Down under, eller närmre bestämt, Australien kommer nästa artist ifrån.
Rick Price har (haft?) många strängar på sin lyra, sångare, multiinstrumentalist, producent och låtskrivare.
Vet inte hur känd han är inom våra kretsar, men han borde varit en artist för de stora scenerna.
1992 dök debutplattan upp och den producerades av Chris Lord-Alge.

Mitt i ett rum står ett staffli med en tom målarduk. Den fylls sakteligen på, lager för lager, med basfärger (AOR) i olika kulörer men det finns även en palett bestående av gospel, soul, pop samt arenarock i varierande nyanser och toner att tillgå.
Jag höll på att glömma arbetarrocken, några stänk av det också.
Han är inte blyg för att använda sig av hela färgskalan. Färgblind är han inte i alla fall.
Såväl den breda penseln som de små akvarellpenslarna används för att skapa liv i låtarna.

Michael Thompson stod för gitarrspelet, och som han gjorde det. Gitarrljudet sveper runt oss på ett smäktande och smakfullt vis utan att för den skulle bli mesigt. Världsklass.
Bakgrundssångerska på detta underbara verk är Tina Arena.

”What´s Wrong With That Girl” öppnar upp dörrarna till denna musikaliska galleria som innehåller så mycket örongodis att man blir verk(ligen) färgad av intrycken.
Nästa vackra verk ut är ”Not A Day Goes By”, väldigt konstnärlig. (Spana in musikvideon)
I ”A House Divided” har vi en blandning av AOR, arena- och arbetarrock.
”Walk Away Rene” kan kategoriseras som en halvballad med inslag av gospel, soul och pop.
Det fylls på med vackra melodier och slagkraftiga refränger allt eftersom låtarna presenterar sig.

”Heaven Knows” är en uppenbarelse i avskalad skrud. Fram med tändaren och gunga med lite mjukt.
Ett strilande gitarrintro öppnar ”Church On Fire”. En låt från den högre skolan som skiftar i tempo.
Man skulle nästan kunna tro att man var på en pub i England när man hör ”Life Without You” komma ur högtalarna.
I ”Foolin´ Myself” hittar vi några väl avvägda stänk av arbetarrock för att bryta av basfärgen (AOR).
På nästa tavla, ”Forever You And Me”, är motivet en nedcabbad bil med ett par som kör mot solnedgången en varm sommar kväll.
Avslutande ”Fragile” är en akustisk och naken historia.

Jag tycker att det mesta på plattan, låtarna, utförandet och produktionen håller mycket hög klass. Skulle till och med kunna säga precis under världsklass.
Lagom runt och behagligt samtidigt luftigt och smaskigt som en Budapestrulle! (Hur nu en sådan hittade hit till den konstnärliga världen?)
Den är nästan oförskämt bra för att vara en debutplatta.

Rekommenderas vänligt men bestämt. Hoppas ni finner den lika bra som mig.

Cliffhanger: Okej då!

Av Tommy Svensson för DMB.