Seventh Crystal, med Kristian Fyhr i täten, slog ner som en blixt från klar himmel med sin debut Delirium 2021. Jag gillade den plattan så pass mycket att jag till och med skaffade den på vinyl. För mig tillhör det inte vanligheten, främst på grund av budget- och utrymmesskäl (det skulle bli alldeles för dyrt och platskrävande med all musik jag egentligen skulle vilja köpa på vinyl). Delirium blev ändå ett undantag och jag håller den fortfarande som en av de starkare alstren som kommit från Frontiers de senaste åren. Därmed har Fyhr & co en del att leva upp till med Wonderland.

Till att börja med vill jag meddela att jag faktiskt är imponerad av hur lätt det är att bara luta sig tillbaka och le när låt efter låt sköljer över en med ljuvliga toner. Min första genomlyssning skedde på en cykeltur där jag fylldes med värme och glädje (trots den kyliga dag i början av mars det ändå var). Jag kunde snabbt konstatera att melodierna och det sköna soundet från den första plattan är intakt här. Den första låten Wonderland startar det hela på ett ypperligt sätt med en refräng som (trots sin simpelhet) överraskar i sin hook. Den moderna typ av melodiös rock som de etablerade 2021 sitter här som en smäck och det finns inget att klaga på. På den vägen fortsätter de med Higher Ground och Hollow som båda två liknar varandra. Sammantaget har vi en riktigt stabil trio av låtar som inleder Wonderland.

“Varje sol har sina fläckar” brukar man säga och det är ungefär vid den fjärde låten, Million Times, som lite kritik börjar formas inne i mitt huvud. Även om melodierna, groovet och musicerandet hela tiden ligger och tangerar toppklass som saknar jag lite mer variation. Det kan bli svårt att skilja låtarna åt ibland, och det tycker jag märks som starkast vid just Million Times som känns lite mer anonym. Nästkommande låt, My Own Way, lider också av detta, även om refrängen är lite starkare. Imperfection drar ner tempot något och introducerar en välbehövlig förändring. Känslan och soundet finns fortfarande kvar men formen är aningen förändrad vilket jag uppskattar. Detta fortsätter även med In the Mirror som är skivans (power) ballad (även om fler låtar också har ett lugnare tempo).

De tre avslutande låtarna Next Generation, Some Day och Rodeo följer klassisk Seventh Crystal stil med midtempo och starka refränger och påminner mycket om skivans inledande låtar. Av dessa är det Next Generation som sticker ut en aning med en härlig akustisk gitarr under refrängen som lyfter upp helheten en aning.

Kanske blev jag aningen bländad av Delirium, som jag gav en solklar 10:a när det begav sig. Jag vidhåller dock att den plattan är oerhört stark än idag. Wonderland har samma kvalitet men fastnar en aning i “det låter mycket samma”. Även om lägstanivån hos dessa herrar är väldigt hög så lyckas de inte fullt ut ta ut svängarna vilket skulle krävas för att denna uppföljare skulle kunna tacklas med toppskiktet återigen. Albumet är däremot riktigt välgjort och lättlyssnat. Det finns inte många jag inte skulle rekommendera detta till.

Betyg: 8/10
//DavidHGG

Tony Mitchell är mest känd som sångare i det klassiska bandet Kiss Of The Gypsy, som skapade låtar som ”Whatever It Takes” och “Take This Old Heart” . Sedan dess har han släppt ett antal soloplattor och nu är det alltså dags igen. Det nya alstret har fått namnet ”Church Of A Restless Soul” och ges ut den 28:e augusti via bolaget AOR Heaven.

Gillar man melodiös rock med lite tyngd i så ska man absolut kolla upp denna release. Den innehåller nämligen låtar som ”Living On The Run”, ”In Out Of Love”, ”Kill Me To Love You”, ”One Good Reason”, ”Shattered Dreams”. och ”Heaven Is Falling”. Här kan vi även hitta låten ”The Mighty Fall” där sångaren Danny Vaughn från Tyketto är med och gästar. En låt som förövrigt hör till albumets bästa tillsammans med titelspåret och ”Living On The Run”

”Church Of A Restless Soul” är en helt ok platta som har sina ljusa stunder men inget jag har fastnat för utan den kommer bli en skiva i mängden.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Med en synth som påminner om Lordi och HIM, lättlyssnade melodier och en hop kraftfulla riff tog Shining Black ft. Boals & Thorsen mig med storm. Bandet är nytt och inkluderar, precis som bandnamnet antyder, Mark Boals (Yngwie Malmsteen och Ring of Fire) på sång och Olaf Thorsen (Labyrinth och Vision Divine) på gitarr.

Det som slog mig först var hur glad jag blev när jag lyssnade igenom skivan. Det finns en härlig energi som för musiken framåt där till och med skivans powerballad “A Sad Song” innehåller ett ordentligt stycke med ös. Tittar man på låtarna med en lite mer kritiskt öga (öra) så kan refrängerna kännas lite bleka. De ligger några snäpp under vad jag hade önskat. Detta vägs dock upp ganska bra av den tidigare nämnda energin som genomsyrar allt.

Höjdpunkten nås vid “A Sad Song” som innehåller allt man kan önska. Den har en klockren vers och en schysst refräng som leder vidare mot ett härligt break som trappar upp intensiteten med ett rivigt riff och dubbelkaggar. Slutligen leder detta in lyssnaren till ett ypperligt solo som har både snabbhet och melodisk framtoning.

Ge gärna skivan ett par varv för att den ska komma till rätta. Efter det tror jag ni kommer gilla det ni finner. Det blir inget toppbetyg här, men däremot en klockren debut och jag ser fram emot mer musik från dessa herrar.

Betyg 8/10

LÅTLISTA

1. The House of the Fallen Souls
2. Boogeyman
3. My Life
4. A Sad Song
5. Shining Black
6. Just Another Day
7. Where Are Your Gods
8. The Carousel
9. The Day We Said Goodbye
10. We Fall

Genre: Heavy Metal/Melodisk Metal

Släpps via Frontiers Music 10:e Juli 2020

//DavidHGG

Tycker att Oliver Hartmann och kompani har varit i en liten svacka med deras senaste releaser men med nya ”15 Pearls And Gems” verkar man hittat tillbaka till rätt spår igen. På tal om spår så öppnar plattan upp med lysande ”Can´t Stop This Train”. Detta följs upp av ytterligare en bra låt i form av ”Walking On A Thin Line” som är en riktig härlig melodiös rockrökare. Här visar verkligen Oliver Hartmann att han har kraft i rösten. Sedan lugnar det ner sig lite när man bjuds på den finstämda ”How Does It Feel” där Oliver återigen visar upp ett grymt register. Väljer sedan att flytta fram några låtar till jag kommer fram till covern ”When The Rain Begins To Fall” som är en grym duett mellan Oliver och sångerskan Ina Morgan. Slutresultatet av detta samarbete blir utmärkt och hör absolut till plattans bästa spår. Efter detta har det blivit dags för låten ”Street Café”, som från början är inspelad av bandet Icehouse. Även den hör till albumets höjdpunkter. Vill även passa på att lyfta fram ”I Go To Extremes” (Billy Joel cover) lite extra som även Hela plattan avslutas med en helt ok version av Free´s klassiker ”Fire And Water”.

Med albumet ”15 Pearls And Gems” har Hartmann hittat tillbaka till det mer melodiösa hårdrockssoundet och det tycker jag är väldigt glädjande. Skivan släpps den 17:e april via bolaget Pride & Joy Music och är ett givet köp.

Betyg 8/10

Skriven av: Henric Wahlberg