Maj månads ”recensionpotpurri”
DMB´s skribenter tycker till och sätter betyg på 5 stycken utvalda album som släppts nu i maj.
Arjen Lucassen´s Supersonic Revolution – Golden Age Of Music
Måns: Alternativa plattor har aldrig varit min grej. Musikalitet finns såklart här, men när man gör saker svårare än det behöver vara tröttnar jag snabbt. Kan helt klart se att folk kan uppskatta detta men inte jag. 4/10 (för effort)
Jonas: Härlig nostalgitripp till 70-talet. Hög musikalitet, mycket Hammondorgel och bra låtar. Även coverlåtarna på slutet fungerar. Stark sånginsats av Jaycee Cuijpers (Praying Mantis). 7/10
Thomas: RAINBOW, DEEP PURPLE och DIO på speed. Typ. Classic Rock möter Progressiv Rock av den mest energiska sorten. Här ges man inte chansen att andas och låta pulsen gå ner förrän efter sista låten. Många referenser i både texter och musiken till klassiska eran från 70-talet. Oerhört bra hantverk såklart och fattar att han vill hylla sina gamla hjältar. Men nja.. hommage eller pastisch är frågan? 5/10
Henric: En överraskande bra platta med härliga influenser av både Rainbow, Deep Purple. Hör även vissa likheter med det svenska hårdrocksbandet Saffire. Låtar värda att nämna är The Glamattack, The Rise Of The Starman, Burn It Down och samt den grymma covern på ZZ Tops Heard It On The X. 8/10
David: Jämn nivå på låtarna. Nivån når dock inte riktigt dit man vill. Hårdrock med progressiva undertoner och mycket elorgel. The Rise of the Starman är en höjdpunkt däremot 7/10
Joakim: Bombastisk, progressiv, musikal rock. Så skulle jag vilja beskriva musiken som är bra, men det är lite för mustigt för min smak och jag har svårt att orka igenom hela plattan. 7/10
Anders: En platta som med råge överträffade mina förväntningar. Frustande och energisk Purple Heep-rock uppdaterad i en smällfet produktion, snyggt kryddad med en ständigt närvarande Hammond. Mest förtjust är jag i fantastiska Smoke on the Water-flörten Burn it Down och sångaren Jaycee Cuijpers (Praying Mantis) ypperliga insats. 7,5/10
Winger – ”Seven”
Måns: Här finns alla element för en riktig rökare men det saknas också nåt för att liksom tända elden. Allt är väldigt väl utfört med bra produktion men det hjälper inte mig. Det är inte tillräckligt intressant bara. 5/10
Jonas: Kanonplatta från Winger helt i klass med det bästa de gjort. Kräver sina lyssningar men det är det VÄRT. Det är aggressivt, mörkt och melodiskt på en gång och med dessa fantastiska musiker så blir det väldigt, väldigt bra. 9/10
Thomas: Jag tycker WINGER har ett oförtjänt ryckte som lättviktigt pudelband.
De har alltid haft något mer att erbjuda än fagra hårlockar och lättsamma hårdrocksdängor.
Förutom att de är oerhört duktiga musiker och låtskrivare, har de även en svärta och lätt progressiv underton i sitt melodispråk. 9/10
Henric: Kul att klassiska Winger är tillbaka med nytt. Det var ju ett tag sedan. Detta är en platta som varit på gång ett par år och det märks att man jobbat mycket med den för produktionen är sylvass. Detta är ett bra album med en hel del proggresiva inslag. Dock har man behållit det melodiösa. 7,5/10
David: Hårdrock som emellanåt gränsar åt metal. Med rötter i glam metal så är det föga förvånande. Vad som däremot är förvånande är hur mycket jag faktiskt gillar det jag hör. Resurrect Me och Time Bomb är några av favoriterna. 8/10
Joakim: Gamla hjältar som jag inte har haft koll på sen deras genombrott. Detta är ju fantastiskt! Oerhört skickligt skrivna låtar och att lägga årets, eventuellt årtiondets bästa låt som sista spår är vågat och får mig att rysa av välbehag. 9,5/10
Anders: Den här skivan står i en viss särklass hittills i år. Den har ett djup och en mening på ett helt eget plan. Om en eller kanske två låtar skalats bort från den generösa speltiden hade betyget varit det allra högsta. Den grandiosa avslutningen It All Comes Back Around, med ett Reb Beach-solo att dö för, är så tårdrypande fantastisk att jag välbehagsryser bara av blotta tanken på den. 9/10
Cry Of Dawn – Anthropocene
Måns: Varför man egentligen fortsatte under Cry of dawn förstår jag inte men det spelar ingen roll, det här är bra! Edman älskar man ju och Denander kan skriva låtar vilket ger ett mycket stabilt släpp som resultat. Melodier, sköna solon, bra sång allt finns här och med det lilla extra som gör att åtminstone mitt intresse hålls vid liv. 8/10
Jonas: Ganska ordinär AOR/Melodic rock som man hört förut men tack vare Göran Edman lyfter det absolut till lyssningsbara höjder. 6/10
Thomas: Göran Edman sjunger och Tommy Denander spelar alla instrument, har skrivit låtarna och producerat. Varje gång dessa två meriterade musiker är inblandade i något slås man av att de inte kan göra något dåligt. Här osar det TOTO, SURVIVOR och JOURNEY. En svår genre, det svämmar över av duktiga band. Låtarna blir en klart avgörande faktor om det ska skilja sig från mängden eller inte, och det tycker jag det ändå gör den här gången. Men Edman blir det stora trumfkortet till att i alla fall jag gärna återkommer till detta välproducerade släpp. 8/10
Henric: Älskar nästan allt som Göran Edman tar sig för. Men här gör han mig faktiskt lite besviken. Plastig och mossig produktion à la Tommy Denander. Albumet innehåller en del ljuspunkter men dom är alldeles för få för att jag ska höja det till skyarna. 4,5/10
David: Låt dig inte luras av det snudd på dystopiska omslaget. Det här är lättlyssnat och bekvämt.
Perfekt att njuta av under sommaren. Memory Lane har lite av ett ABBA-sound till och med.
Lite roligt är det, men också rätt så schysst. 8/10
Joakim: Ja, detta är ju riktigt vasst! Vissa låtar är bättre än andra, men sammantaget riktigt bra. Edman glänser som vanligt och det håller hög klass. 8/10
Anders: Blaskigare än morsans kaffe? Stelare än undertecknad dagen efter en löprunda? Tyvärr är svaret ett rungande ja på båda frågorna. Inte ens Göran Edman’s gyllene stämband räddar upp det här sömnpillret. 3/10
Nighthawk – Prowler
Måns: Men nu snackar vi. Det här är bland det skönaste jag hört på länge. Finns ju en släng av The night flight orchestra av uppenbara skäl men det är ingen nackdel. Jag gillar precis allt med det här, drivet, sången, attityden, orgeln, ja allt. Kommer spendera sommaren med denna i lurarna. 9,5/10
Jonas: Melodiös energifylld rockn´roll med livekänsla. Kort skiva med korta låtar och Björn Strid borgar för kvalitet. Extra plus för den lugna avslutningslåten ”See you again”. 6,5/10
Thomas: Började som ett soloprojekt av gitarristen och låtskrivaren Robert Majd 2021. Följs nu upp med en riktig Hårdrock/AOR/Classic Rock-smocka. Den här gången med bl.a Björn Strid, Soilwork och NFO, på sång. Så det osar en hel del NFO. På ett bra sätt. Inspelad live på bara två dagar i klassiska Abbey Road Studios. 8/10
Henric: En bra platta som har en slags partykänsla över sig. Gissar att en del kommer att snurra denna en hel del i sommar. Saknar dock det där lilla extra för att jag ska vara helt nöjd. 6,5/10
David: Björn Strids röst går det inte att ta miste på, så omedelbart fanns det något för mig att bli intresserad av. Vill du ha simpel, men effektiv, melodiös rock som har tydliga rötter i 70-talet så behöver du inte leta längre. Running Wild skulle kunna platsa på en Night Flight Orchestra platta. 8/10
Joakim: Såklart att man påminns om NFO när musiken är melodiös och Stridh som sjunger. Lite enklare i soundet men stundtals fantastiskt grymma låtar. Denna månad levererar grymma plattor! 8/10
Anders: Härligt fartfylld blandning av rock n roll och AOR i ljuvlig retroskrud. En perfekt platta till förfesten eller vid grillen i sommar. Höjdpunkterna är många men det går inte att komma förbi att Running Wild är en av årets bästa låtar. Hoppas på ytterligare stordåd i framtiden av firma Majd/Strid! 8,5/10
Michael Thompson Band – The Love Goes On
Måns: Får lite blandade känslor här. Ena stunden tycker jag det låter rätt bra för att i nästa inse att det mesta låter väldigt likt. Det är inte dåligt men saknar dynamik för att bli intressant. Här finns en hel del sköna melodier och sången är klockren så man skall nog ändå kolla upp den om man inte är överdrivet kräsen. 6/10
Jonas: Debutplattan ”How Long” (1989) är ju en klassiker i min bok och detta är inte så långt efter. En nästan perfekt AOR-platta. Fast även om sången är bra så låter den tyvärr lite ansträngd och ”autotunad” ibland. Otroligt smakfulla solon, en underskattad gitarrist helt klart denne Thompson. 8/10
Thomas: Alltså, vi måste börja med gitarrspelet. Michael Thompson klär låtarna i stora tygstycken av smakfullhet. Sveper in dem med en otroligt skön ton och feeling som hela tiden bidrar till låtarnas bästa. Här är Moon Calhoun tillbaka som även sjöng på debuten. En personlig och själfull röst som passar perfekt för dessa AOR marinerade Melodic Rock-låtar. Låtarna är bra, soundet och lirandet likaså. Sången är bland de bättre i genren. Saknar jag något? Kunde man gjort det bättre? Svaret är nej, så betyget känns självklart. 10/10
Henric: Michael Thompson är en grym gitarrist. Det visar han inte minst här. Det nya albumet bjuder på mycket gott för den som gillar bra och kompetent AOR. Dock tycker jag att sången svajar en del på vissa låtar. 7/10
David: Kortfattat så tycker jag att jag hör både 80- och 90-tal som influenser här, med en touch av
modern mixning. What Keeps You Alive rekommenderas varmt. 7/10
Joakim: Yes, där satt den! En alltigenom välskriven platta med snygga låtar, bra sång och fantastiskt gitarrspel. Ett album som innehåller flera favoriter redan och jag kommer lyssna på detta en lång tid framåt. Helt i min smak! 10/10
Anders: Trivsam och småputtrig AOR/Westcoast från de rutinerade jänkarna. Ingenting som kanske sticker ut så väldans mycket, förutom Thompson’s bländande gitarrspel då, utan det tuffar på i lagom takt. Okej, finfina Whispers and Dreams vinner visserligen tydligt pris som bästa låt och ett extra plus för den luftiga ljudbilden. 7/10
denmelodiosabloggen.com 