Kategoriarkiv: intervju

Intervju med Anders Rydholm från Art Of Illusion

Ibland klickar det direkt! Så kände jag vid min första kontakt med Anders Rydholm. Mannen som ligger bakom bl.a. Grand Illusion och det rykande aktuella projektet Art of Illusion.

Hej Anders! Tack för att du vill lysa upp vår mörka januarivardag!

Visst kan vi kalla Art of Illusion för ett projekt eller vill du hellre att det ska kallas för ett band?

Vad är skillnaden? I och med att det är Lars och jag som är kärnan i allt, så kanske det mer är ett projekt än ett band. Hade varit annorlunda om det varit samma musiker på alla låtar, men jag tycker att det är rätt skönt att kunna använda olika musiker, beroende på vad vi är ute efter. Hoppas att vi kan hålla liv i detta och komma med mer skivor i framtiden. Det har varit oerhört roligt och stimulerande att jobba med Lars.

Berätta, hur gick det till när du och Lars Säfsund fann varandra?

Efter att WOA släppt sin första skiva tog jag kontakt med Robert Säll och vi skrev några låtar ihop, som hamnade på två olika WOA skivor. Lars sjöng demosång på dessa låtar, så det var min första kontakt med honom. 2012 träffades vi för första gången backstage när WOA spelade förband till Toto. 2015 skickade jag 4 låtar till Lars och han gillade låtarna, så det var starten för Art of Illusion. Från början visste vi inte riktigt vart det skulle ta vägen och vad det skulle sluta i, så vi tog det bit för bit. Båda jobbar vi mycket, så det har också bitvis stått stilla på grund av annat arbete. Har dock hela tiden känts viktigt att inte ha bråttom, utan att jobba emot att vi själva skall vara nöjda. Av dessa första 4 låtar är det bara ”Catch You If I Can” och det japanska bonusspåret ”No Goodbyes” som kom med på skivan, så jag tycker nog att vi blivet mer och mer kräsna med låtarna och kvalitén, ju längre vi har jobbat ihop. Ganska naturligt att ju mer man lär känna varandra så blir det lättare att pusha och kräva mer av varandra.

Det är verkligen ett riktigt bra album som ni släpper den 27:e januari! Jag älskar sättet ni varierar musikstilar på. Huvudspåret är helt klart AOR, men ni tar till humor och flirtar med italiensk matkonst, opera och kammarmusik. Det är ju lite vågat, men väldigt snyggt nu när ni lyckas. Vad fick er att ta ut svängarna på detta sätt?

Tack! För min del så har jag följt mitt eget hjärta mer än nånsin förut, när jag skrivet låtarna och inte brytt mig så mycket om vad andra skall tycka. Vågat ta ut svängarna mer och släppt lite på min egen uppfattning om hur en AOR-låt skall vara och vad den skall innehålla. Lars likaså, vågar sjunga med mer dynamik och ett bredare uttryck än vad jag har hört om honom göra någonsin förut. Då blir det mer kontraster och mer spännande.

Varför måste allt låta likadant? Ju längre vi jobbat med detta album – ju mer har vi tagit ut svängarna. Vi delar båda en fäbless för Queen, Freddie Mercury och en svensk grupp som hette Big Money. De tog ut svängarna på ett kul musikaliskt sätt och det har inspirerat oss båda till att breda vårt eget uttryck och våga använda humor och kontraster. Jag gillar ju skivor som har variation och dynamik. T ex Queens legendariska skivor “A night at the opera” och “A day at the races”. Där leker de ju enormt mycket med musiken. Humor, sound, variation och texterna är också med klar humor och distans. Finns t ex låtar som ”Death on two legs” där Freddie beskriver sin ilska och frustration i en enda lång utskällning av Queens första manager (som lurade dem på pengar ett kontrakt som totalt band upp dem för alltid). Extremt uthängande och inte accepterat idag och också lite konstigt först med all denna blandning och jag förstod inte allt då. Det är ju den stora variationen och kvalitén på låtarna som gör skivorna legendariska och att man kan lyssna på dem om och om igen 40 år senare. Hade det varit mer likriktat, så hade de inte klarat tidens tand på samma sätt och inte heller blivet lika kultförklarade. Idag är ju skivorna mycket mer likformiga, oavsett genré, och det tycker jag är tråkigt och lite futtigt. Jag hoppas att vårt sätt att försöka bryta lite med konventionerna och att följa hjärtat förstås och accepteras.

Håller med dig helt och hållet! Musiken skriver du själv och med dig i textskrivandet har du Arlene Matza-Jackson och Patrik Ahlm (Time Gallery, Too Far For Gracie)? Varför just de två?

Har själv alltid känt mig begränsad när det gäller låttexter och att mycket av mina egna texter blivet tråkiga och lite enformiga/likriktade. Därför har det känts befriande att ta hjälp av utomstående textförfattare, så att processen får mer variation, energi och fart. Arlene har jag jobbat ihop med sedan 2005, då jag mötte henne via Sherwood Ball och skivan Code – The Enemy Within. Arlene och jag har skrivet många låtar ihop sedan dess, inte minst på Grand Illusion-skivorna och hon är en positiv kraft, som älskar att jobba med musik. Arlene och jag skriver ofta mycket av texterna ihop och bollar idéer fram och tillbaka. Patrik och jag har en ganska liknande bakgrund och vi jobbar ihop på musikavdelningen på Linnéuniversitetet i Växjö, så det känns helt naturligt att ta hjälp av honom också. Patrik är också en naturkraft vad det gäller att skriva musik och har också ett litet eget uttryck med underfundiga och väldigt välskrivna texter. Denna skiva är dock den där jag själv skrivet mer texter än nånsin förut. Hälften av texterna på skivan är mina och det är en kul utveckling – var inte meningen alls utan det har faktiskt kommit av sig själv. Kommer nog att skriva mer texter i framtiden. Känns lite som att det har lossnat på den fronten.

Med er har ni flera skickliga musiker. Personligen har jag fastnat för de snygga gitarrsolona på skivan. Din son, Daniel, är en av dem och han gör bland annat dom grymma solona på ”My Loveless Lullaby” och ”Wild and Free”. Kan du berätta mer om honom och hans framtidsplaner inom den melodiösa rocken?

Daniel spelar solot på våra videos, men det är Muris Varajic från Sarajevo i Bosnien, som spelar båda dessa solon egentligen. Muris kunde inte vara med på videon och då vi vill ha just dessa låtar till videos, fick Daniel träna in dem. Inte optimalt kanske, men det fanns tyvärr ingen möjlighet att filma med Muris just nu, både på grund av Covid, tid och att det fysiska avståndet, då vi bor i olika delar av Europa. Daniel är snart 23 år har varit två år i USA och gått på Musicians Institute i Hollywood. Nu är han hemma i Sverige igen och jobbar i Stockholm på Fitzpatrick Import Group. Daniel håller på med sin första egna skiva ihop med en grym ny trummis från Göteborg, som heter Karl-Johan Wigander. De träffades och började spela ihop på MI. Deras skiva är klart Toto-inspirerad, musikaliskt sett. Inget klart när de kommer ut ännu. Spännande att ha med sin egen son och Daniel är med och kompar på skivan. Han kommer nog att sola även han i framtiden. Även min andra son, Michael, spelar gitarr och han är lite bluesigare och mer inspirerad av Eric Clapton, Dave Gilmour och John Mayer. Lite längre ifrån min musik stilmässigt, men Michael spelar också mycket akustisk gitarr, så där kanske han kan bidra i framtiden också. Inget måste, men det hade varit roligt om han själv vill. Vi får se….

Jay Graydon (Airplay, Planet 3) gästspelar på plattan. Vad bidrar han med?

Jay Graydon har väldigt positivt inställd till min musik, sedan jag lärde känna honom via Sherwood Ball, 2005. På denna skiva spelar Jay gitarr-solot på låten ”Race Against Time”. Kanske inte så många som anar det, då han här använder ett helt annat sound än han brukar. Jay har ju ett klart eget sound och ett spelsätt som bygger mycket på övertoner och olika legatotekniker. Här gör han något helt annat och med ett mjukt sound jag aldrig hört från honom förut och det förvånade mig mycket, då jag fick solot. Hade också förväntat mig något i hans typiska stil och här kom det något helt annat både spel- och soundmässigt. Tycker dock att det är helt rätt för låten och det visar ju vilken erfaren räv Jay är, som också vågar göra det oväntade och inte bara håller fast vid sitt eget uttryck/sound. Jay spelade också ett solo på en annan låt (Anna), som inte kom med på den slutgiltiga skivan och han var också med och skrev ett par låtar, som vi inte har använt. Varför då undrar kanske några och det är bra låtar, men de går åt ett annat håll musikaliskt sett. Kanske dyker upp i framtiden på något annat projekt….

Kan du berätta lite om övriga musiker?

Frank Nilsson är en grym trummis, som bland annat spelar med Marco Mendonca och Pelle Holmberg grupp. Supertight och väldigt svängig. Frank är grymt inspirerad av Pelle Lindvall och det hörs i hans spelsätt/uttryck. Tror att vi kommer att få höra mycket av Frank i framtiden. En fröjd att jobba med.
Muris Varajic och jag har jobbat ihop sedan 2009 och Muris är en fantastisk gitarrist. Supermusikalisk och med en teknik som är utomjordisk, men det bästa med Muris är att han fortfarande spelar så melodiskt. Det blir inte bara teknik och skalor, utan han bygger sina solon så extremt snyggt och med melodi. Killen sjunger dessutom bra. Övermusikalisk – helt enkelt. Bor i Sarajevo, Bosnien och jobbar som studiomusiker där. För er gitarrfreaks, kolla in Muris YouTubesida. Killen kan spela – jag lovar!!!
Kristian Larsen är ”king of tone” och det låter Huff, Landau och Lukather lång väg, när han spelar. Han nailar alla dessa gitarristers ton och uttryck på ett otroligt sätt och med en grym musikalitet. Såg Kristian på en youtube-video, där han spelade ett Dann Huff solo och blev superimpad och ville självklart att han skulle vara med på ett par låtar på denna skiva.

Pelle Holmberg är lärare på Musikhögskolan i Malmö och spelar ihop med Frank Nilsson. Pelle har också ett eget uttryck som är lite bluesigare och direktare (typ Robben Ford), och med en grym ton. Lite annan palett än de övriga, och han gör ett superjobb på Snakebite Charm.

Per Svensson är mannen bakom det stora feta soundet i Grand Illusions körer. En mästare på att stapla och bygga körer, då han sjunger allt från låga körer till en grym, extremt hög falsett och han kan också variera sin röst oerhört mycket. Per och jag har jobbat ihop sedan 1980. Varför behövs han hör då? Lars är fantastisk på körer och här är Pers roll bara att få in en röst till för att göra körerna fetare och större. Fler röster och det låter större. Han sjunger inte på alla låtar, utan på de där jag velat ha ett fett, stort sound.
Tony Paoletta är studiomusiker i Nashville och jag älskar hans sätt att spela Steelguitar. Steel är inte bara country, utan det kan bli en pad och ett instrument som tillför djup och intresse. Kanske inte så vanligt inom AOR, men jag tycker att det är ett coolt och annorlunda sätt att skapa djup (istället för traditionella syntpads). Mer liv, samtidigt som det tillför ett mjukt djup och Tony har också ett väldigt melodiöst tänk i sitt spel.


För mig var du tidigare känd för det du gjorde med Grand Illusion. Vilka var ni, hur många skivor blev det och kan vi vänta oss nåt nytt?

Vi började spela ihop redan 1985 under namnet Promotion och höll då på ett par år i olika former. När jag byggde min studio 1995, började vi först att spela in lite gamla låtar och det ledde till att vi även började om och skrev lite nytt, som släpptes 1998. Om man även räknar de två första skivorna vi gjorde under namnet Promotion, så blev det totalt 7 skivor med Grand Illusion. Promotion ändras till Grand Illusion 2001 inför släppet av den tredje skivan. Finns även en samlingsplatta (In the Beginning), som innehöll låtarna från Promotionskivorna och 4 bonusspår. Sista skivan med Grand Illusion släpptes 2011 och det kändes då ganska så färdigt, för min del. Tappade faktiskt lite lusten för musik efter den skivan, då jag kände att jag mer fabricerade låtar efter vad folk förväntade sig, än jag själv var intresserad att göra. Fanns mycket gott i dessa låtar och i Grand Illusion, men jag blev lite trött på att mycket kändes inlåst i något som inte ledde mig vidare. Behövde en paus för att få lite lust igen. Ingen aning om det blir något mer i framtiden med GI. Vi får se…

Ni gästades av flera etablerade musiker. Kan du nämna några och hur lyckades du få till ett samarbete med dem? Skryt gärna!

Alla våra gästspel kom igenom kontakter. Gregg Bissonette tyckte att Tim Pierce skulle passa vår musikstil (sa han på ett lunchbreak, när vi spelade in trummorna till Brand New World i LA 2009), så Gregg ringde Tim och introducerade mig. Dagen efter satt jag hemma hos Tim och spelade in med honom.
Arlene Matza-Jackson pratade alltid om sin tjejkompis Susan, vars make Mike, höll på med musik. Det tog nog 4 år innan jag fattade att Susan hette Slamer i efternamn och då var det ju inte svårt att förstå att maken var en gammal musikalisk favorit, Mike Slamer. Då var vi självklart tvungna att ställa frågan till Mike om han kunde tänka sig att göra ett solo. Herr Slamers gitarrspel har jag älskat ända sedan City Boy.
Steve Lukather fick vi kontakt med via Jay Graydon. 2010 åkte vi till LA för att spela in trummor med Gregg Bissonette och gitarrsolon, med bland annat Tim Pierce. Graydon hade redan spelat in sitt solo, men ville att jag skulle ringa honom när jag kom till LA, för att vi skulle bestämma när vi skulle träffas för en lunch. Kl 22.00 på kvällen vi anlänt till LA, ringde jag Jay och vi snackade om veckans inspelningar och vilka personer vi skulle spela in med. Jay undrade om det var någon annan vi ev. skulle vilja ha med. Jag svarade att Lukather alltid varit en dröm. Vaknade kl 06.00 morgonen efter pågrund av jetlag och då hade jag ett mail från Lukather i min inbox. ”Hey, I heard you are looking for me?” Gentilt av Jay, för han måste ha ringt Lukather direkt och att få jobba ihop med Lukather i studion var stort för mig. Luke ville höra något innan han sa ja, så jag skickade en låt och då var han på direkt. Två dagar senare satt vi i studion med Luke. Vi var supernervösa, då Luke är en så stor del av vår musikaliska uppväxt, så det var det konstigt för oss att även Luke var klart nervös. Luke kände ju inte oss och han gjorde inte heller så många studiojobb längre, men än för sina vänner så därför kände också han sig lite osäker. Han spelade grymt ändå och redan hans första solorunda var superb och både jag och de andra var nära tårar. Kändes overkligt att sitta där och diskutera sin egen musik med Lukather. Luke gjorde ett par tagningar till, och var nog var klar på ca 25 minuter. Samma kväll gick vi ut och åt mat med Graydon, Lukather och även Steve’s son Trevor Lukather. Supertrevligt och en oerhört rolig kväll med två historieberättare av stora mått. Ett år senare jobbade jag med Lukather igen för en japansk skiva och då vara han helt annorlunda och supercool. Då kände han mig, så det var en så mycket mer avslappnad känsla i studion. Han gav sig då inte heller, utan sa hela tiden. Jag kan bättre – än gång till, än gång till, än gång till! Fantastiska minnen för en Toto-freak, som mig.


Vilken artist har varit roligast att arbeta med och vem drömmer du om att få sammanstråla med i framtiden?

Går nog inte att säga någon speciell person sådär. Sherwood Ball och jag blev oerhört goda vänner och trots att det är 5 år sedan han försvann, så går det inte en dag utan att jag tänker på honom. Oerhört varm, fin och generös människa som lärde mig mycket – inte bara om musik utan också om livet.
Jag har inga drömmar om att arbeta med någon speciell person, utan jag hoppas få jobba ihop med många olika personer. Det är just samarbeten med olika personer som utvecklar oss och får oss in på nya tankebanor. Samarbetet med Lars har varit väldigt bra, då hans tankar och idéer har tvingat in mig på vägval jag aldrig hade gjort själv. Min absoluta favoritgitarrist har alltid varit Dann Huff, men han producerar ju mest nuförtiden, så det är nog ingen realistisk chans på att få honom att gästspela.


Sverige är ju minst sagt framgångsrika i musikbranschen. Vad tror du det krävs för att AOR och melodiös hårdrock ska få den status som man upplevde på 80-talet igen?

Tror tyvärr inte det kommer att hända. Retrotrender är ju på modet och den melodiska rocken kommer säkert att komma tillbaka i olika former, men musikscenen, ser ju tyvärr helt annorlunda ut idag. Båda mina söner gillar 70-80-tals musik och har bättre koll på allt från Led Zeppelin till Pink Floyd och Queen än jag själv, men den stora massan är ju inne i helt andra trender. Den mest oroande faktorn, tycker jag, är att sättet att skriva melodier idag är helt annorlunda. Mycket mer entonigt och det bygger mer på variationer på upprepande ackord i loopform, än ett melodiöst tänk. Det innebär att många av dagens ungdom inte uppfattar eller förstår melodisk musik på samma sätt och det rycker också undan benen lite på en stor comeback för melodiös musik, oavsett om det baseras på rock eller heavy metal.

Att du jobbar mycket med musik har jag förstått och du är universitetslektor i musikproduktion i Växjö. Vad innebär det?

Det innebär att jag är programansvarig för Musikproduktionsprogrammet på Linnéuniversitetet. Ett 3-årigt kandidatprogram där vi lär ut allt inom musikproduktion, låtskrivning, arrangering, teknik, inspelning, mixning, till musikjuridik och företagande. En ynnest att få jobba ihop med dagens ungdom och både får ge ett historiskt, musikaliskt och tekniskt perspektiv och få bli en del av dagens trender. De pushar mig också. Vi har superfina studios och det är väldigt många sökande, så det är en bra nivå på våra studenter.

Du är en mångsidig person. Vad mer har du för musikaliska minnen och erfarenheter?

Många – här är ett axplock. Jag har skrivet ett par musikaler. Skrev och producerade barnmusik med Tippen-gänget (med Morgan Alling och Lasse Beischer bland annat). Producerat 6 skivor, plus film, spel och tv-musik för den japanska artisten Demon Kakka. Varit kapellmästare för nyårsrevyn i Växjö (nästan 600 shower totalt sett). Spelat 1,5 år på heltid i ett dansband på 80-talet. Kompat allt från Loa Falkman, Gunnar Wiklund och Lasse Berghagen till Putte Wickman och Gunnar Siljabloo Nilsson. Sedan 1985 har jag också jobbat med Tv och då bland annat som A-ljud på SVT (ansvarig ljudtekniker på livetv-sändningar).

När du inte ägnar din tid åt musik, vad gör du då?

Jobbar fortfarande med tv och då mestadels sport-tv. Innebär att jag är med och filmar ca 130 sport-sändningar av t ex SHL-hockey/hockeyallsvenskan och fotbollsallsvenskan/superettan varje år. Skötte t ex närbildskameran på sändningen Växjö Lakers – Djurgården för C-More i går.

Växjö där du bor är en vacker stad. Som innebandy- och fotbollspappa/tränare har jag mest sett idrottshallar och fotbollsplaner vid cuper i stan och dess närhet. Vad tycker du att jag ska se nästa gång jag besöker Växjö, enbart som turist?

Vi har en oerhört vacker slottsruin som heter Kronobergs slott och den ligger mitt i Helgasjön. Mysigt ställe att fika eller äta på och perfekt för ett sommarstopp. Också mysigt att äta vid Växjösjön, mitt i centrum. Växjö är definitivt en idrottsstad, men ingen större sommarstad, utan Växjöborna söker sig emot Öland eller Halmstad på somrarna.

Hur är musiklivet i stan?

Hyfsat, men det finns inget naturligt ställe längre som anordnar live-konserter för band. De ställena är tyvärr borta och det är väldigt synd, inte minst för våra unga som varken får spela själva eller gå på konserter. Utan naturliga spelställen så lär vi aldrig få tillbaka en fungerande marknad för band/artister. Då blir det bara skivsläpp och ingen livekultur. Tråkigt, för det är så stor skillnad för ett ungt band idag, jämfört med hur det var när jag växte upp. Gäller ju inte bara Växjö, utan Sverige i stort. Vi behöver få igång fungerande ställen/en marknad för band att spela på.

Ja, musik är helt klart bäst live. Jag har hela mitt liv drömt om att få jobba med musik. Nu har jag passerat femtio år, kan inte spela ett enda instrument och sjunga vill ingen att jag ska göra (jag lovar). Har du något bra råd som jag kan ta med mig och som kan ge mig inspiration i framtiden?

Det viktigaste med musik är att det skall vara kul, underhållande och avslappnande. Blir det ett jobb så kan ofta glädjen försvinna och det kan också komma in prestationskrav som är hämmande. Under det 1.5 året som jag spelade musik på heltid i ett dansband, så skrev jag inte en enda låt. Glädjen med musik försvann, då det bara blev en repetitiv process och inget kreativt. Hade ingen energi kvar till att vara kreativ och skapa själv och då är det bättre att bara njuta av musik, på sina egna villkor…

Åter till Art of Illusion. Albumet släpps som sagt den 27:e januari och jag ser att det redan publicerats en del riktigt fina recensioner. Hur känns det inför släppet? Är man nervös och orolig för negativ respons eller är man taggad och bara längtar?

Självklart är det lite nervöst. Vi vill ju att folk skall gilla det vi gör och förhoppningsvis även förstå tankarna med musiken och texterna. Lars och jag tar oss ju lite utflykter med egna twister och lite annorlunda approach musikaliskt sett från vad vi tidigare har visat, så vissa kommer att älska det och andra kanske inte kommer att förstå. Finns också lite humor både textmässigt och musikaliskt, som jag hoppas att folk förstår. Alla texter behöver inte handla om kärlek. Lite speciellt också i dessa Covid-tider då alla sitter hemma klart mycket mer än tidigare. Är det bra eller dåligt för att släppa ny musik?

Jag tror det är bra och framför allt verkar det som att musiken är flera snäpp bättre med detta! Har du någon favoritlåt på skiva och i så fall varför?

Nej, inte direkt. Jag fastnar ofta i de låtar som jag jobbar med just här och nu och i själva produktionsprocessen blir de tillfälliga favoriter. Blir annorlunda och mer tydligt för mig själv med lite distans, vilka som håller över tid. Finns ett par låtar som t ex Wild and Free, My Loveless Lullaby, Run, 4 Am som jag tycker håller bra även efter en periods lyssnande. Säkert fler med lite distans. Finns t ex Grand Illusion låtar som jag inte ens kommer ihåg själv att jag skrivet. De fastnade aldrig på något sätt. Inget bra tecken, men tyvärr sant. Här har vi jobbat en längre tid och vi har sorterat bort låtar som vi av olika själ inte har samma känslor för, så jag tror att jag med lite distans över tid, kommer vara nöjd med de flesta låtarna. Lars har säkert helt andra favoriter än jag och det är helt ok.

Finns det redan nu några tankar på en uppföljare?

Absolut! Det har varit både kul och givande att jobba med Lars så det känns helt naturligt att göra mer musik. Jag är väldigt stolt över resultatet, men exakt vart en ev. andra skiva tar vägen musikaliskt sätt, eller när den kan komma, har jag faktiskt ingen aning om idag.

Stort tack och så fantastiskt kul att få ställa några frågor till dig! Jag har en känsla av att det kan komma en fin recension även från DMB. Lycka till med releasen och jag hoppas få höra från dig snart igen!

Stort tack, själv!!! Jag hoppas att 2021 blir ett bra år för melodiös musik…

För DMB
Joakim Strångert

Intervju med skivaktuella Rob Moratti

Jag har haft äran att få ställa några frågor till en mycket trevlig person, stor idol och en världsartist!
Vi har den stora äran att inför fredagens skivsläpp presentera ingen mindre än Rob Moratti!

Hi Rob!
Hi Joakim!

It feels fantastic fun to get some of your time for a few questions!

It’s truly my pleasure and thank you for having me.

Hope all is well with you?

All considered, everything is well here. Spending alot of time in the studio that’s for sure, lol!

You are up to date with a new album. After listening through it, I have to say that it is your absolute best so far. What do you think it depends on?

Thank you so much! Wow, I’m glad you like it. Yes I feel very confident with Paragon as well. It’s packed with one great song after another and I couldn’t be happier about the production either.  There’s been a powerful chemistry with some of my new co writers and performances involved that’s made it a very special CD.

Most of the musicians who play on the record are well known to most of us. Have you played together for a long time?

The musicians involved are all world class players. Torben and I have been working together now for a few years, he plays all rhythm and most lead guitars. Stu Reid on drums has been with me since Moratti / Final Frontier days. Tony Franklin on the bass has played on all four of solo records.  Ian Crichton of ”Saga” plays lead guitar on one track on this album, he’s appeared on two of my records now. Then there’s Joel Hoekstra of ”Whitesnake/TSO/Night Ranger/Cher” plays lead guitars on five of the tracks, which adds this harmonic energy to this album. The chemistry with everyone involved is undenialble.

You have written most of the new songs with Swedish guys. How did you get in touch?

The swedish guys! Yes, absolutely.  Ulrick Lönnqvist and Pete Alpenborg mainly. We’ve written the majority of it.  How we got in touch…..Ulrick reached out to me in regards to possibly writing songs together. So I thought, ok lets try one song just to see how this goes and OH MY! What have we here? The rest is history. 

Will you continue your cooperation?

Absolutely! We’re currently working on the next one for next year sometime. 

How do you feel that the world situation with pandemic affects you and your situation as an artist?

It doesn’t affect me personally so much because I’ve never depended on touring to make a living especially now but for any live performances it’s obviously taken a plunge. I feel terrible for some of my friends and for all musicians that tour extensively and depend on it for a living. It’s a crazy time that for sure. Things will get better.

How can we ordinary AOR listeners help and support our idols?

AOR listeners can help by purchasing CD’s. This is the only way for the Artist to continue working and producing great music. We need the support of the fans.

You started your career as an artist in the 90’s in the band Moratti, right? How have you developed as a musician from then to now?

Moratti was the beginning of my place in my music career. I was young with alot of passion.  I was learning and as I moved forward so much I perservered with every generation to finally have my place in melodic rock today as a vocalist, writer and producer. I’m grateful for it all.

Who or what idols have inspired you to be the artist you are today?

I grew up listening to Styx, Journey, Boston,Foreigner, Queen, Starship, Iron Maiden, Dio, Deep Purple, Rainbow…..They were all over the radio waves! What a time to be a kid!  I was inspied by Brad Delp, Steve Perry, Mickey Thomas, Dennis DeYoung, Lou Gramn, Tommy Shaw, Jimi Jamison, Bruce Dickinson, etc…just to name a few. 

If you could choose anyone to sing a duet with, who would it be and why?

If I had to choose one it would probably be Celine Dion. She’s one the great Divas with an incredible range. Always loved her voice and how she delivers. I remember listening to her in sing in French when she was just a kid and I said to myself ”If this girl sang in English she would be a star”. I should have played a lottery ticket that week, lol!

Ha, ha, ha! Yes, indeed! What is your greatest musical experience so far in your career?

My biggest highlights easily is when I joined Saga.  One of Canada’s best bands ever and I was a part of that in such a big way. They new I could write and produce which gave me the freedom to make my mark with Saga. I wrote and Produced together with the band and we released ”The Human Condition”. Such a great album.  The chemistry was amazing. 

Wow! And now a little weird question, but when can we expect your next record release?

Not weird question at all, lol! I’m actually writing as we speak, so I’m aiming for next year sometime in 2021. 

Is there anything you want to say to our readers?

Thank you for all your support! I promise you that Paragon will Rock you form start to finish.

Many thanks, Rob! You are an incredibly nice person and an amazing musician! Good luck with your new album!

Thank you so much Joakim!  All the very best to you too!

För DMB
Joakim Strångert





Intervju med Michael Palace

DMB har varit i kontakt med låtskrivaren/gitarristen och sångaren Michael Palace och bland annat ställt frågor kring det kommande albumet ”Rock N Roll Radio” och alla hans spännande projekt. Trevlig läsning!

Har följt dig sedan Big Time tiden. Tror det var runt 2013 om jag inte har helt fel. Mycket har hänt sedan dess. Nya projekt, nya låtar och även mindre hår:) Kan du berätta lite om hur allt började och vad du kommer ihåg av den tiden?

Det stämmer nog! Jag kommer ihåg när DMB skrev om Big Time. Det var en av de första gångerna som någon skrev om min musik och det kändes extremt coolt när min dåvarande arbetskollega Leif Samuelsson sa att han hade läst om oss på bloggen. Ni är alltid först med att rapportera om nytt i AOR världen och jag har följt er också sen den tiden. 

Det har hänt en hel del sen dess minst sagt. I grund och botten en resa från liveartist, till studiomusiker och till producent och låtskrivare som är rollen jag trivs bäst i idag. (Håret blev överflödigt när jag gick in i det senaste stadiet.) Big Time tiden var otroligt kul och vi framträdde så ofta vi bara kunde runt hela Stockholm. En av höjdpunkterna var när vi öppnade för Houston i London. Vi var väldigt passionerade men det kändes efter ett tag som att vi stampade på en och samma plats och splittrades till slut efter två intensiva år. Vi skapade minnen för livet och än idag är flera av oss väldigt bra vänner


Strax efter detta kom jag i kontakt med Daniel Flores och vi inledde ett än idag framgångsrikt samarbete. Daniel tog in mig som gitarrist och låtskrivare på Harry Hess andra First Signal album ”One Step Over The Line”, Göran Edmans Cry Of Dawn, och Toby Hitchcocks soloalbum. Helt plötsligt var jag med på tre olika album tillsammans med mina idoler och som grädde på moset erbjöds jag ett eget skivkontrakt av Frontiers! Sedan dess har det blivit två Palace album och medverkan på ett antal olika produktioner. Under tiden mellan ”Binary Music” och det kommande Palace albumet ”Rock And Roll Radio” började jag inse mer och mer att det är musikproduktion som är mitt största intresse och testade teorin med synthwave/rock projektet Platforms som jag har tillsammans med Jordan Cox. Vi släppte en fullängdare i början av året och det varma mottagandet gav mig självförtroendet att producera det nya Palace albumet fullt ut på egen hand.

I början på december har du en ny platta på gång. Kan du berätta lite om den och vad man kan förvänta sig?

Ja! Äntligen! På den nya plattan har jag försökt att ta allt det bästa med de tidigare släppen och leverera mer av det goda. Det bjuds som vanligt på en rejäl dos hooks, nostalgi och härlig feel-good AOR som passar likaväl till gymmet som roadtripen.  Nya albumet släpps den 4’e December.

Första singeln ”Way Up Here” är riktigt bra. Vad handlar den låten om?

Tack så mycket! Låten handlar om längtan men om man läser innantill så handlar den om en pilot som är ute och flyger och längtar hem till sin kärlek och vice versa. Det viktigaste med låttexter tycker jag är att de är öppna för tolkning så att varje lyssnare kan hitta sin egna mening i de.

Har för mig att du har skrivit den låten tillsammans med Oscar Bromvall. Det är inte första gången ni jobbar tillsammans. Hur fungerar erat samarbete?

Ja det stämmer. Oscar Bromvall spelade gitarr i Big Time och vi har känt varandra sen innan dess också då vi gick på Fryshusets gymnasium tillsammans. Vi har otroligt kul när vi skriver tillsammans. Framförallt när vi skriver texter ihop och ska försöka bräcka varandra med den fyndigaste metaforen/ordvitsen. Låten ”Hot Steel” på nya Palace albumet skrev vi också tillsammans och texten blev minst sagt festlig… Hans gitarrsolo på låten är helt klart på gitarrhjältenivå och utöver ”Way Up Here” och ”Hot Steel” skrev vi också låten ”Castaway” tillsammans.

 2018 släppte du ditt senaste album  ”Binary Music”. Gissar att den nya plattan kommer att låta lite annorlunda eller har jag fel?

Nya plattan låter självklart lite annorlunda. Framförallt i mixen och produktionen då det är första Palace plattan som jag har rattat själv fullt ut. Jag har dock otroligt mycket respekt för soundet som Daniel Flores har hjälpt att skapa och har gjort allt för att bygga vidare på det som fansen älskade. Jag tror att det har skett en naturlig utveckling i både låtskriveriet och produktionen och är väldigt nöjd med mottagandet av första singeln. Fansen kommer inte att bli besvikna tror jag.

Förutom ditt egna band så har du även medverkat i en rad olika projekt. Kanske en svår fråga att svara på men vilket projekt är du mest stolt över så här långt?

Jag är nog mest stolt över First Signal ”One Step Over The Line” albumet där jag spelar gitarr. Det var startskottet till vart jag är idag och Harry Hess har varit en enorm förebild för mig som sångare (och Harem Scarem som band!) så det är jag sjukt stolt över. Det enda som bräcker det är nog projektet jag jobbar på i skrivande stund som jag inte kan nämna än.

I slutet på förra året startade du bandet Plattforms tillsammans med den amerikanske sångaren Jordan Cox. Kan du berätta lite om det?

Jag lärde känna Jordan Cox via instagram i September 2019 där vi började snacka musik och bestämde oss för att göra något ihop, det blev några singlar och ett helt album som finns att höra digitalt på bl.a Spotify och Bandcamp  ”The Future That Never Happened”.  Musiken vi har har gjort tillsammans drar mycket mer åt pop hållet fast med minst lika mycket 80-tals influenser som allt annat jag gör. Det är väldigt skönt att varva med något annorlunda för att hålla sig inspirerad och vi kommer att släppa mer musik så småningom.

Vart ifrån hämtar du din inspiration som låtskrivare, musiker och även producent?

Min inspiration kommer mestadels från allt förutom AOR nuförtiden. Självklart lyssnar jag nästan varje dag på Starship och GIANT men jag gillar att upptäcka ny musik och att höra nya saker ännu mer. Varje fredag har jag som tradition att gå igenom alla New Music spellistor på Spotify och spara saker som inspirerar mig på olika sätt. Efter att jag har gjort det går jag alltid in på DMB och kollar vad det finns för nya AOR släpp.

Avslutningsvis, 2020 har ju som bekant varit ett väldigt annorlunda år minst sagt. Hur har corona påverkat dig som musiker och även privat?

Det har det och jag lider verkligen med alla som har drabbats av det. Jag har som tur är inte drabbats negativt av COVID än så länge och hoppas att saker vänder åt det bättre snart runt om i världen. Den långa karantäntiden gav mig ett tillfälle att lägga ner så mycket mer tid på musiken att jag i början av året lyckades säga upp mig från mitt gamla jobb och göra musik till ett heltidsyrke.

Skriven av Henric Wahlberg



Intervju med Kent Hilli från Perfect plan

DMB´s skribent Joakim Strångert har varit i kontakt med sångaren Kent Hilli från Perfect Plan och ställt lite frågor kring det nya albumet ”Time For A Miracle” och lite annat smått och gott. Trevlig läsning!

Hej Kent! Kul att du tar dig en stund med oss som gillar att följa Den Melodiösa Bloggen!

Hej Joakim, tack för att du ville ha med mig.

Det senaste halvåret har Perfect Plan varit den stora snackisen hos oss som skriver på DMB. Hur känns det nu så här några veckor efter att ert senaste album släpptes?

Reaktionerna har varit fantastiska och långt över förväntan. Vi visste att vi hade gjort en bra platta men man kan aldrig riktigt veta vad som väntar när man släpper en platta. Det har varit fantastiskt mottagande och recensionerna har varit grymma och betygen har legat på i snitt 9 av 10. Då kan man inte vara annat än nöjd.

Kul, ja senaste albumet har verkligen gett er ett genombrott! Men hur gick det till när Perfect Plan en gång blev ett band?

Vi var samma killar som spelade i ett coverband när vi bildades och nån gång under ett rep våren 2014 så tog jag med några egna låtar som jag ville prova. Där och då föddes iden med Perfect Plan och att vi ville göra egen musik.

Vem eller vilka skriver er musiken?

Jag skriver alla sångmelodier och texter och ofta har jag en akustisk version som vi utvecklar tillsammans i bandet. Men det händer oftare att vi jammar fram en låt i studion eller att vår gitarrist ”Trazan” har ett riff som jag och han bygger en låt på. Vi har en grym musikalisk kemi jag och ”Trazan” och när vi träffas så producerar vi alltid fram nåt. Det roligaste är dock nog när vi jammar fram en låt tillsammans i studion. På senaste plattan har Leif Ehlin skrivit en låt helt själv som heter ”What About Love” vilket är en fantastiskt bra låt så det får han gärna göra oftare.

Jag anser bestämt att du är en av våra absolut bästa rocksångare. Hur började det för dig? Var det blockflöjten i mellanstadiet som banade väg för din musikaliska karriär?

Stort tack för det Joakim…Jag började rätt sent med sången när jag var runt 30-års åldern och dessförinnan hade det bara varit idrott och främst då fotboll för mig. Musiken har dock alltid haft en stor plats i mitt liv och i min släkt så är det många som hållit eller håller på med musik i olika grad. Min bror Jan är bland annat sångare i bandet Days Of Jupiter och min andra bror Robert är textförfattare och skriver mycket av DOJ:s texter. Min syster är låtskrivare och sångerska och har skrivit låtar till Estlands melodifestival bland annat. Min mor har alltid sjungit i kör. Jag började lära mig spela akustisk gitarr först och sen startade jag mitt första coverband runt år 2000. Sen har jag sjungit i olika coverband och tribute band (7 Doors Hotel…tribute till Europe).

Har du några råd att ge till dem som sitter hemma och nöter musik eller skönsjunger i duschen? Hur kommer man vidare?

Träna mycket och hårt och ge aldrig upp. Experimentera med din röst väldigt mycket och sjung alla sorters låtar och genrer.

Om du fick utse världens bästa låt genom tiderna (hittills), vilken blir det då?

”I´ll See You In My Dreams” med Giant..

Vilka förebilder har du och hur har de hjälpt dig bli den fantastiska sångare som du är?

Mina främsta förebilder som sångare är Jimi Jamison, Dann Huff, Lou Gramm, Joe Lynn Turner och Joey Tempest. De är alla fantastiska och dem har jag lyssnat på otroligt mycket genom åren.

Vad gör du när du inte håller med musik?

Just nu är det musik på heltid med några olika projekt men annars studerar jag psykologi på distans. Har jobbat ca 23 år på flygbolaget SAS och ett antal på Schenker.

Ni är ju ett band från Örnsköldsvik. Kan du nämna tre sevärdheter som är värda ett besök om man kommer dit som turist?

Paradisbacken (hoppbacken), Ulvön med en tripp ut i vår fantastiska skärgård. Höga Kusten bron är också värt ett besök.

Vad har övriga bandmedlemmar för musikalisk bakgrund?

De har lång bakgrund inom musik..jag är gröngölingen i bandet hahaha…de har spelat i många år och varit involverade i en massa coverband och även originalband genom åren. Rolf Nordström hade ett band när han var ung som hette Limit bland annat och har spelat med mig i olika coverband genom åren samt i 7 Doors Hotel. Leif och Mats har båda varit med i band som hette Desert Rain, Romance samt Killer Bee bland annat. Fredrik har lång bakgrund inom coverbandet Pink Hink samt dansbandet Vagabond. De är otroligt rutinerade och duktiga. Jag är väldigt stolt över att få spela med de här duktiga killarna.

Kan du med tre ord beskriva respektive bandmedlem inklusive dig själv?

Svårt att beskriva dessa killar med bara 3 ord då de är så mycket mer men här kommer det.
Rolf – Snäll, energisk och omtänksam.
Leif – Sympatisk, Diplomatisk och intelligent
Mats – Lugn, rolig och sympatisk
Fredrik – Rolig, extremt snäll och sympatisk
Jag skulle väl beskriva mig själv som kreativ, sympatisk och analytisk

Du och din bandkompis Leif Ehlin gästspelar på Tony Hernandos projekt Restless Spirits där vi även ser Deen Castronovo på trummor. Hur kom ni i kontakt?

Det var Tony Hernando som hörde av sig efter att ha hört vår första platta och frågade om jag ville vara med och dels co-writa och sjunga på plattan och det var ett självklart ja från min sida. Tyvärr blev tiden knapp så vi skrev en låt tillsammans som heter ”I Remember Your Name” vilket blev första singeln på plattan. Leif ville jag ha med då jag saknade keyboard på låten och han gjorde ett fantastiskt bra jobb. Jag blev grymt nöjd med låten och naturligtvis var det en dröm att få vara med på samma platta som Deen Castronovo och Johnny Gioeli bland annat.

Du är i studion just nu. Är det redan dags för en uppföljare till det senaste albumet eller arbetar du med ytterligare projekt?

Jag arbetar med några olika projekt som jag dock inte kan berätta om ännu.

Kan vi inom kort förvänta oss att höra eller se nåt nytt från er? Digital spelning, ny cover eller ny video till exempel?

Vi har lite grejer på gång så stay tuned.

Ett stort tack, Kent, för att du tagit dig tid för oss!
Er musik kommer lysa upp och värma våra sinnen nu när höstmörkret börjar krypa sig på!
Och stort lycka till i framtiden!


Stort tack själv Joakim och ha det bäst



Intervju med Peter Friestedt

DMB har varit kontakt med Gitarristen/låtskrivaren Peter Friestedt och bland bland annat ställt lite frågor om nya albumet ”II”, som han släppt tillsammans med Bill Champlin och Joseph Williams.

Kan du först berätta lite kort om din bakgrund som musiker och hur allt började?

Jag fick min första elgitarr när jag var 12 år, en vit fender strat- kopia och jag började öva på allvar. Jag var hooked på musik, spelade en hel del piano och lärde mig om avancerad harmonik osv.Jag spelade mycket gospel när jag var i 20 års åldern bland annat med Per-Erik Hallin och diverse körer, jag spelade också storbandsjazz och kompade en del svenska artister i lokala sammanhang.

Sedan flera år tillbaka samarbetar du med Bill Champlin och Joseph Williams. Hur kom du i kontakt med dessa herrar?

Jag gjorde mina sista studier på college i Los Angeles och vann där också 1:a pris när jag blev utsedd att tävla för Los Angeles College Of Music mot de andra universiteten i Norra Kalifornien. Jag hade fått en god relation med några av lärarna på skolan och de hjälpte mig med min första inspelning.

Med den enorma boost av självförtroendet som detta resulterade i lånade jag min goda väns bil och körde över hela LA hem till Bill Champlin’s hus i Woodland Hills och presenterade min casette tape demo. Bill introducerade mig senare för Joseph Williams under inspelningarna
av The LA Project, mitt första album.

Nu är ni aktuella med ny musik igen. Kan du berätta lite vad man kan förvänta sig av den?

Vi har precis släppt Champlin Williams Friestedt – CWF II som den heter och vi har en fantastisk backup denna gång av Sony Music Japan med samma team som annars sköter Toto’s marknadsföring – vi låg för någon vecka sedan på 11 plats på Japan’s Top 100 vilket är helt enormt!! SoundPollution som distrubuerar i Europa gör också ett fint jobb och vi låg top 10 i Sverige i 3 veckor bland annat.
Albumet följer i fotspåren av det första men har kanske en större spännvidd av genrer, en låt som ”Love In The World” gränsar till soul/rnb och Tamara Champlin’s ”Price Of Love” drar åt den hårdare rocken. Vi är väldigt nöjda med plattan och som producent är jag extra nöjd med dess luftiga och transparenta ljudbild. Musiken andas och är inte lika komprimerad som många produktioner annars är idag.

Vilka medverkar på skivan förutom du, Bill och Joseph?

Vi är väldigt stolta över att ha med Michael McDonald och hans fru Amy McDonald på låten ”Love In The World”. Andra gäster är Michael Jackson/Quincy Jones trummis John JR Robinson på min låt ”Amanda’s Disguies”. Randy Goodrum och Bill’s fru Tamara Champlin är med och vi har även fina vokalinsatser av mina vänner Frank Ådahl och Lars Säfsund. Det är många fina gäster på denna platta och jag skulle gärna nämna alla men de kan bli ett väl långt svar.

5 år har gått sedan förra albumet. En ganska lång tid kan man tycka. Men ändå förstårligt eftersom ni är utspridda i både Sverige och USA. Hur funkar den processen?

Vi har väldigt roligt tillsammans när vi jobbar och känner till varandras styrkor, vi vet också hur vi ska producera varandra. Vanligtvis börjar vi med att göra vokalinspelnigar i Bill’s studio i Los Angeles, denna gång hade jag med ett par låtar jag skrivit och gjort demos på med Randy Goodrum och Bill hade också tagit fram några låtar till plattan, sedan skrev vi några spår i studion, Stefan Gunnarsson kom med en refräng som vi sedan skrev en låt utifrån, min gode vän Robert Säll och jag hade ett rhythm track som Bill och Tamara co- skrev melodi och text tillsammans med mig till.
Att samla alla gäster och slutföra alla mixar är ett tidsödande arbete och jag hade ett stort ansvar i detta. Jag hoppas att de hörs att detta är ett album som är gjort med passion och från hjärtat och inte är styrt av något uträknat och kalkylerat säljtänk.

Är det någon turné inplanerad i samband med att ni nu släppt ett nytt album?

Sony har redan börjat planera för en Japan turné så fort det är möjligt. Jag hoppas också att de blir spelningar i Europa men vi måste först vänta på att allt ska återgå till det normala i världen.

Skriven av Henric Wahlberg

Lunch med Sapphire Eyes och genomgång av deras kommande album

FOTO: Caroline Da Silva och Mikael Latorr

På en föräldrakurs för 19 år sen lärde jag känna Emil Knabe. Det tog inte lång tid för oss att inse hur gemensam vår musiksmak är. Vi umgås fortfarande mycket och det är främst musiken som är vår gemensamma nämnare.
Som alla småbarnsföräldrar behövde vi komma bort från vardagen då och då. Vi hade därför som tradition att åka till Sweden Rock Festival. Denna traditionen avslutade vi 2013 med att ta med våra då 12-åriga döttrar till Norje för att få se bl.a. Status Quo, Rick Springfield och Kiss. Sedan dess har det blivit många andra spelningar istället.

Emil hade i sin ungdom spelat mycket elgitarr och var med i flera av banden i Helsingborg där han växte upp. Ett års gitarrstudier i Los Angeles hann han med också. Emil var hela tiden blygsam över sitt förflutna, men snart insåg jag att han varit riktigt grym innan han la gitarren på hyllan och reste till Umeå för att studera. Där träffade han kärleken och det flyttade ner och bosatte sig strax utanför Kungsbacka.
Jag själv slutade spela musik efter att ha genomfört fortsättningskursen i blockflöjt någon gång i fyran, men har sedan dess varit en mycket aktiv och trogen lyssnare.

Efter att Emil lagt in en kommentar om vilken världsgrym gitarrist Sven Larsson är på Facebook svarade Niclas Olsson (Alyson Avenue, Second Heat osv osv) på kommentaren och vips så fick Emil och Niclas kontakt.
Kontakten resulterade snart i att Emil dammade av sin rosa Ibanez och inspelandet av låtar började sakta rulla igång.

Bandet som de båda är medlemmar i heter Sapphire Eyes och 15:e maj släpper de sitt tredje album. I samband med detta beslöt vi att skulle träffas över en lunch i centrala Helsingborg.
Vi har ett par timmar i bilen, så vid halv elva hämtade jag upp Emil och vi kopplar in ”Magic Moments” i bilens högtalare. Med gungande huvuden och en skön känsla styr vi söderut, mot Niclas.

Efter att ha parkerat bilen går vi in i restaurangen där Niclas redan sitter och väntar på oss. Musiksnacket drar igång direkt och efter en timme får jag bryta för att få tid till att prata om enbart Sapphire Eyes.
Niclas berättar att det hela startade 2006.Vi i Alyson Avenue hade ett möte på fiket som ligger på andra sidan gatan, pekar Niclas. På mötet beslöt man att lägga ner bandet.
Efter detta började Niclas skriva den musiken som han själv ville, utan något direkt mål.
Några år senare startade Niclas ett projekt som han döpte till Sapphire Eyes. Till debutalbumet bjöd Niclas in många duktiga instrumentalister och huvudsångare är Thomas Bursell (Second Heat), men plattan gästas även av Anette Olzon (Alyson Avenue, Nightwish), Arabella Vitanc (Alyson Avenue), Mike Andersson (Cloudscape) och Mikael Erlandsson (Last Autumns Dream, Secret Service m.m.)
Tanken var att detta skulle vara en engångsgrej och sen, That´s it, berättar Niclas.

Som vi nu vet blev det inte så och utan någon särskild plan började Niclas arbetet med nästa album.
– Även detta album var tänkt som ett projekt, men så kom Crille (Christer Engholm) in i studion med en enorm energi. Han var positiv till allt som att bilda band, livespelningar osv, säger Niclas.
Mitt i allt blir Niclas tvungen att hitta en ny sångare. Via ett tips kontaktar han Kimmo Blom (Urban Tale, Heartplay, Leverage) som tycker att Sapphire Eyes är vad han letat efter. Kemin sitter direkt!
Med detta börjar även tanken av att bli ett band växa fram och som Niclas säger: – Man känner när det sätter sig!
Medlemmar förutom Kimmo och Niclas är Emil Knabe och Patrik Svärd (Cloudscape, Alyson Avenue, Second Heat) som blir fasta gitarrister, Fredrik Eriksson (Alyson Avenue) sköter allt trummande och Christer Engholm (Alyson Avenue) hanterar basen. På hösten 2017 får man en spelning i Madrid och lite knappt senare spelar man även i Malmö.

”Magic Moments” är namnet på tredje plattan som släpps om ett par veckor. Namnet ska återspegla de sköna minnena från förr, då allt var okomplicerat och man var ständigt nykär!
Niclas har åter igen skrivit huvuddelen av låtarna.
– Ja, jag brukar skriva ihop en stomme som jag diskuterar med Emil och de övriga medlemmarna. På så sätt får vi fram ett bra resultat. Denna gången blev det riktigt bra, det bästa jag släppt, säger Niclas med ett stolt leende. Låtarna har bra melodi och bra hook. Jag är väldigt nöjd!
-Ja, den har verkligen något extra, säger Emil. Den blir bara bättre för varje lyssning! Bra sound!

Ska vi gå igenom låt för låt?

1. Still Alive
DMB: En poppig låt med snygga syntar och en refräng som sätter sig i minnet.
Niclas: Tack, ja, det är plattans ”soundtracklåt”. 16-del synth i versen som sedan bryts med refrängen.
Emil: Ett lite kaotiskt soloparti! Låten är perfekt kombinerad med AOR och pop.

2. Don’t Walk Away
Niclas: En låt som länge varit tänkt för någon annan artist. Troligen plattans äldsta låt. Vi tog fram den igen och den var länge mångas favorit som första singel.
Emil: Jag är glad att vi fick med låten. Gillar harmonierna i versen som jag är med och mejslar fram med clean gitarr. Refrängen biter sig fast, åtminstone hos mig!

3. I Never Meant To Hurt You
DMB: Detta är väl en typisk Sapphire eyes-låt?
Niclas: Är det bra eller dåligt?… Även denna låten diskuterades som singel. En låt som bara dök upp i huvudet.

4. Magic Moment
DMB: Gårdagens singelsläpp. Riktigt bra låt!
Niclas: Jag fick inte riktigt till melodin i versen och bryggan, så jag skickade över den till Ulrick Lönnqvist (Code Red) som kom med lösningen. Rak, skön, bara att åka med!
Emil: Kul låt! Lite förfestkänsla!

5. Do You Think About Us
Niclas: Tanken man kan få när man träffar en gammal kärlek…

6. Just Leave Me
Emil: Den tyngsta låten på plattan. Lite mer aggressiv än övriga låtar, men arrangemanget skapar ändå den positiva energin och driv framåt som kännetecknar AOR-känslan, enligt mig.

7. Bring Back The Night
DMB: Kärlek vid första lyssningen för mig! Det här är nåt av det bästa jag hört på länge. Anette Olzon förstärker refrängen på ett underbart sätt, Kimmos sköna stämma och snygga arrangemang till detta.
Niclas: Kul, tack! Ja, Kimmo och jag sa i kör att Nettan ska vara med på refrängen och vi satte den direkt!

8. As The Days Go By
Niclas: Jag inspirerades mycket av gruppen Signal och ville göra något I deras stil. Albumets snabbaste låt.

9. Cutting Like A Knife
Niclas: Denna låten skrev Ulrick Lönnqvist och jag över telefon! Från början hade Ulrik gjort den som en ballad.
Emil: Härlig låt och ett arrangemang som ger dynamik och bra luft i versen!

10. Only The Night
Niclas: En gammal låt som vi länge bollat med. Nu fick avslutat den.
Emil: En bra låt som jag länge velat ha med. Den har lite udda konstruktioner och små charmigheter som bidrar till albumets bredd, tycker jag.

11. All I Need Is To Hold You
DMB: Vilken röst han har, Kimmo! Naket, avskalat, vackert!
Niclas: Den viktigaste låten som är dedikerad till en kompis och hans söner. Deras fru/mamma gick bort i cancer i december.
En låt många kan relatera till. Kimmo och jag satte den direkt!

DMB: Jag tycker att du Niclas, ger dina keyboards större utrymme än tidigare på det nya albumet. Bakgrundsången har stärkts upp och allt känns mer finslipat än tidigare låtar. Låtarna ska vara skrivna för Kimmos röst och det märks väldigt tydligt. Känner igen honom från Heartplay. Första halva av plattan är riktigt bra och andra halvan är ännu bättre. Jag tycker detta är ännu bättre än det ni tidigare släppt! Hur tycker ni att vi ska summera plattan?

Niclas: Vi är oerhört nöjda! Alla i bandet har varit med och bidragit. Vi planerar en singel till innan 15:e maj. Det är nu det har startat!

DMB säger ett stort tack till er! Lunchen och dess sällskap har varit en riktig 10-poängare, precis som nya albumet!

För DMB
Joakim Strångert



Intervju med Dennis Butabi från East Temple Avenue

DMB har varit i kontakt med Dennis Butabi från East Temple Avenue och ställt lite frågor kring hur bandet bildades och mycket mer. Trevlig läsning!

East Temple Avenue är ett relativt nytt band, men med rutinerade medlemmar. Kan du berätta vilka ni är och vad ni har för bakgrund?

Precis, vi är ett gäng gamla surkartar som funnit varandra på gamla dar och startat ett band ihop, haha. ETA som band är nytt och startade i augusti förra året (2018). Det som kanske kan lura lyssnarna och inbilla att vi funnits längre är att flera av medlemmarna är välkända profiler inom genren och figurerar i flera olika konstellationer och band. ETA är:

Robert LaBlanc – sång (Blanc Faces, Find Me)
Dennis Butabi Borg – bas (CRUZH)
Dan Skeed – klaviatur (Urban Stone, The Darren Phillips Project)
Darren Phillips – kompgitarr (The Darren Phillips Project)
Philip Lindstrand – sologitarr (Arkado, Find Me, Nitrate)
Herman Furin – trummor (Work Of Art)

Ni är från tre olika världsdelar, eller hur? Hur hittade ni varandra?

Det stämmer. Herman, Philip och jag själv bor i Sverige, Robbie bor på östkusten i USA och Dan och Darren bor i trakterna runt Sydney i Australien. Det som gjorde att vi lärde känna varandra var genom ett projekt som Darren startade för ett antal år sedan (The Darren Phillips Project) där även Dan blev en viktig del som producent och medmusiker. Projektet nischade sig genom att släppa låtar med olika gästartister och har släppt en fullängdare och ett antal singlar sedan starten. Jag, Philip, Herman och Robbie blev lite resident recjects i projektet och anlitades mer och mer frekvent. Till sist enades vi om att ta det hela vidare och starta ett renodlat band istället. Darren och Dan jobbar fortfarande med projektet, men ETA blev en förlängning av det hela.

Hur vill du beskriva er musik?

Jag tycker alltid att det är en väldigt svår fråga att svara på, känner samma sak när frågan riktas till CRUZH. Det finns så många avarter och specialområden inom det som brukar kallas melodisk rock och AOR att man ofta hänger upp sig vilken genre det är istället för hur jävla bra låten är, en bra låt är en bra låt helt enkelt, men ok jag försöker. ETA spelar hoppfull, gitarrdriven, västkustinspirerad retrorock med sköna hookar och mysig touch av 80-talssynthar. En perfekt blandning av våra andra band, haha.

Skriver ni all er musik själva och i så fall hur går det till när ni är så geografiskt utspridda?

Ja det gör vi. Det skiljer sig egentligen inte så mycket från hur vi skriver musik i andra samarbeten. Någon av oss presenterar en låt som är halvfärdig eller nästan helt färdig. Oftast låter denna person någon av de andra ta sig an den för att se hur den kan utvecklas ytterligare, och då kan det handla om allt från textskrivande, till ändring av sångmelodi eller skapande av ett coolt break eller vad som helst. Sen bollas det fram och tillbaka tills vi är nöjda helt enkelt. Ta ”Don’t Make Believe” som ett exempel. Herman hade ett instrumentalt spår som han inte kom vidare med. Jag fick filerna och fick direkt upp en idé i skallen som jag demade in. Jag skrev sångmelodierna i verserna och sticket samt tillhörande text. Jag lyckades dock inte knäcka en tillräckligt hookig refräng utan skickade filerna till Darren som fyllde i de sista luckorna. Efter skrivandet skapar Dan och Darren grunderna i Dans studio i Australien och sen spelar vi andra in på hemmaplan. Wetransfer och Dropbox används för filöverföring och konversationen kör vi via Facebooks Messenger eller Skype. Förvånansvärt smidigt.

Skåne, särskilt Malmö och Helsingborg, levererar mycket grym melodiös rock. Har du någon teori vad det kan bero på?

Hmm. Mitt klassiska svar, som egentligen rör hela landet, är den kommunala musikskolan. Att i lågstadiet bli uppvaktad och introducerad för musik genom just musikskolan har garanterat lagt grunden för många duktiga svenska musiker. Att Skåne och främst Helsingborg sticker ut handlar säkert till stor del om närheten till kontinenten. Jag blev under mina ungdomsår exponerade för väldigt mycket inspirerande livemusik inom nära avstånd. Stora band kom till Köpenhamn, Malmö, Göteborg medans klubbar som lokala The Tivoli drog mindre band och även lät oss ynglingar ställa oss på deras fantastiska scen och utveckla våra rockstjärnedrömmar i skarpt läge. Jag personligen har The Tivoli att tack för hur mycket som helst.

Ditt namn figurerar i flera projekt. Hur många och vilka är det?

Jag tror faktiskt in det är så vansinnigt många, inte om du jämför med Phille, haha.

CRUZH är typ ett av mina barn, ett band jag startade och det band som jag ser som min huvudsakliga musikaliska syssla.

Phille introducerade mig för The Darren Phillips Project under tiden han var stand-in sångare i CRUZH. Där blev jag mer och mer involverad under resans gång, dels som musiker och låtskrivare men även som idéspruta till Darren.

Egentligen är det dessa två tillsammans med East Temple Avenue som jag för tillfället är involverad i. Jag vet att jag nämnts och associerats till det nya, glimrande bandet Arkado i olika sammanhang. Det är så klart roligt men det jag gjort för dem är inget musikaliskt utan det är snarare att jag genom min erfarenhet och kontakter i branschen hjälpt dem framåt på olika sätt. Vilket bland annat resulterat i att de släpper sin fullängdare på skivbolag under nästa år, superkul.

Jag har även en del andra framtida och pågående samarbeten igång men det är inget som borde läckt ut ännu, men om allt går i lås så snackar vi riktigt coola grejer alltså. Stay tuned.

Hur gammal var du när du började med musik?

Jag började med musik i väldigt ung ålder. Redan sedan födseln har jag blivit exponerad för mycket musik från båda mina föräldrar, men mitt praktiska utövande inleddes när min mamma träffade sin nuvarande man Mike när jag var i 5-års åldern (för övrigt medlem i Arkado idag). Han var trummis i ett lokalt rockband och spelade även en del andra instrument, så det blev som så att han började lära mig grundläggande keyboard när jag var 5 år. En av de första låtarna jag lärde mig var ledmotivet till Top Gun. Sedan kickade kommunala musikskolan in i lågstadiet, det blev först blockflöjt följt av altsaxofon som jag spelade i många år, både solo och i orkester. 1995 bildade jag mitt första rockband Younited som repade på den lokala fritidsgården där jag lirade gura och sjöng.

Vad gjorde att du fastnade för att spela bas?

Jag var typ 25 bast när jag bestämde mig för att börja spela bas istället för gitarr och det finns egentligen ingen särskild anledning till det hela. Under denna tid spelade jag i ett coverband som hette The Decades och plötsligt en dag frågade basisten om vi inte kunde byta instrument för han ville spela lite gura istället. Så blev det och sedan dess är bas mitt primära instrument. Det passar mig kanon live då jag kan röra mig runt mycket på scen och hitta på diverse upptåg utan att behöva bry mig om tusen effektpedaler och solon.

Ha, ha, jo, jag har sett det! Spelar du fler instrument?

Utöver blåsen jag nämnt så spelar jag mycket gitarr och keyboard, främst när jag skriver låtar.

Vem är din absolut största förebild inom musiken och varför?

Han är inte den bästa sångaren och inte den bästa gitarristen, men min största förebild och den största rockstjärnan någonsin är Paul Stanley. Paul har varit min idol så länge jag kan minnas. Hans larger than life persona i kombination med hans fenomenala låtskrivande har lagt hela grunden till den musiker jag formats till. Paul genomsyrar mina låtar och mina texter utan att jag gör några medvetna val. Tack Paul.

Musiken måste ta väldigt mycket av din tid. Vad gör du när du inte håller på med musik?

Det tar nog en hel del tid men musiken är en så stor del av den jag är att det liksom vävs in i min vardag utan att jag märker av det. Jag kan få en idé till en refräng när jag sitter i bilen på väg hem från jobb eller komma på en ball textrad när jag är ute på helgens löprunda och då har man tack och lov alltid diktafonen med sig i form av telefonen. Sen blir det självklart alltid lite extra mycket fokus på musiken just i inspelningsfasen när en hel platta ska matas in, men med bra planering och ömsesidig förståelse från omgivningen går det galant. Min tid utöver musiken läggs på min familj, vårt hem samt löpning för att kropp och själ ska må bra.

Hmm, jag känner igen mig i det. Åter till East Temple Avenue. Kommer vi få se er spela live i framtiden?

Det hoppas jag verkligen, det är åtminstone vår ambition. Problemet blir ju att oavsett vart vi vill gigga så måste åtminstone några av oss resa runt halva jordklotet, och det medför ju kostnader som kanske inte tillhör det normala. För tillfället söker vi inga spelningar då vi har fullt fokus på inspelning, men jag kan absolut se att vi kommer göra det när tiden är rätt. Några kanske joinar på direktlänk via projektor i så fall, som Dios hologram.

Ni har släppt två singlar, ”When I´m with you” och ”Don´t make belive”. Är det fler singlar på gång och när kan vi vänta oss en fullängdare?

Det stämmer, och vi har även en tredje låt ”My Last Breathe” som låg som spår 2 på ”When I’m with you” singeln. Vi har en ny låt helt klar som kommer släppas inom det närmsta, vi har dock inte bestämt hur den kommer släppas initialt. Så det kan bli digital singel, lyric video på nätet under en begränsad tid eller något helt annat. Anledningen till att vi framöver komma hålla lite hårdare i låtarna är att vi planerar just ett albumsläpp under 2020. Det finns gott om intresse från aktörer som vill släppa skivan men inga kontrakt är underskrivna än. Darren kunde dock inte bärga sig med omslaget än så det är redan ordnat genom en helt fantastisk illustratör.

Vad har ni för övriga planer för 2020?

Att färdigställa albumet får ses som det största målet för East Temple Avenue. Vi har en rough plan som vi kommer göra vårt bästa för att följa, utan att det kolliderar med allt annat vi håller på med. 2020 kommer garanterat bjuda på mycket ny ETA-musik, det är helt klart.

Jag ska erkänna att första gången jag hörde ”Don´t make belive” blev jag helt tagen. Det händer ytterst sällan att en låt knockar mig så vid första lyssningen. En riktig kanonhit! Vilken av era låtar är din favorit?

Tack, jätteroligt att höra. ”Don’t make believe” är nåt alldeles speciellt, jag håller med dig. Den är även min personliga favorit bland de släppta låtarna. Utöver den så måste jag nämna en helt fantastisk lite lugnare låt som Dan skrivit grunderna till. Aktuell låt kommer förmodligen släppas som singel i samband med albumreleasen och den är alltså helt sanslöst stark. Och detta säger jag, en rockare som är sjukligt trött på ballader och som gärna skippar dem generellt sett, haha. Ni får inte titeln än, men det börjar på ”W”.

Superstort tack, Dennis! Har vi missat något som du vill lägga till?

Det är vi som ska tacka för ett bra jobb med er sida och för att ni drar ert strå till stacken för att lyfta upp fantastisk musik till ytan i dagens hårda mainstream-konkurrens. Tack också till alla ETA-fans, vi läser alla era kommentarer och hejarop, det betyder mycket. Vi ska göra vårt yttersta för att invadera livescenerna inom kort. Tills dess…. Glöm inte att Herman precis släppt ett nytt album med WoA. Platta 2 med min orkester CRUZH släpps till sommaren. Arkado med Phille på sång släpper sin debut i början av nästa år. The Darren Phillips Project kommer med mycket nytt material under 2020. Vi är inte sysslolösa som sagt.
Peace n’ Love

//Joakim Strångert

Intervju med Arkado inför släppet av deras debutalbum

I början på nästa år (troligtvis i februari) släpper det melodiösa rockbandet Arkado ett debutalbum via bolaget AOR Heaven. DMB`s Joakim Strångert har varit i kontakt med keyboardisten Mikael Svensson och ställt lite frågor inför det kommande skivsläppet.

Vem är du och vad gör du när du inte sysslar med musik?

Jag är en glad skåning som jobbar med Transport & logistik. Samt en hel del träning, när tiden ger tillåtelse. Spenderar dock just nu, min mesta tid i min studio i Helsingborg ( LdM Studios ). Vilket är helt fantastiskt.

Kan du berätta lite kort om hur och när Arkado blev ett band?

ARKADO är ett band som egentligen har sitt ursprung i vårt gamla ungdomsband, BB2 och bildades på 80-talet. Ett gäng killar som alla kom från en by utanför Helsingborg, som heter Ödåkra. Vi gick skilda vägar 1988, ungefär. Och träffades igen 2017-18, då vi ombads att spela på en liten tillställning i Helsingborg. Då under namnet BB2. Efter spelningen ville vi fortsätta, men vissa medlemmar fick ersättas pga. geografiska förutsättningar i boendet. Då bildades istället ARKADO. Som faktiskt är Ödåkra, baklänges. Om man tar bort prickarna över O:et, förstås. Blev för oss, lite självklart med det namnet, när det kom upp.

Vilka bandmedlemmar är ni och vad ni har för bakgrund?

Vi är följande:
Philip Lindström – Sång ( Find Me, Cruzh, Nitrate, m.fl. Å den enda medlemmen, som inte härstammar från Ödåkra )

Mikael Svensson – Keyboards. ( Tidigare Keyboard spelare i BB2, ACACIA. Jobbat lite som låtskrivare för EMI, Marianne osv.. )

Mikael Skafar – Trummor ( BB2, Dawn of Oblivion m.fl )

Martin Kirschner – Gitarr ( BB2 )

Bernt Lundgren – Bas ( BB2 )

Mats Nilsson – Gitarr ( Brandsta City Släckers, M.fl. )

Hur vill du beskriva er musik och vilka förebilder har ni?

Vår musik vill vi gärna ha som melodiös hederlig Rock. Gärna med liten ”personlig” twist, så att säga. ”Sing-a-long” vänliga refränger, med lite blandad attityd i låtarna och arrangemangen. Ibland lite feta å rockiga ”synth” inslag. Men fortfarande inom AOR genen, med goa gitarrer. Ja, en go mix av det mesta.

Tar ni hjälp med låtskrivandet eller skriver ni era låtar själva?

Allt material är eget skrivet. Det är liksom en del av grejen. Sen ser jag till att arrangera och producera låtarna. Samt att få dom inspelade och på plats.
Största delen av min drivkraft, är att få skriva, arrangera och producera. Finns ju inget bättre, att göra.

Hur viktig anser du texten är i er musik?

Texterna är givetvis viktiga. Vi försöker att blanda och ge lite i ämnena i våra texter. Vi har texter som rör miljön, vad som varit och bör bli. Hjärta å smärta, givetvis. Med mera. Så självklart är det viktigt att texterna, får en roll i låtarna.

Genom vilka kanaler försöker ni få ut er musik?

Först och främst så är det nu via AOR Heaven, som musiken kommer att kanaliseras, då vi är i relation med dom på denna första plattan
Plattan släpps globalt, och landar givetvis också på samtliga streamingtjänster såsom Spotify, Deezer, Itunes etc..

Kan du berätta lite om hur det gick till när ni fick skivkontrakt?

Vi har en låt som heter ”Dont rape the Nature”. En låt som skrevs redan på slutet 80 talet. Dess ämne är om mer nu aktuellt, än då. Så jag kände det skulle vara kul att ”liva upp låten”, och satte mig och arrade upp den, till vad vi anser var ”idag”. Därefter, åtog sig vår trummis ( Skafar ) att skapa en liten video på låten, för att understryka budskapet med den. På skoj ( och givetvis, lite allvar ), la vi ut denna på Youtube. Sen gick det väldigt fort. AR FM i UK hörde av sig redan efter några timmar och ville släppa låten i UK. Ett antal tyska kanaler, strax efter, och sedan, kom vi i kontakt med AOR Heaven. Faktiskt då genom, Dennis Butabi, i Cruzh, som hörde våra låtar, och skickade ner till AOR Heaven. För att kolla vad dom tyckte. Svaret blev om vi hade mer material. Och det hade vi givetvis, som vi skickade ner till dom. Dom nappade direkt, och ville skriva kontrakt.

Kul! Kommer ni släppa någon singel inom en snar framtid?

Mmmm. Som det ser ut nu, kommer ev, både en och kanske 2 singlar innan Albumet släpps. Inget bestämt till 100%, så jag behöver lämna den frågan lite öppen
Men isåfall kommer singeln mest troligt att enbart släppas ”elektroniskt” så att säga.

Emil Knabe (Sapphire Eyes) är med och spelar på en av era låtar. Hur kom ni i kontakt?

Emil och jag har känt varandra sedan gymnasietiden. Och vi spelade även tillsammans i Acacia, Roxanne osv. för många år sedan.
Emil är en sanslöst bra gitarrist, som enligt mig, en av de absolut bästa. Då Emil har spelat på en del av låtarna som jag och min dåvarande kompanjon skrev när vi skrev till bl.a EMI på 90 talet, tyckte jag det skulle vara jättekul om Emil kunde tänka sig att lägga gitarr på en av låtarna. Och det gjorde han. Och fantastiskt bra blev det.

Har ni fler gästmusiker på ert kommande album?

Nej, det blev inga fler, på detta albumet

Vem skulle du vilja ha med om du fick drömma?

Haha, ja du. En samvetsfråga, som jag på vilken, givetvis måste svara, de befintliga bandmedlemmarna. Men utöver dessas, är det otvivelaktigt, Emil Knabe. Emil tillför verkligen på ett fantastiskt sätt, med sin spelstil.
Men det finns givetvis fler. Finns ju så många fantastiskt duktiga musiker, som alla på sitt sätt tillför, på sitt egna sätt.

Vilka tror du lyssnar på er musik?

Bra fråga. Finns ju en trogen skara till den fantastiska AOR musiken. Inte konstigt då det finns så många superbra band. men givetvis, vill vi förhoppningsvis kunna ”ta vår plats” i denna publiken. Det är ju det man hoppas mest på. Att folk ska tycka om det man skriver är ju det man önskar mest. Och att dom kan uppskatta det lika mycket som vi gör.
Egentligen, spelar det ingen roll, vem som lyssnar. Bara dom uppskattar det.

Har ni hunnit med någon spelning än?

Nej, inte i befintlig konstellation. Men vid repar konsekvent, för att kunna efter årsskiftet vara redo, att gå på scen. Å det går starkt framåt, å vi e snart redo.

När släpps ert nya album?

Albumet kommer mest troligt inte förrän början på februari då vi blivit lite sena med sista spåren.

Tack så mycket, Mikael! Finns det något mer du vill tillägga?

Känner mig bara oerhört tacksam att få pyssla med musik, tillsammans med alla dessa fantastiska musikers, man har runt sig. Inspireras dagligen av de flesta andra band inom AOR genen. De e galet vad det finns mycket bra musik och band.Inte minst i Sverige!

Vill också rikta speciellt STORT tack till Dennis Butabi, i Cruzh, som har varit en stor del i att vi verkligen kommit igång och tagit oss så här långt.
Tack Dennis, du e bäst!!

//Joakim Strångert