DMB har varit kontakt med Gitarristen/låtskrivaren Peter Friestedt och bland bland annat ställt lite frågor om nya albumet ”II”, som han släppt tillsammans med Bill Champlin och Joseph Williams.

Kan du först berätta lite kort om din bakgrund som musiker och hur allt började?

Jag fick min första elgitarr när jag var 12 år, en vit fender strat- kopia och jag började öva på allvar. Jag var hooked på musik, spelade en hel del piano och lärde mig om avancerad harmonik osv.Jag spelade mycket gospel när jag var i 20 års åldern bland annat med Per-Erik Hallin och diverse körer, jag spelade också storbandsjazz och kompade en del svenska artister i lokala sammanhang.

Sedan flera år tillbaka samarbetar du med Bill Champlin och Joseph Williams. Hur kom du i kontakt med dessa herrar?
’
Jag gjorde mina sista studier på college i Los Angeles och vann där också 1:a pris när jag blev utsedd att tävla för Los Angeles College Of Music mot de andra universiteten i Norra Kalifornien. Jag hade fått en god relation med några av lärarna på skolan och de hjälpte mig med min första inspelning.

Med den enorma boost av självförtroendet som detta resulterade i lånade jag min goda väns bil och körde över hela LA hem till Bill Champlin’s hus i Woodland Hills och presenterade min casette tape demo. Bill introducerade mig senare för Joseph Williams under inspelningarna
av The LA Project, mitt första album.

Nu är ni aktuella med ny musik igen. Kan du berätta lite vad man kan förvänta sig av den?

Vi har precis släppt Champlin Williams Friestedt – CWF II som den heter och vi har en fantastisk backup denna gång av Sony Music Japan med samma team som annars sköter Toto’s marknadsföring – vi låg för någon vecka sedan på 11 plats på Japan’s Top 100 vilket är helt enormt!! SoundPollution som distrubuerar i Europa gör också ett fint jobb och vi låg top 10 i Sverige i 3 veckor bland annat.
Albumet följer i fotspåren av det första men har kanske en större spännvidd av genrer, en låt som ”Love In The World” gränsar till soul/rnb och Tamara Champlin’s ”Price Of Love” drar åt den hårdare rocken. Vi är väldigt nöjda med plattan och som producent är jag extra nöjd med dess luftiga och transparenta ljudbild. Musiken andas och är inte lika komprimerad som många produktioner annars är idag.

Vilka medverkar på skivan förutom du, Bill och Joseph?

Vi är väldigt stolta över att ha med Michael McDonald och hans fru Amy McDonald på låten ”Love In The World”. Andra gäster är Michael Jackson/Quincy Jones trummis John JR Robinson på min låt ”Amanda’s Disguies”. Randy Goodrum och Bill’s fru Tamara Champlin är med och vi har även fina vokalinsatser av mina vänner Frank Ådahl och Lars Säfsund. Det är många fina gäster på denna platta och jag skulle gärna nämna alla men de kan bli ett väl långt svar.

5 år har gått sedan förra albumet. En ganska lång tid kan man tycka. Men ändå förstårligt eftersom ni är utspridda i både Sverige och USA. Hur funkar den processen?

Vi har väldigt roligt tillsammans när vi jobbar och känner till varandras styrkor, vi vet också hur vi ska producera varandra. Vanligtvis börjar vi med att göra vokalinspelnigar i Bill’s studio i Los Angeles, denna gång hade jag med ett par låtar jag skrivit och gjort demos på med Randy Goodrum och Bill hade också tagit fram några låtar till plattan, sedan skrev vi några spår i studion, Stefan Gunnarsson kom med en refräng som vi sedan skrev en låt utifrån, min gode vän Robert Säll och jag hade ett rhythm track som Bill och Tamara co- skrev melodi och text tillsammans med mig till.
Att samla alla gäster och slutföra alla mixar är ett tidsödande arbete och jag hade ett stort ansvar i detta. Jag hoppas att de hörs att detta är ett album som är gjort med passion och från hjärtat och inte är styrt av något uträknat och kalkylerat säljtänk.

Är det någon turné inplanerad i samband med att ni nu släppt ett nytt album?

Sony har redan börjat planera för en Japan turné så fort det är möjligt. Jag hoppas också att de blir spelningar i Europa men vi måste först vänta på att allt ska återgå till det normala i världen.

Skriven av Henric Wahlberg

På en föräldrakurs för 19 år sen lärde jag känna Emil Knabe. Det tog inte lång tid för oss att inse hur gemensam vår musiksmak är. Vi umgås fortfarande mycket och det är främst musiken som är vår gemensamma nämnare.
Som alla småbarnsföräldrar behövde vi komma bort från vardagen då och då. Vi hade därför som tradition att åka till Sweden Rock Festival. Denna traditionen avslutade vi 2013 med att ta med våra då 12-åriga döttrar till Norje för att få se bl.a. Status Quo, Rick Springfield och Kiss. Sedan dess har det blivit många andra spelningar istället.

Emil hade i sin ungdom spelat mycket elgitarr och var med i flera av banden i Helsingborg där han växte upp. Ett års gitarrstudier i Los Angeles hann han med också. Emil var hela tiden blygsam över sitt förflutna, men snart insåg jag att han varit riktigt grym innan han la gitarren på hyllan och reste till Umeå för att studera. Där träffade han kärleken och det flyttade ner och bosatte sig strax utanför Kungsbacka.
Jag själv slutade spela musik efter att ha genomfört fortsättningskursen i blockflöjt någon gång i fyran, men har sedan dess varit en mycket aktiv och trogen lyssnare.

Efter att Emil lagt in en kommentar om vilken världsgrym gitarrist Sven Larsson är på Facebook svarade Niclas Olsson (Alyson Avenue, Second Heat osv osv) på kommentaren och vips så fick Emil och Niclas kontakt.
Kontakten resulterade snart i att Emil dammade av sin rosa Ibanez och inspelandet av låtar började sakta rulla igång.

Bandet som de båda är medlemmar i heter Sapphire Eyes och 15:e maj släpper de sitt tredje album. I samband med detta beslöt vi att skulle träffas över en lunch i centrala Helsingborg.
Vi har ett par timmar i bilen, så vid halv elva hämtade jag upp Emil och vi kopplar in ”Magic Moments” i bilens högtalare. Med gungande huvuden och en skön känsla styr vi söderut, mot Niclas.

Efter att ha parkerat bilen går vi in i restaurangen där Niclas redan sitter och väntar på oss. Musiksnacket drar igång direkt och efter en timme får jag bryta för att få tid till att prata om enbart Sapphire Eyes.
Niclas berättar att det hela startade 2006.Vi i Alyson Avenue hade ett möte på fiket som ligger på andra sidan gatan, pekar Niclas. På mötet beslöt man att lägga ner bandet.
Efter detta började Niclas skriva den musiken som han själv ville, utan något direkt mål.
Några år senare startade Niclas ett projekt som han döpte till Sapphire Eyes. Till debutalbumet bjöd Niclas in många duktiga instrumentalister och huvudsångare är Thomas Bursell (Second Heat), men plattan gästas även av Anette Olzon (Alyson Avenue, Nightwish), Arabella Vitanc (Alyson Avenue), Mike Andersson (Cloudscape) och Mikael Erlandsson (Last Autumns Dream, Secret Service m.m.)
– Tanken var att detta skulle vara en engångsgrej och sen, That´s it, berättar Niclas.

Som vi nu vet blev det inte så och utan någon särskild plan började Niclas arbetet med nästa album.
– Även detta album var tänkt som ett projekt, men så kom Crille (Christer Engholm) in i studion med en enorm energi. Han var positiv till allt som att bilda band, livespelningar osv, säger Niclas.
Mitt i allt blir Niclas tvungen att hitta en ny sångare. Via ett tips kontaktar han Kimmo Blom (Urban Tale, Heartplay, Leverage) som tycker att Sapphire Eyes är vad han letat efter. Kemin sitter direkt!
Med detta börjar även tanken av att bli ett band växa fram och som Niclas säger: – Man känner när det sätter sig!
Medlemmar förutom Kimmo och Niclas är Emil Knabe och Patrik Svärd (Cloudscape, Alyson Avenue, Second Heat) som blir fasta gitarrister, Fredrik Eriksson (Alyson Avenue) sköter allt trummande och Christer Engholm (Alyson Avenue) hanterar basen. På hösten 2017 får man en spelning i Madrid och lite knappt senare spelar man även i Malmö.

”Magic Moments” är namnet på tredje plattan som släpps om ett par veckor. Namnet ska återspegla de sköna minnena från förr, då allt var okomplicerat och man var ständigt nykär!
Niclas har åter igen skrivit huvuddelen av låtarna.
– Ja, jag brukar skriva ihop en stomme som jag diskuterar med Emil och de övriga medlemmarna. På så sätt får vi fram ett bra resultat. Denna gången blev det riktigt bra, det bästa jag släppt, säger Niclas med ett stolt leende. Låtarna har bra melodi och bra hook. Jag är väldigt nöjd!
-Ja, den har verkligen något extra, säger Emil. Den blir bara bättre för varje lyssning! Bra sound!

Ska vi gå igenom låt för låt?

1. Still Alive
DMB: En poppig låt med snygga syntar och en refräng som sätter sig i minnet.
Niclas: Tack, ja, det är plattans ”soundtracklåt”. 16-del synth i versen som sedan bryts med refrängen.
Emil: Ett lite kaotiskt soloparti! Låten är perfekt kombinerad med AOR och pop.

2. Don’t Walk Away
Niclas: En låt som länge varit tänkt för någon annan artist. Troligen plattans äldsta låt. Vi tog fram den igen och den var länge mångas favorit som första singel.
Emil: Jag är glad att vi fick med låten. Gillar harmonierna i versen som jag är med och mejslar fram med clean gitarr. Refrängen biter sig fast, åtminstone hos mig!

3. I Never Meant To Hurt You
DMB: Detta är väl en typisk Sapphire eyes-låt?
Niclas: Är det bra eller dåligt?… Även denna låten diskuterades som singel. En låt som bara dök upp i huvudet.

4. Magic Moment
DMB: Gårdagens singelsläpp. Riktigt bra låt!
Niclas: Jag fick inte riktigt till melodin i versen och bryggan, så jag skickade över den till Ulrick Lönnqvist (Code Red) som kom med lösningen. Rak, skön, bara att åka med!
Emil: Kul låt! Lite förfestkänsla!

5. Do You Think About Us
Niclas: Tanken man kan få när man träffar en gammal kärlek…

6. Just Leave Me
Emil: Den tyngsta låten på plattan. Lite mer aggressiv än övriga låtar, men arrangemanget skapar ändå den positiva energin och driv framåt som kännetecknar AOR-känslan, enligt mig.

7. Bring Back The Night
DMB: Kärlek vid första lyssningen för mig! Det här är nåt av det bästa jag hört på länge. Anette Olzon förstärker refrängen på ett underbart sätt, Kimmos sköna stämma och snygga arrangemang till detta.
Niclas: Kul, tack! Ja, Kimmo och jag sa i kör att Nettan ska vara med på refrängen och vi satte den direkt!

8. As The Days Go By
Niclas: Jag inspirerades mycket av gruppen Signal och ville göra något I deras stil. Albumets snabbaste låt.

9. Cutting Like A Knife
Niclas: Denna låten skrev Ulrick Lönnqvist och jag över telefon! Från början hade Ulrik gjort den som en ballad.
Emil: Härlig låt och ett arrangemang som ger dynamik och bra luft i versen!

10. Only The Night
Niclas: En gammal låt som vi länge bollat med. Nu fick avslutat den.
Emil: En bra låt som jag länge velat ha med. Den har lite udda konstruktioner och små charmigheter som bidrar till albumets bredd, tycker jag.

11. All I Need Is To Hold You
DMB: Vilken röst han har, Kimmo! Naket, avskalat, vackert!
Niclas: Den viktigaste låten som är dedikerad till en kompis och hans söner. Deras fru/mamma gick bort i cancer i december.
En låt många kan relatera till. Kimmo och jag satte den direkt!

DMB: Jag tycker att du Niclas, ger dina keyboards större utrymme än tidigare på det nya albumet. Bakgrundsången har stärkts upp och allt känns mer finslipat än tidigare låtar. Låtarna ska vara skrivna för Kimmos röst och det märks väldigt tydligt. Känner igen honom från Heartplay. Första halva av plattan är riktigt bra och andra halvan är ännu bättre. Jag tycker detta är ännu bättre än det ni tidigare släppt! Hur tycker ni att vi ska summera plattan?

Niclas: Vi är oerhört nöjda! Alla i bandet har varit med och bidragit. Vi planerar en singel till innan 15:e maj. Det är nu det har startat!

DMB säger ett stort tack till er! Lunchen och dess sällskap har varit en riktig 10-poängare, precis som nya albumet!

För DMB
Joakim Strångert

DMB har varit i kontakt med Dennis Butabi från East Temple Avenue och ställt lite frågor kring hur bandet bildades och mycket mer. Trevlig läsning!

East Temple Avenue är ett relativt nytt band, men med rutinerade medlemmar. Kan du berätta vilka ni är och vad ni har för bakgrund?

Precis, vi är ett gäng gamla surkartar som funnit varandra på gamla dar och startat ett band ihop, haha. ETA som band är nytt och startade i augusti förra året (2018). Det som kanske kan lura lyssnarna och inbilla att vi funnits längre är att flera av medlemmarna är välkända profiler inom genren och figurerar i flera olika konstellationer och band. ETA är:

Robert LaBlanc – sång (Blanc Faces, Find Me)
Dennis Butabi Borg – bas (CRUZH)
Dan Skeed – klaviatur (Urban Stone, The Darren Phillips Project)
Darren Phillips – kompgitarr (The Darren Phillips Project)
Philip Lindstrand – sologitarr (Arkado, Find Me, Nitrate)
Herman Furin – trummor (Work Of Art)

Ni är från tre olika världsdelar, eller hur? Hur hittade ni varandra?

Det stämmer. Herman, Philip och jag själv bor i Sverige, Robbie bor på östkusten i USA och Dan och Darren bor i trakterna runt Sydney i Australien. Det som gjorde att vi lärde känna varandra var genom ett projekt som Darren startade för ett antal år sedan (The Darren Phillips Project) där även Dan blev en viktig del som producent och medmusiker. Projektet nischade sig genom att släppa låtar med olika gästartister och har släppt en fullängdare och ett antal singlar sedan starten. Jag, Philip, Herman och Robbie blev lite resident recjects i projektet och anlitades mer och mer frekvent. Till sist enades vi om att ta det hela vidare och starta ett renodlat band istället. Darren och Dan jobbar fortfarande med projektet, men ETA blev en förlängning av det hela.

Hur vill du beskriva er musik?

Jag tycker alltid att det är en väldigt svår fråga att svara på, känner samma sak när frågan riktas till CRUZH. Det finns så många avarter och specialområden inom det som brukar kallas melodisk rock och AOR att man ofta hänger upp sig vilken genre det är istället för hur jävla bra låten är, en bra låt är en bra låt helt enkelt, men ok jag försöker. ETA spelar hoppfull, gitarrdriven, västkustinspirerad retrorock med sköna hookar och mysig touch av 80-talssynthar. En perfekt blandning av våra andra band, haha.

Skriver ni all er musik själva och i så fall hur går det till när ni är så geografiskt utspridda?

Ja det gör vi. Det skiljer sig egentligen inte så mycket från hur vi skriver musik i andra samarbeten. Någon av oss presenterar en låt som är halvfärdig eller nästan helt färdig. Oftast låter denna person någon av de andra ta sig an den för att se hur den kan utvecklas ytterligare, och då kan det handla om allt från textskrivande, till ändring av sångmelodi eller skapande av ett coolt break eller vad som helst. Sen bollas det fram och tillbaka tills vi är nöjda helt enkelt. Ta ”Don’t Make Believe” som ett exempel. Herman hade ett instrumentalt spår som han inte kom vidare med. Jag fick filerna och fick direkt upp en idé i skallen som jag demade in. Jag skrev sångmelodierna i verserna och sticket samt tillhörande text. Jag lyckades dock inte knäcka en tillräckligt hookig refräng utan skickade filerna till Darren som fyllde i de sista luckorna. Efter skrivandet skapar Dan och Darren grunderna i Dans studio i Australien och sen spelar vi andra in på hemmaplan. Wetransfer och Dropbox används för filöverföring och konversationen kör vi via Facebooks Messenger eller Skype. Förvånansvärt smidigt.

Skåne, särskilt Malmö och Helsingborg, levererar mycket grym melodiös rock. Har du någon teori vad det kan bero på?

Hmm. Mitt klassiska svar, som egentligen rör hela landet, är den kommunala musikskolan. Att i lågstadiet bli uppvaktad och introducerad för musik genom just musikskolan har garanterat lagt grunden för många duktiga svenska musiker. Att Skåne och främst Helsingborg sticker ut handlar säkert till stor del om närheten till kontinenten. Jag blev under mina ungdomsår exponerade för väldigt mycket inspirerande livemusik inom nära avstånd. Stora band kom till Köpenhamn, Malmö, Göteborg medans klubbar som lokala The Tivoli drog mindre band och även lät oss ynglingar ställa oss på deras fantastiska scen och utveckla våra rockstjärnedrömmar i skarpt läge. Jag personligen har The Tivoli att tack för hur mycket som helst.

Ditt namn figurerar i flera projekt. Hur många och vilka är det?

Jag tror faktiskt in det är så vansinnigt många, inte om du jämför med Phille, haha.

CRUZH är typ ett av mina barn, ett band jag startade och det band som jag ser som min huvudsakliga musikaliska syssla.

Phille introducerade mig för The Darren Phillips Project under tiden han var stand-in sångare i CRUZH. Där blev jag mer och mer involverad under resans gång, dels som musiker och låtskrivare men även som idéspruta till Darren.

Egentligen är det dessa två tillsammans med East Temple Avenue som jag för tillfället är involverad i. Jag vet att jag nämnts och associerats till det nya, glimrande bandet Arkado i olika sammanhang. Det är så klart roligt men det jag gjort för dem är inget musikaliskt utan det är snarare att jag genom min erfarenhet och kontakter i branschen hjälpt dem framåt på olika sätt. Vilket bland annat resulterat i att de släpper sin fullängdare på skivbolag under nästa år, superkul.

Jag har även en del andra framtida och pågående samarbeten igång men det är inget som borde läckt ut ännu, men om allt går i lås så snackar vi riktigt coola grejer alltså. Stay tuned.

Hur gammal var du när du började med musik?

Jag började med musik i väldigt ung ålder. Redan sedan födseln har jag blivit exponerad för mycket musik från båda mina föräldrar, men mitt praktiska utövande inleddes när min mamma träffade sin nuvarande man Mike när jag var i 5-års åldern (för övrigt medlem i Arkado idag). Han var trummis i ett lokalt rockband och spelade även en del andra instrument, så det blev som så att han började lära mig grundläggande keyboard när jag var 5 år. En av de första låtarna jag lärde mig var ledmotivet till Top Gun. Sedan kickade kommunala musikskolan in i lågstadiet, det blev först blockflöjt följt av altsaxofon som jag spelade i många år, både solo och i orkester. 1995 bildade jag mitt första rockband Younited som repade på den lokala fritidsgården där jag lirade gura och sjöng.

Vad gjorde att du fastnade för att spela bas?

Jag var typ 25 bast när jag bestämde mig för att börja spela bas istället för gitarr och det finns egentligen ingen särskild anledning till det hela. Under denna tid spelade jag i ett coverband som hette The Decades och plötsligt en dag frågade basisten om vi inte kunde byta instrument för han ville spela lite gura istället. Så blev det och sedan dess är bas mitt primära instrument. Det passar mig kanon live då jag kan röra mig runt mycket på scen och hitta på diverse upptåg utan att behöva bry mig om tusen effektpedaler och solon.

Ha, ha, jo, jag har sett det! Spelar du fler instrument?

Utöver blåsen jag nämnt så spelar jag mycket gitarr och keyboard, främst när jag skriver låtar.

Vem är din absolut största förebild inom musiken och varför?

Han är inte den bästa sångaren och inte den bästa gitarristen, men min största förebild och den största rockstjärnan någonsin är Paul Stanley. Paul har varit min idol så länge jag kan minnas. Hans larger than life persona i kombination med hans fenomenala låtskrivande har lagt hela grunden till den musiker jag formats till. Paul genomsyrar mina låtar och mina texter utan att jag gör några medvetna val. Tack Paul.

Musiken måste ta väldigt mycket av din tid. Vad gör du när du inte håller på med musik?

Det tar nog en hel del tid men musiken är en så stor del av den jag är att det liksom vävs in i min vardag utan att jag märker av det. Jag kan få en idé till en refräng när jag sitter i bilen på väg hem från jobb eller komma på en ball textrad när jag är ute på helgens löprunda och då har man tack och lov alltid diktafonen med sig i form av telefonen. Sen blir det självklart alltid lite extra mycket fokus på musiken just i inspelningsfasen när en hel platta ska matas in, men med bra planering och ömsesidig förståelse från omgivningen går det galant. Min tid utöver musiken läggs på min familj, vårt hem samt löpning för att kropp och själ ska må bra.

Hmm, jag känner igen mig i det. Åter till East Temple Avenue. Kommer vi få se er spela live i framtiden?

Det hoppas jag verkligen, det är åtminstone vår ambition. Problemet blir ju att oavsett vart vi vill gigga så måste åtminstone några av oss resa runt halva jordklotet, och det medför ju kostnader som kanske inte tillhör det normala. För tillfället söker vi inga spelningar då vi har fullt fokus på inspelning, men jag kan absolut se att vi kommer göra det när tiden är rätt. Några kanske joinar på direktlänk via projektor i så fall, som Dios hologram.

Ni har släppt två singlar, ”When I´m with you” och ”Don´t make belive”. Är det fler singlar på gång och när kan vi vänta oss en fullängdare?

Det stämmer, och vi har även en tredje låt ”My Last Breathe” som låg som spår 2 på ”When I’m with you” singeln. Vi har en ny låt helt klar som kommer släppas inom det närmsta, vi har dock inte bestämt hur den kommer släppas initialt. Så det kan bli digital singel, lyric video på nätet under en begränsad tid eller något helt annat. Anledningen till att vi framöver komma hålla lite hårdare i låtarna är att vi planerar just ett albumsläpp under 2020. Det finns gott om intresse från aktörer som vill släppa skivan men inga kontrakt är underskrivna än. Darren kunde dock inte bärga sig med omslaget än så det är redan ordnat genom en helt fantastisk illustratör.

Vad har ni för övriga planer för 2020?

Att färdigställa albumet får ses som det största målet för East Temple Avenue. Vi har en rough plan som vi kommer göra vårt bästa för att följa, utan att det kolliderar med allt annat vi håller på med. 2020 kommer garanterat bjuda på mycket ny ETA-musik, det är helt klart.

Jag ska erkänna att första gången jag hörde ”Don´t make belive” blev jag helt tagen. Det händer ytterst sällan att en låt knockar mig så vid första lyssningen. En riktig kanonhit! Vilken av era låtar är din favorit?

Tack, jätteroligt att höra. ”Don’t make believe” är nåt alldeles speciellt, jag håller med dig. Den är även min personliga favorit bland de släppta låtarna. Utöver den så måste jag nämna en helt fantastisk lite lugnare låt som Dan skrivit grunderna till. Aktuell låt kommer förmodligen släppas som singel i samband med albumreleasen och den är alltså helt sanslöst stark. Och detta säger jag, en rockare som är sjukligt trött på ballader och som gärna skippar dem generellt sett, haha. Ni får inte titeln än, men det börjar på ”W”.

Superstort tack, Dennis! Har vi missat något som du vill lägga till?

Det är vi som ska tacka för ett bra jobb med er sida och för att ni drar ert strå till stacken för att lyfta upp fantastisk musik till ytan i dagens hårda mainstream-konkurrens. Tack också till alla ETA-fans, vi läser alla era kommentarer och hejarop, det betyder mycket. Vi ska göra vårt yttersta för att invadera livescenerna inom kort. Tills dess…. Glöm inte att Herman precis släppt ett nytt album med WoA. Platta 2 med min orkester CRUZH släpps till sommaren. Arkado med Phille på sång släpper sin debut i början av nästa år. The Darren Phillips Project kommer med mycket nytt material under 2020. Vi är inte sysslolösa som sagt.
Peace n’ Love

//Joakim Strångert

I början på nästa år (troligtvis i februari) släpper det melodiösa rockbandet Arkado ett debutalbum via bolaget AOR Heaven. DMB`s Joakim Strångert har varit i kontakt med keyboardisten Mikael Svensson och ställt lite frågor inför det kommande skivsläppet.

Vem är du och vad gör du när du inte sysslar med musik?

Jag är en glad skåning som jobbar med Transport & logistik. Samt en hel del träning, när tiden ger tillåtelse. Spenderar dock just nu, min mesta tid i min studio i Helsingborg ( LdM Studios ). Vilket är helt fantastiskt.

Kan du berätta lite kort om hur och när Arkado blev ett band?

ARKADO är ett band som egentligen har sitt ursprung i vårt gamla ungdomsband, BB2 och bildades på 80-talet. Ett gäng killar som alla kom från en by utanför Helsingborg, som heter Ödåkra. Vi gick skilda vägar 1988, ungefär. Och träffades igen 2017-18, då vi ombads att spela på en liten tillställning i Helsingborg. Då under namnet BB2. Efter spelningen ville vi fortsätta, men vissa medlemmar fick ersättas pga. geografiska förutsättningar i boendet. Då bildades istället ARKADO. Som faktiskt är Ödåkra, baklänges. Om man tar bort prickarna över O:et, förstås. Blev för oss, lite självklart med det namnet, när det kom upp.

Vilka bandmedlemmar är ni och vad ni har för bakgrund?

Vi är följande:
Philip Lindström – Sång ( Find Me, Cruzh, Nitrate, m.fl. Å den enda medlemmen, som inte härstammar från Ödåkra )

Mikael Svensson – Keyboards. ( Tidigare Keyboard spelare i BB2, ACACIA. Jobbat lite som låtskrivare för EMI, Marianne osv.. )

Mikael Skafar – Trummor ( BB2, Dawn of Oblivion m.fl )

Martin Kirschner – Gitarr ( BB2 )

Bernt Lundgren – Bas ( BB2 )

Mats Nilsson – Gitarr ( Brandsta City Släckers, M.fl. )

Hur vill du beskriva er musik och vilka förebilder har ni?

Vår musik vill vi gärna ha som melodiös hederlig Rock. Gärna med liten ”personlig” twist, så att säga. ”Sing-a-long” vänliga refränger, med lite blandad attityd i låtarna och arrangemangen. Ibland lite feta å rockiga ”synth” inslag. Men fortfarande inom AOR genen, med goa gitarrer. Ja, en go mix av det mesta.

Tar ni hjälp med låtskrivandet eller skriver ni era låtar själva?

Allt material är eget skrivet. Det är liksom en del av grejen. Sen ser jag till att arrangera och producera låtarna. Samt att få dom inspelade och på plats.
Största delen av min drivkraft, är att få skriva, arrangera och producera. Finns ju inget bättre, att göra.

Hur viktig anser du texten är i er musik?

Texterna är givetvis viktiga. Vi försöker att blanda och ge lite i ämnena i våra texter. Vi har texter som rör miljön, vad som varit och bör bli. Hjärta å smärta, givetvis. Med mera. Så självklart är det viktigt att texterna, får en roll i låtarna.

Genom vilka kanaler försöker ni få ut er musik?

Först och främst så är det nu via AOR Heaven, som musiken kommer att kanaliseras, då vi är i relation med dom på denna första plattan
Plattan släpps globalt, och landar givetvis också på samtliga streamingtjänster såsom Spotify, Deezer, Itunes etc..

Kan du berätta lite om hur det gick till när ni fick skivkontrakt?

Vi har en låt som heter ”Dont rape the Nature”. En låt som skrevs redan på slutet 80 talet. Dess ämne är om mer nu aktuellt, än då. Så jag kände det skulle vara kul att ”liva upp låten”, och satte mig och arrade upp den, till vad vi anser var ”idag”. Därefter, åtog sig vår trummis ( Skafar ) att skapa en liten video på låten, för att understryka budskapet med den. På skoj ( och givetvis, lite allvar ), la vi ut denna på Youtube. Sen gick det väldigt fort. AR FM i UK hörde av sig redan efter några timmar och ville släppa låten i UK. Ett antal tyska kanaler, strax efter, och sedan, kom vi i kontakt med AOR Heaven. Faktiskt då genom, Dennis Butabi, i Cruzh, som hörde våra låtar, och skickade ner till AOR Heaven. För att kolla vad dom tyckte. Svaret blev om vi hade mer material. Och det hade vi givetvis, som vi skickade ner till dom. Dom nappade direkt, och ville skriva kontrakt.

Kul! Kommer ni släppa någon singel inom en snar framtid?

Mmmm. Som det ser ut nu, kommer ev, både en och kanske 2 singlar innan Albumet släpps. Inget bestämt till 100%, så jag behöver lämna den frågan lite öppen
Men isåfall kommer singeln mest troligt att enbart släppas ”elektroniskt” så att säga.

Emil Knabe (Sapphire Eyes) är med och spelar på en av era låtar. Hur kom ni i kontakt?

Emil och jag har känt varandra sedan gymnasietiden. Och vi spelade även tillsammans i Acacia, Roxanne osv. för många år sedan.
Emil är en sanslöst bra gitarrist, som enligt mig, en av de absolut bästa. Då Emil har spelat på en del av låtarna som jag och min dåvarande kompanjon skrev när vi skrev till bl.a EMI på 90 talet, tyckte jag det skulle vara jättekul om Emil kunde tänka sig att lägga gitarr på en av låtarna. Och det gjorde han. Och fantastiskt bra blev det.

Har ni fler gästmusiker på ert kommande album?

Nej, det blev inga fler, på detta albumet

Vem skulle du vilja ha med om du fick drömma?

Haha, ja du. En samvetsfråga, som jag på vilken, givetvis måste svara, de befintliga bandmedlemmarna. Men utöver dessas, är det otvivelaktigt, Emil Knabe. Emil tillför verkligen på ett fantastiskt sätt, med sin spelstil.
Men det finns givetvis fler. Finns ju så många fantastiskt duktiga musiker, som alla på sitt sätt tillför, på sitt egna sätt.

Vilka tror du lyssnar på er musik?

Bra fråga. Finns ju en trogen skara till den fantastiska AOR musiken. Inte konstigt då det finns så många superbra band. men givetvis, vill vi förhoppningsvis kunna ”ta vår plats” i denna publiken. Det är ju det man hoppas mest på. Att folk ska tycka om det man skriver är ju det man önskar mest. Och att dom kan uppskatta det lika mycket som vi gör.
Egentligen, spelar det ingen roll, vem som lyssnar. Bara dom uppskattar det.

Har ni hunnit med någon spelning än?

Nej, inte i befintlig konstellation. Men vid repar konsekvent, för att kunna efter årsskiftet vara redo, att gå på scen. Å det går starkt framåt, å vi e snart redo.

När släpps ert nya album?

Albumet kommer mest troligt inte förrän början på februari då vi blivit lite sena med sista spåren.

Tack så mycket, Mikael! Finns det något mer du vill tillägga?

Känner mig bara oerhört tacksam att få pyssla med musik, tillsammans med alla dessa fantastiska musikers, man har runt sig. Inspireras dagligen av de flesta andra band inom AOR genen. De e galet vad det finns mycket bra musik och band.Inte minst i Sverige!

Vill också rikta speciellt STORT tack till Dennis Butabi, i Cruzh, som har varit en stor del i att vi verkligen kommit igång och tagit oss så här långt.
Tack Dennis, du e bäst!!

//Joakim Strångert