Gruppen var en del av New Wave Of British Heavy Metal vågen i början på ´80-talet. Men det är ingen heavy metal, utan mer melodiös hårdrock/classic rock.
Plattan, som John Sykes gästspelade på efter att ha lämnat, släpptes 1982 och producerades av Peter Collins.

Vissa plattor blev hårt drabbade när man, som jag, gjorde egna blandband. Man tog bara de bra låtarna och missade en hel del latebloomers som hade kunnat växa till sig med tiden.
En av de hårt drabbade var just veckans retroplatta.
Av de 11 låtarna så körde jag hårt på fem av dem, eller rättare sagt, kör fortfarande hårt på dem.

Av de fem så är två coverlåtar, öppningsspåret ”Rendezvous” som gruppen RPM precis hade släppt på egen platta (Mer om den plattan vid ett senare tillfälle, för den är riktigt bra) och The Clovers låt ”Love Potion No 9”.
De övriga är ”Lonely At The Top”, den av John Parr skrivna ”Danger In Paradise” och den allra bästa ”Paris By Air”.

Sen får jag kanske skämmas, för de övriga har jag ingen känsla för, möjligt vis ”The Actor” i så fall.

Av Tommy Svensson för DMB.

I dag är det dansk dynamit med hög sprängkraft som gäller.
Hank Shermann, gitarrist i Mercyful Fate, ville ändra/bredda sin musikaliska repertoar och bildade Fate. Tyvärr var han bara med på de två första plattorna innan han lämnade.
1986 släpptes platta nummer två och det var Svein Dag Hauge som producerade.

Det är inte ”Vi er røde, vi er hvide” men väl melodiös hårdrock/AOR i sin bästa form.

Du bjuds på refränger som sitter som ett tuggummi under din ECCO® sko (alltså lika efterhängsen och svår att bli av med) och låtar som är svåra att sitta stilla eller ligga ner till.
Det är inte som en Tura-meny (röda pölser, öl och snaps), även om det sitter som en puck i plockhandsken, utan det är lite bättre än så.
Visst, det är inte som i reklamfilmen (för ett speciellt ölmärke) där de säger ”hvergang”, men bra nära. Jazziga ”Do It” är undantaget som bekräftar regeln.

10 låtar med (oftast) högprocenthalt finns på nämnda platta.
Lyssna på ”I Won´t Stop”, ”Hard As A Rock”, ”(I Can´t Stand) Losing You”, ”Summerlove” och ”Get Up And Go”.
Skulle ni därefter inte vara nöjda med vad ni har hört kan jag inte göra mer.
”Point Of No Return”, ”Hunter”, ”Farrah” och ”Limbo A Gogo” är absolut inga dåliga låtar det är bara så att de ovannämnda är lite bättre.

Som kuriosa: Frank Ådahl bistod som bakgrundssångare på plattan.

Vi som gillar det spelar gärna plattan på repeat.

Av Tommy Svensson för DMB.

1987 släppte amerikanska Dokken sin fjärde studio platta och vilken platta det blev!
Deras klart bästa med en perfekt mix mellan George´s knivskarpa framåtlutande gitarrspel, Don´s melodier och en tight, jäkla bra rytmsektion (Mick o Jeff).
Neil Kernon satt bakom spakarna och framförde sitt strå till stacken.

Öppningslåten kommer som uppercut innan du hinner upptäcka någon annan i ringen. ”Kiss Of Death” skulle kunna vara dödens kyss för den är hård och kirurgisk men som tur är dyker nästa låt upp och fångar dig. ”Prisoner” är sådär riktigt j..la bra att man blir tagen av den.
”Prisoner” tillsammans med filmlåten ”Dream Warrior” är topp notch medans ”Kiss Of Death”, ”Standing In The Shadows” och ”Stop Fighting Love” bara är topp-topp.

I den instrumentala ” Mr Scary” får George visa vad guran ska användas till.

Av de 13 låtarna är det bara ”Burning Like A Flame” och ”Sleepless Nights” som jag skulle definiera som bra, resten är topp notch, topp-topp eller riktigt bra.
En riktigt stark platta som iallafall inte jag tröttnar på att höra efter snart 40(!) år.

Av Tommy Svensson för DMB.

Den professionella baseballspelaren Warren Cromartie är/var även en hejare på trummor.
Han hade t.ex. visst samröre med Rush i början på 80-talet.
1988 släpptes plattan där bl.a. sångaren Joe Hamilton och David Rosenthal är medverkande.
Den producerades av Steve Klein tillsammans med Cro, (som är hans smeknamn).

Det är AOR med inslag av soul och funk som gäller.
För er som vill vidga spelplanen med ”nya” artister och grupper vill jag slå ett slag för Cro och hans Climb.
Det är varken en Homerun, Triple Play eller en No-Hitter heller, utan mer en platta med några bra låtar som kanske inte fått chansen för den breda publiken.

9 låtar finns på plattan där ”Girl Like You” är bästa låten. (Hall & Oates vibbar?)
”Lonely In Each Other Arms”, ”Who´s Missing Who” (med Geddy Lee på ett hörn/base),
den Russ Ballard skrivna (går ej att missa) ”Caught In A Crossfire” kommer joggandes strax efter.

Lou Gramm hoppar in från avbytarbänken och gästsjunger tillsammans med Joe på ”Try On”.

Den är väl värd att kolla upp om ni inte har hört den innan.

Av Tommy Svensson för DMB.

Tom Galley´s lilla firmafest med sina musikkompisar från 1987 är veckans platta.
Debuten gick inte av för hackor men uppföljaren tycker jag är ännu vassare.
När det finns många sångare/sångerskor på samma platta kan det kännas rörigt och spretigt men i vissa fall blir det bra och enhetligt, som i det här fallet.

• Ray Gillen hade ju enastående rock röst som tyvärr tystnade alldeles för tidigt

• Glenn Hughes var ingen jag uppskattade förr men har verkligen jobbat sig in. Han är en av mina favvosångare för närvarande. Rösten har han verkligen kvar i behållning.
  
• John Wetton hade även han en behaglig och lättlyssnad röst som även den tystnade för tidigt.
  
• Max Bacon är den som är ”sämst” i det här sällskapet.

Övriga musikerna är inga nybörjare heller, utan många har rätt solida bakgrunder och erfarenheter från olika håll, minst sagt.

Vissa av de 10 låtarna är ju verkligen suveräna. Den enda som sticker ut i negativ bemärkelse är avslutande ”It Must Be Love”, den hade jag klarat mig utan. Men det finns säkert de som anser att det är den bästa låten och det tjusningen i det hela, att smaken är som baken – delad.

”Stop”, ”Surrender”, ”Did It All For Love”, ”No Retreat, No Surrender” är riktiga stänkare samt, den bäste av de alla, ”Move – You Lose!”.

Det är inte den sämsta plattan i skivbacken precis.

Leta upp plattan i valfritt format och spela den igen, igen och igen.

Av Tommy Svensson för DMB.