The Defiants, bandet med tydliga Danger Danger-kopplingar, släppte sitt debutalbum 2015 och uppföljaren Zokusho 2019. Båda skivorna blev stora framgångar och väldigt omtyckta inom det melodiska rock-samhället och hamnade högt på respektive års årsbästalistor. Därför är det inte så konstigt att Paul Laine (sång, gitarr), Bruno Ravel (bas), Rob Marcello (gitarr) och Van Romaine (trummor) väljer att inte ändra särskilt mycket på det framgångsrika receptet på tredje plattan, Drive.

Allt är stort på denna platta. Trummor, bas och Marcello’s rykande gitarr är alla uppskruvade till max. Det är händerna i luften och whoa whoa eller na-na-na på var och varannan låt och maffiga refränger som gjorda för de stora arenorna. Den utmärkta produktionen (av Ravel och Laine) är, om möjligt, ännu fläskigare än tidigare, musiken är kanske något tyngre och den positiva energin går inte att ta miste på. 

Albumet är definitivt framtungt lastat med fem sylvassa låtar som inleder. Hey Life sätter en tung ton, Go Big Or Go Home är omöjlig att värja sig mot, 19 Summertime är underbart sommarnostalgisk och, som albumets titel antyder, suverän bilåkarrock. What Are We Waiting For är fantastisk AOR och en uppvisning av suveräne Paul Laine. 55-åringen låter lika ungdomligt fräsch som alltid och lindrar längtan efter ett till album med det “riktiga” Bon Jovi, som vi troligen aldrig kommer få. Miracle är den stora tryckaren. Ett spår som hade hamnat högt på Kaj Kindvall’s klassiska Tracks-lista i en tid då människor som jag var unga. Plattans andra halva är förståeligt nog inte riktigt i samma klass, även om ingenting är i närheten av att inte vara bra. So Good till exempel erbjuder en glammig resa tillbaka till Paul Laine-frontade Danger Danger.

Jag är övertygad om att inga fans av The Defiants tidigare plattor eller fans av melodisk rock/AOR i allmänhet kommer att bli besvikna på den här skivan. Från undertecknad kommer i alla fall en rungande rekommendation.

Drive släpps den 9/6 på Frontiers

Betyg 8/10

// Anders Högberg