Det är inte att fara med osanning när jag påstår att Birminghambandet Magnum var den stora inkörsporten till den melodiska rockvärlden för undertecknad. Till en början var det fräcka och häftiga band som Kiss, Mötley Crüe, W.A.S.P. och Iron Maiden som gällde. De som färgsprakande och spektakulärt visades upp i bibeln OKEJ. Men smaken breddas över tid och efter tips från äldre kompisar kunde vantarna läggas på Magnum’s album Vigilante. Och vilken ögonöppnare det var. Det fanns inget annat val än att fortsätta utforska detta fantastiska band. 

Redan i den lokala skivbutiken förstod man att On a Storyteller’s Night skulle vara något alldeles speciellt. Rodney Matthews mustiga och enormt detaljrika konvolutmålning lovade stordåd. För övrigt ett genomgående inslag i gruppens historia där Matthews stått för många klassiska omslag med sagotema.

Direkt när det inledande mullret drar igång öppningsspåret How Far Jerusalem är det uppenbart att något magiskt är i görningen. Mark Stanway’s keyboard fyller ljudbilden innan hela bandet brakar igång en av de stora Magnumklassikerna. Den följs upp av det fartiga lyckopillret, singelsläppet, Just Like An Arrow och den alldeles grandiosa titelsången, som lugnt byggs upp för att sedan explodera i en maffig arenarefräng. Den här trestegsraketen som öppnar albumet är av sällan skådat slag. Frågan är om något album i den melodiösa historien kan skryta med en sådan magnifik start? Efterföljande Before First Light är i sig en riktigt bra låt men inklämd mellan de tre stora i början och Les Morts Dansant för den en tynande tillvaro. Den senare kan för övrigt vara gitarristen och låtskrivaren Tony Clarkin’s stora mästerverk. Den vackra och sköra balladen börjar lugnt för att sedan tilltaga i styrka och därefter mynna ut i ett kraftigt klimax. Magiskt. 

LP:ns B-sida håller kanske inte samma svindlande nivå av kvalitet men är sannerligen inte dålig för det! Endless Love  är rent av en personlig favorit och Two Hearts en enkel men ljuvlig bit där Tony visar att ibland är lagom bäst. All England’s Eyes måste också räknas bland Magnum’s största låtar. En livefavorit med dess dundrande trummor och allsångsvänliga refräng. Lägg därtill ett alldeles fantastiskt keyboardsolo och ordet fulländat känns inte obefogat. 

Stanway är mästerlig rakt igenom. Han hade fått till ett alldeles bedårande sound på sina keyboards, som i mixen samsades med gitarren i perfekt balans. För att göra Tony’s suveräna låtar rättvisa behövs också en lysande vokalist, och det är i sanning Bob Catley. Den lilla mannen med den stora rösten är värd all uppskattning han kan få. Fullständigt unik i sitt uttryck och han sätter verkligen färg på Tony’s skapelser. 

Släppt 1985 som bandets femte studioalbum räknas den som lite av ett bredare genombrott. Ett lite mer kommersiellt AOR-sound blandades upp med gruppens ursprungliga prog-pomp och skapade en tidlös klassiker, On a Storyteller’s Night.

// Anders Högberg