Min korta sammanfattning är att Pride of Lions nya skiva är “inoffensive”. Med det menar jag att inget i musiken sticker ut nämnvärt, varken åt det negativa eller positiva hållet. Det finns inget stötande och det rörs inte till i grytan mer än vad som behövs för att musiken ska hålla sig ovanför ytan. Men trots den blandade beskrivningen så blir jag ändå pepp och glad av att lyssna på deras melodier. Peterik och Hitchcock visar att de är ytterst kompetenta inom genren. Förvänta er dock inget nytänk.

Under den inledande Blind to Reason hörs tydliga skillnader mellan Hitchcocks och Peteriks sångpipor. Peterik kämpar på men kommer aldrig upp i samma slagkraft som Hitchcock. Låten (och skivan som helhet) lider tack och lov inte för mycket av den dock. Titelspåret Dream Higher för oss vidare mot en varm solnedgång. Åtminstone känns det så när man samtidigt kikar på albumomslaget. Mellantempo och mjuka toner slår sällan fel när solen steker på. På powerballaden My Destiny dras tempot ner men intensiteten hos refrängen är det inget fel på. Find Somebody To Love och Another Life sticker inte ut så mycket från de föregående låtarna, även om jag får lite Disney-feeling från den sistnämnda (tänk er typ Tarzan).

Vanligtvis är jag svag för ballader och lugnare låtar men här upplever jag konstigt nog Renegade Heart som en av de bättre låtarna på plattan. Den har ett lite högre tempo än låtarna som kommit innan och det bjuds på ett tydligt och härligt Survivor-gung. Med en lekande hi-hat driver trummorna Driving and Dreaming framåt. Ungefär vid denna låt känner jag att låtarna i sig inte är särskilt unika men att refrängerna ändå klistrar sig fast en aning. Det är något med det lättlyssnade och klassiska soundet som gör musiken så skön att lyssna på. Kanske är det ingen skiva som platsar på mångas topp tio vid årets slut men det hindrar oss inte från att ha en härlig stund i dess sällskap en varm sommardag.

De avslutande tre låtarna Through it All, Everything to Live For och Generational bryter ingen ny mark och känns snarare som ett litet, litet steg bakåt i kvalitet. Kanske är det så att intresset inte håller hela vägen ut. Den sista låten har visserligen några nickningar åt att det är dags för det nya (musikaliska) gardet att inspirera och imponera, vilket kan tyckas värmande i stunden. Låten i sig lyfter aldrig riktigt utan stannar i ett stadigt groove som lämnar lyssnaren lite frågvis.

Allt som allt är musiken stadig och stabil utan krusiduller eller överraskningar. Vet du med dig att du gillar Pride of Lions sen tidigare tror jag inte du kommer bli nämnvärt besviken, eller åtminstone hoppas jag inte det. Jag känner mig måttligt nöjd. Jag kommer att tänka på det engelska uttrycket “whelmed” som betyder att jag varken är underväldigad eller överväldigad. Det är nog ungefär där jag landar. Betyget får därmed också reflektera det.

Medlemmar:
Sång, keyboard och gitarr – Jim Peterik, sång – Toby Hitchcock, trummor – Ed Brechenfeld,
gitarr – Mike Aquino, bas – Bob Lizik, keyboard och orkestrering – Christian Cullen

Betyg: 7/10

Släpptes 16:e juni via Frontiers

//DavidHGG