Alessandro Del Vecchio må vara lika viktig för Frontiers-stallet som Jakob Silfverberg var för Brynäs när de tog sitt senaste (sista?) SM-guld i ishockey 2012 men det vore nog klokt om han drog ner lite på uppdragen. Kvalitet över kvantitet och här visar han att det finns hopp. Sången är lite sisådär och det hade varit spännande att höra en Jorn Lande på den här skivan. 6/10