Recension: Seventh Crystal – “Wonderland”
Seventh Crystal, med Kristian Fyhr i täten, slog ner som en blixt från klar himmel med sin debut Delirium 2021. Jag gillade den plattan så pass mycket att jag till och med skaffade den på vinyl. För mig tillhör det inte vanligheten, främst på grund av budget- och utrymmesskäl (det skulle bli alldeles för dyrt och platskrävande med all musik jag egentligen skulle vilja köpa på vinyl). Delirium blev ändå ett undantag och jag håller den fortfarande som en av de starkare alstren som kommit från Frontiers de senaste åren. Därmed har Fyhr & co en del att leva upp till med Wonderland.
Till att börja med vill jag meddela att jag faktiskt är imponerad av hur lätt det är att bara luta sig tillbaka och le när låt efter låt sköljer över en med ljuvliga toner. Min första genomlyssning skedde på en cykeltur där jag fylldes med värme och glädje (trots den kyliga dag i början av mars det ändå var). Jag kunde snabbt konstatera att melodierna och det sköna soundet från den första plattan är intakt här. Den första låten Wonderland startar det hela på ett ypperligt sätt med en refräng som (trots sin simpelhet) överraskar i sin hook. Den moderna typ av melodiös rock som de etablerade 2021 sitter här som en smäck och det finns inget att klaga på. På den vägen fortsätter de med Higher Ground och Hollow som båda två liknar varandra. Sammantaget har vi en riktigt stabil trio av låtar som inleder Wonderland.
“Varje sol har sina fläckar” brukar man säga och det är ungefär vid den fjärde låten, Million Times, som lite kritik börjar formas inne i mitt huvud. Även om melodierna, groovet och musicerandet hela tiden ligger och tangerar toppklass som saknar jag lite mer variation. Det kan bli svårt att skilja låtarna åt ibland, och det tycker jag märks som starkast vid just Million Times som känns lite mer anonym. Nästkommande låt, My Own Way, lider också av detta, även om refrängen är lite starkare. Imperfection drar ner tempot något och introducerar en välbehövlig förändring. Känslan och soundet finns fortfarande kvar men formen är aningen förändrad vilket jag uppskattar. Detta fortsätter även med In the Mirror som är skivans (power) ballad (även om fler låtar också har ett lugnare tempo).
De tre avslutande låtarna Next Generation, Some Day och Rodeo följer klassisk Seventh Crystal stil med midtempo och starka refränger och påminner mycket om skivans inledande låtar. Av dessa är det Next Generation som sticker ut en aning med en härlig akustisk gitarr under refrängen som lyfter upp helheten en aning.
Kanske blev jag aningen bländad av Delirium, som jag gav en solklar 10:a när det begav sig. Jag vidhåller dock att den plattan är oerhört stark än idag. Wonderland har samma kvalitet men fastnar en aning i “det låter mycket samma”. Även om lägstanivån hos dessa herrar är väldigt hög så lyckas de inte fullt ut ta ut svängarna vilket skulle krävas för att denna uppföljare skulle kunna tacklas med toppskiktet återigen. Albumet är däremot riktigt välgjort och lättlyssnat. Det finns inte många jag inte skulle rekommendera detta till.
Betyg: 8/10
//DavidHGG
