Etikettarkiv: recension

Recension: Autumn´s Child – ”Zenith”

I januari 2022 är Mikael Erlandsson och kompani i Autumn´s Child tillbaka med sitt tredje studioalbum som går under namnet ”Zenith”. Förutom Erlandsson på grym sång består bandet av Pontus Åkesson (gitarr), Robban Bäck (trummor), Claes Andreasson (piano) och Magnus Rosen (bas). Man har även bjudit in namn som Jona Tee från H.E.A.T på keyboards och Sayit Dölen på gitarr.

Man vet vad man får när det gäller Autumn´s Child. Man får kompetent AOR/melodiös rock snyggt paketerat med bra produktion. På den nya skivan som består av 11 spår finns mycket bra att lyfta fram. Till exempel låtarna ”Emergency”, ”Evangeline”, ”Love Is A Fighter”, ”Angel Of Danger”, ”High On Love” och ”Crowdpleaser”.

Detta är helt klart snäppet bättre än förra plattan ”Angel´s Gate”, som släpptes tidigare år. Den nya releasen är enligt mig mycket mer jämnare med färre svackor. En favorit är helt klart gitarristen Pontus Åkesson som lirar riktigt snyggt även denna gång. Diggar man Autumn´s Child´s förra plattor, samt Last Autumn´s Dream kan jag lova att ni kommer att tycka om även detta.

”Zenith” släpps via det tyska bolaget Pride & Joy Music 14/1 -22 missa inte det.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Nestor – ”Kids In A Ghost Town”

Inte sen Work of Arts senaste har jag haft så stora förväntningar på ett skivsläpp som nu.
Med tre singlar och tillhörande videos har Nestor eggat igång gamla minnen från tiden då jag var ständigt olyckligt kär, hade hockey-frilla samt tog sats för att hoppa över staket istället för att leta efter grinden och så vidare…
Marknadsföringen inför nya albumet är påkostad och man har blandat nostalgi med humor på ett mycket smakfullt sätt. Att bandet kommer från Falköping där det 1989 bildades av fem unga tonåringar vet väl de flesta nu? Dom tog en paus i mitten av 90-talet för andra utmaningar, återförenades 2017 och kallade sig då Nestor fkp. Bandet består av
samma medlemmar som 1989:
Tobias Gustavsson (sång), Jonny Wemmenstedt (gitarr), Marcus Åblad (Bas), Martin Frejinger, (Keyboards) och Mattias Carlsson (trummor).
Nya plattan, då? Hur är den? Ja, de tre första singlarna har gått varma i högtalare och hörlurar hos mig sen dom släpptes. Skön grej att få med Samantha Fox på senaste singeln. Med dessa låtar har dom placerat ribban så högt man kan nå.
Albumet innehåller ytterligare sju spår, vilka till min stora förvåning är minst lika bra, faktiskt stundtals ännu lite bättre. Visst, det är självklart mycket 80-tal i musiken, men jag tycker att den innehåller en del nytt fräscht också, särskilt i låtskrivandet. Ingen låt är lik den andra och alla håller högsta klass, det finns inget undantag.
Nestor är otroligt skickliga och tajta musiker. Känns som man får ut maximalt av varje låt.
Jag har dessutom fått en ny gitarrhjälte, Jonny! Helt otroligt skicklig!
Låtskrivandet, framförandet, variationen och produktionen berör och är perfekt så albumet kommer bli en given AOR-klassiker!
Årets platta? Ja, absolut! Jag vill höja den mycket mer än så!
Tack, Nestor! Vilken energikick ni ger och jag längtar att få se er i Göteborg i februari!
Skivan släpps om tre veckor, 22:e oktober.

Det har aldrig varit lättare att sätta betyg: 10/10

För DMB, Joakim Strångert

Recension: Jeff Scott Soto – ”Wide Awake (In My Dreamland)”

Jeff Scott Soto har sedan 1998 varit en av mina favoritsångare inom den melodiösa hårdrocken/AOR:en då jag fick upp ögonen för honom riktigt ordentligt. Det var i samband med att Talisman släppte det grymma albumet ”Truth”. Sedan dess har jag haft bra koll på vad han hållit på med. Jeff har ju varit med i så otroligt många olika projekt och band så det gäller verkligen att hänga med i svängarna. Det är allt i från Talisman, Yngwie Malmsteen, Trans-Siberian Orchestra, W.E.T, Sons Of Apollo och inte minst hans korta sejour i Journey. Sju soloplattor har även hunnits med sedan debuten ”Love Parade” från 1994.

Personligen gillar jag Jeff bäst när han drar åt det mer melodiösa rock hållet som typ Talisman och W.E.T. På hans nya soloalbum Wide Awake (In My Dreamland)” har han tillsammans med Alessandro Del Vecchio (vem annars när det gäller album från Frontiers?) kokat ihop en riktigt bra blandning av låtar som gör just det. Öppningsspåret ”Someone To Love” är en lovande början. Även i låt nummer tre ”Love´s Blind” kommer Jeff´s grymma röst till sin rätta. Detta följs upp av kanske skivans bästa spår ”Lesson Of Love”, som har härliga influenser av Journey och W.E.T. och den kombinationen gillar man förstås skarpt. ”Paper Wings” är också en låt som bör uppmärksammas lite extra. Här kan man istället höra tydliga influenser från Talisman och Yngwie Malmsteen. En riktigt bra låt även det helt klart. Efter dessa låtar tappar i alla fall jag lite intresse då materialet blir lite svagare. Men fortfarande helt ok. Om man ska utnämna skivans sämsta spår måste det nog bli titelspåret och även avslutande ”Desperate” som inte alls faller mig i smaken.

Wide Awake (In My Dreamland) är som helhet en bra platta som har sina höjdpunkter. Dock räcker det inte hela vägen till den absoluta toppen. Plattan släpps fredagen den 6:e november via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

LÅTLISTA
01. Someone To Love
02. Mystified
03. Love’s Blind
04. Without You
05. Lesson Of Love
06. Paper Wings
07. Love Will Find A Way
08. Between The Lines
09. Living In A Dream
10. Wide Awake (In My Dreamland)
11. Desperate


Recension: Lazarus Dream – ”Alive”

Här har vi ett nytt hårdrocksprojekt från Tyskland skapat av sångaren Carsten Schulz och multiinstrumentalisten Markus Pfeffer. Schulz har ett förflutet hos bland annat banden Devoid och Evidence One och Pfeffer har en bakgrund hos Scarlett och Winterland. Frågan är om de tillsammans lyckats skapa något spännande och slagkraftigt. Mitt svar på den frågan är ett starkt…KANSKE…

Jag måste medge att Alive är en av de svåraste skivor jag försökt få grepp om och placera inom vettiga ramar. Det finns onekligen bra melodier här och var och musikaliskt sett sitter det rätt så bra i öronen. Men det är något som inte riktigt vill hamna på plats. Den mest träffande beskrivning jag kommit fram till är: Alive är ett album jag gärna kan återvända till men som jag samtidigt lätt kan glömma bort.

Dawn of Time’ inleder plattan med en lågmäld synthslinga som leder in till ett kraftfullt gitarriff och sedan vidare till en refräng som inte går av för hackor. Sammantaget är det en stark inledning som lockar till vidare lyssning. ‘House of Cards’ fortsätter på ett liknande spår med framförallt en upplyftande refräng. ‘Wings of an Eagle’ bryter soundet en aning med ett intressant versriff bestående av cleant gitarrljud modulerat med lite delay. Det klyschiga ljudet från en örn hade dock gärna kunnat sållats bort under idéstadiet.

På ‘Can’t Take My Soul Away’ skiner Pfeffers gitarrspel under en lång introsekvens samt vid ett solo ungefär två tredjedelar in på låten. Skivans i särklass lugnaste låt, ‘Listen’, följer sedan och blir såklart min solklara favorit. Den har rakt igenom ett mjukt sound, bortsett från solot, samt en refräng som snabbt sätter sig hos mig. Den sjätte låten, ‘Fleshburn’, har ett intressant orientaliskt sound med bland annat en arabisk flöjt under både intro och outro. Det är dock vid denna låt som jag som börjar notera hur aggressivt mixad gitarren är. Då tänker jag främst på riffen under verserna. Detta är återkommande hos de flesta av låtarna, även de jag beskrivit ovan, och tar bort lite från helhetskänslan.

Av de resterande sju låtarna är ‘Visions and Sins’ och ‘Hotel Overload’ mina två favoriter, till stor del tack vare ett par schyssta gitarrsolon. Trots det känner jag att skivans andra del är svagare än den första och att låtarna går mer och mer ihop med varandra. Det har nog att göra med att skivan helt enkelt är för lång och innehåller snäppet för många låtar. Istället för de 13 låtar som tryckts ihop här skulle det nog räckt med 10 av de bästa.

Jag står fast vid att Alive är ett album som har sina stunder i solen och att det är trevligt att komma tillbaka dit då och då, men att upplevelsen i slutändan känns lite väl anonym och lätt att glömma bort. För att vara en debutplatta känner jag mig intresserad av att höra mer men jag kommer inte få några sömnlösa nätter medans jag väntar.

LÅTLISTA
1. Dawn of Time
2. House of Cards
3. Wings of an Eagle
4. Can’T Take My Soul Away
5. Listen
6. Fleshburn
7. The Healing Echoes
8. Desert Mind
9. Visions and Sins
10. Steam
11. Don’t Blame Me
12. Hotel Overload
13. Days of Darkness and Rain

Släpps den 13:e november

//DavidHGG

Recension: Shape Of The New Sun – ”Embrace” (singel)

Nu är snart Shape Of The New Sun tillbaka med ny singel i form av ”Embrace” och precis som titeln säger så är detta en låt som verkligen omfamnar den som lyssnar. Har alltid tyckt att bandet har ett unikt sound som tilltalar mig och sen har dom även en fantastiskt bra sångare i Thomas Kihlberg. Precis som på de tidigare släppen så har man jobbat tillsammans med producenten/gitarristen Andy La Rocque i Sonic Train Studios i Varberg. ”Embrace” kan beskrivas som en melodiös rocklåt med en relativt lugn vers som sedan byggs upp till en kraftfull och medryckande refräng. Sången är ”top-notch” och produktionen är sylvass.

Shape Of The New Sun är ett kompetent band som fler borde få upp ögon och öron för. För så pass bra är dom och med nya singeln kan man ju hoppas att det lyfter riktigt ordentligt. ”Embrace” släpps den 12:e november.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Tony Mitchell – ”Church Of A Restless Soul”

Tony Mitchell är mest känd som sångare i det klassiska bandet Kiss Of The Gypsy, som skapade låtar som ”Whatever It Takes” och “Take This Old Heart” . Sedan dess har han släppt ett antal soloplattor och nu är det alltså dags igen. Det nya alstret har fått namnet ”Church Of A Restless Soul” och ges ut den 28:e augusti via bolaget AOR Heaven.

Gillar man melodiös rock med lite tyngd i så ska man absolut kolla upp denna release. Den innehåller nämligen låtar som ”Living On The Run”, ”In Out Of Love”, ”Kill Me To Love You”, ”One Good Reason”, ”Shattered Dreams”. och ”Heaven Is Falling”. Här kan vi även hitta låten ”The Mighty Fall” där sångaren Danny Vaughn från Tyketto är med och gästar. En låt som förövrigt hör till albumets bästa tillsammans med titelspåret och ”Living On The Run”

Church Of A Restless Soul” är en helt ok platta som har sina ljusa stunder men inget jag har fastnat för utan den kommer bli en skiva i mängden.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Shining Black ft. Boals & Thorsen – s/t

Med en synth som påminner om Lordi och HIM, lättlyssnade melodier och en hop kraftfulla riff tog Shining Black ft. Boals & Thorsen mig med storm. Bandet är nytt och inkluderar, precis som bandnamnet antyder, Mark Boals (Yngwie Malmsteen och Ring of Fire) på sång och Olaf Thorsen (Labyrinth och Vision Divine) på gitarr.

Det som slog mig först var hur glad jag blev när jag lyssnade igenom skivan. Det finns en härlig energi som för musiken framåt där till och med skivans powerballad “A Sad Song” innehåller ett ordentligt stycke med ös. Tittar man på låtarna med en lite mer kritiskt öga (öra) så kan refrängerna kännas lite bleka. De ligger några snäpp under vad jag hade önskat. Detta vägs dock upp ganska bra av den tidigare nämnda energin som genomsyrar allt.

Höjdpunkten nås vid “A Sad Song” som innehåller allt man kan önska. Den har en klockren vers och en schysst refräng som leder vidare mot ett härligt break som trappar upp intensiteten med ett rivigt riff och dubbelkaggar. Slutligen leder detta in lyssnaren till ett ypperligt solo som har både snabbhet och melodisk framtoning.

Ge gärna skivan ett par varv för att den ska komma till rätta. Efter det tror jag ni kommer gilla det ni finner. Det blir inget toppbetyg här, men däremot en klockren debut och jag ser fram emot mer musik från dessa herrar.

Betyg 8/10

LÅTLISTA

  1. The House of the Fallen Souls
  2. Boogeyman
  3. My Life
  4. A Sad Song
  5. Shining Black
  6. Just Another Day
  7. Where Are Your Gods
  8. The Carousel
  9. The Day We Said Goodbye
  10. We Fall

Genre: Heavy Metal/Melodisk Metal

Släpps via Frontiers Music 10:e Juli 2020

//DavidHGG

Recension: Hartmann – ”15 Pearls And Gems”

Tycker att Oliver Hartmann och kompani har varit i en liten svacka med deras senaste releaser men med nya ”15 Pearls And Gems” verkar man hittat tillbaka till rätt spår igen. På tal om spår så öppnar plattan upp med lysande ”Can´t Stop This Train”. Detta följs upp av ytterligare en bra låt i form av ”Walking On A Thin Line” som är en riktig härlig melodiös rockrökare. Här visar verkligen Oliver Hartmann att han har kraft i rösten. Sedan lugnar det ner sig lite när man bjuds på den finstämda ”How Does It Feel” där Oliver återigen visar upp ett grymt register. Väljer sedan att flytta fram några låtar till jag kommer fram till covern ”When The Rain Begins To Fall” som är en grym duett mellan Oliver och sångerskan Ina Morgan. Slutresultatet av detta samarbete blir utmärkt och hör absolut till plattans bästa spår. Efter detta har det blivit dags för låten ”Street Café”, som från början är inspelad av bandet Icehouse. Även den hör till albumets höjdpunkter. Vill även passa på att lyfta fram ”I Go To Extremes” (Billy Joel cover) lite extra som även Hela plattan avslutas med en helt ok version av Free´s klassiker ”Fire And Water”.

Med albumet ”15 Pearls And Gems” har Hartmann hittat tillbaka till det mer melodiösa hårdrockssoundet och det tycker jag är väldigt glädjande. Skivan släpps den 17:e april via bolaget Pride & Joy Music och är ett givet köp.

Betyg 8/10

Skriven av: Henric Wahlberg