Det är inte (Marylin) Monroe.

Mest troligt finnes skivan djupt in i arkivet där ljuset knappt kommer åt, men nu ska den få hamna i rampljuset och få lite uppmärksamhet.
Det blev tyvärr både första och sista plattan i en och samma för den engelska gruppen. Synd,för de hade verkligen potential.
Jag har inte lyckats hitta så mycket information om dem vare sig vad de har åstadkommit före eller efter Monro.

De som gillar AOR och melodiös hårdrock kan inget annat än bara gilla vad man hör.
10 låtar finns på plattan som släpptes 1987, men allt är inte sockerstinnt.
”Some Girls”, som är öppningsspåret, är tillsammans med ”Surrender” riktigt bra låtar.
Strax där bakom kommer ”Give Me Love Again”, halvballaden ”It´s You”, ”Lonely People” och ”Rock This City”.
”American Girls” och ”Open Up Your Heart” skulle jag kalla hyfsade låtar medans ”Princess” hade de kunnat hoppa över.
Prinsessbakelsen är i stället ”Here Comes The Night”. Mums!
Här snackar vi om en dunder hit av stora mått om den bara hade fått speltid och rätt uppbackning.
Tänk er film musik till en skarp thriller eller rysare. Hoppas det gör att ni får upp ett spår så att ni måste lyssna på låten och helst HELA plattan.

Produktionsmässigt är det väl inte högsta hyllan men väl godkänt iallafall.
För mig gör det inget när det, som i det här fallet, handlar om en debut. Det kan i stället vara lite charmigt när det inte är perfekt direkt utan det ska komma allteftersom de levererar plattor. Alla är vi barn i början.

Cliffhanger: From down under, eller?

Av Tommy Svensson för DMB.