Det är inte (Marylin) Monroe.

Mest troligt finnes skivan djupt in i arkivet där ljuset knappt kommer åt, men nu ska den få hamna i rampljuset och få lite uppmärksamhet.
Det blev tyvärr både första och sista plattan i en och samma för den engelska gruppen. Synd,för de hade verkligen potential.
Jag har inte lyckats hitta så mycket information om dem vare sig vad de har åstadkommit före eller efter Monro.

De som gillar AOR och melodiös hårdrock kan inget annat än bara gilla vad man hör.
10 låtar finns på plattan som släpptes 1987, men allt är inte sockerstinnt.
”Some Girls”, som är öppningsspåret, är tillsammans med ”Surrender” riktigt bra låtar.
Strax där bakom kommer ”Give Me Love Again”, halvballaden ”It´s You”, ”Lonely People” och ”Rock This City”.
”American Girls” och ”Open Up Your Heart” skulle jag kalla hyfsade låtar medans ”Princess” hade de kunnat hoppa över.
Prinsessbakelsen är i stället ”Here Comes The Night”. Mums!
Här snackar vi om en dunder hit av stora mått om den bara hade fått speltid och rätt uppbackning.
Tänk er film musik till en skarp thriller eller rysare. Hoppas det gör att ni får upp ett spår så att ni måste lyssna på låten och helst HELA plattan.

Produktionsmässigt är det väl inte högsta hyllan men väl godkänt iallafall.
För mig gör det inget när det, som i det här fallet, handlar om en debut. Det kan i stället vara lite charmigt när det inte är perfekt direkt utan det ska komma allteftersom de levererar plattor. Alla är vi barn i början.

Cliffhanger: From down under, eller?

Av Tommy Svensson för DMB.

Djur eller styrdon? Råtta eller Ratt?

Vilken av Out Of The Cellar eller Invasion Of Your Privacy som är bäst är hårfint.
Jag väljer IOYP (som jag skriver hädanefter) eftersom den är veckans retroplatta.
Beau Hill producerade denna fantastiska skapelse som släpptes 1985.
Alltså, hur många riktigt bra plattor släpptes det på det glada ´80-talet? Svar:MÅNGA!
Man hade ynnesten att få vara med på den tiden då det bara exploderade inom genren, visst allt var inte guld som glimmade men jättemycket iallafall.
Länge leve musiken!

För att återgå till minnenas allé, och specifikt IOYP, så tycker jag att detta var deras peak och därefter gick det utför.

Öppningsspåret ”You´re In Love” slår an tonen direkt och vilken öppning sen. Det är rena julaftonen för musikbakterierna i kroppen, de får så mycket näring att de nästan spricker.
Gitarrsoundet är så knivskarp att det går nästan att skära bröd med det, men är ändock melodiöst och följsamt.
Plattan är som en påse lösgodis. Man väljer själv alla bitarna, men likt förbaskat blir det någon bit kvar till sist som man glor snett på och tvångs äter innan sockerkoma.
I det här fallet är biten ”Dangerous But Worth The Risk”. Den är absolut inte dålig, den bara råkade komma på en platta där resten av bitarna är ännu bättre.
När ”What You Give Is What You Get” drar i gång, vem kan då sitta stilla och INTE sjunga med, inte jag i alla fall. Kanske inte så populärt för bättre hälft, men hon är van.
”Got Me On A Line” skulle kunnat vara en reklamlåt för någon teleoperatör. Försäljningen hade förmodligen rusat i höjden.

Plattan håller verkligen hög klass, ja det gäller för hela produktionen.
Den kräver inte så mycket av lyssnaren men den ger både energi och glädje.

Cliffhanger: Det är inte Marilyn.

Av Tommy Svensson för DMB.

Den engelska gruppen, eller duon egentligen, bildades 1989 av sångaren Paul Rodgers (Free, Bad Company med fler) och trummisen Kenny Jones (Small Faces, Wild Horses med fler).
Bandnamnet fick de av en skylt som satt på puben där de träffades för att bilda bandet.
Tanken var att de skulle inte bli fler i bandet utan ta in sessionsmusiker och anlita låtskrivare för att få till debuten.
Paul och Kenny producerade några låtar och Chris Kimsey stod för resten.
Den släpptes ut till allmänheten 1991.

Några av låtskrivarna för de 11 låtarna är: Bryan Adams/Jim Vallance, Mark Mangold, Phil Collen (Def Leppard) Chris Rea och Paul själv. Skaplig uppställning där.

Paul´s röst är ytterst behaglig att lyssna på, oavsett grupp han är med i.

”For A Little Ride” skjuter i gång plattan och den låten har man ju spelat ett antal gånger. Benny Mardones och Mark Mangold har lyckats väldigt väl där med låtsnickeriet.
Nästa låt i magasinet är Phil Collen´s underbara skapelse ”Miss You In A Heartbeat”. Det är faktiskt gåshuds varning på den. Fy fasiken vad bra den är.
Tänk er en ensam cowboy ute på den Amerikanska slätten som rider mot solnedgången. Det är min reflektion när jag hör ”Stone Cold”.
”Come Save Me (Julianne), ”Anything For You”, ”Best Of My Love” och ”Tough Love” tycker jag är bra låtar inte mer.
I ”Laying Down The Law” ser jag (samma?) cowboy som rider in i en laglös stad för att skipa rättvisa.
Som ni märker så associerar jag en del till cowboysare när jag hör vissa låtar men det är kanske bara jag som gör det. Helt okej, jag kan ta det.
Adams/Vallance står för nästa skott i magasinet, ”Nature Of The Beast”. En trallvänlig och riktigt bra låt.
”Stone” är en lite ödesmättad låt som definitivt inte är på Rea (Chris Rea är låtskrivaren), utan värd sin ton i guld!
Sista skottet ut är ”Missing You Bad Girl”. För mig är den ett löst skott och hade lika gärna kunnat stanna kvar i patronbältet.

Som helhet är plattan riktigt bra och väl värd att ägna en stund tillsammans med.

Cliffhanger: Djur eller styrdon?

Av Tommy Svensson för DMB.

Följa John eller två = Ett Par(r)?
Den engelske sångaren och gitarristen är väl kanske mest känd för ledmotivet till filmen St. Elmo´s Fire. Filmen kom 1985 men året dessförinnan hade han släppt han sin debut platta.
John, tillsammans med Peter Solley (hammond på plattan), producerade denna högst trevliga bekantskap.
Det är arbetarrock, (tänk Bruce Springsteen, John Mellancamp och tidig Jimmy Barnes) blandat med AOR och en stor skvätt ”glimten i ögat”.
Vissa låtar har en förnimmelse av Meatloaf, men så har de har också jobbat ihop en del.

Plattan innehåller 9 låtar och inte ett enda svagt spår så långt örat kan höra.
Det är inte polerat utan lite rått, ohyfsat och obstinat men även pompöst i vissa låtar. Helt enkelt en ordentlig blandning som vi bjuds på. Arrangemangen är kanske inte alltid stöpta i genrens standard formar, men det är väl kanske just det som gör att plattan sticker ut.

Första låt ut är ”Magical” som är skriven av John tillsammans med Meatloaf och redan där blir iallafall jag såld.
Ett grymt keyboardsriff???? startar ”Naughty Naughty” och i den låten lyser han av ohyfs och obstinat.
I ”Love Grammar” låter han mer knäckt och frustrerad, en låt som går från lugn till rockig och om igen samt med en slagkraftig refräng.
Om jag inte missminner mig så introt till ”Treat Me Like An Animal” var även ett signaturlåt till ett rock program i radion på ´80-talet. Det var kanske ett lokalt program, men skulle någon ha koll på det kan väl vederbörande skriva i kommentarsfältet.
”She´s Gonna Love Ya To Death” bär en Meatloaf aura runt omkring sig. ”Revenge är så bra som den kan vara.
Nästa låt, ”Heartbreaker”, kan jag se framför mig vara musik till en ´80-tals kriminalare, där han glider fram bland skuggorna på jakt efter något offer.
Storslagen och lite pompös är ”Somebody Stole My Thunder”. Avslutar gör ”Don´t Leave Your Mark On Me” som även finns på Meatloaf´s ”Bad Attitude”.

Vaaaa!!! Är plattan redan slut?
Ja, tyvärr har allt ett slut så även denna väldigt, väldigt underskattade men magiska platta.
Har ni ingen koll på alstret så hoppas jag verkligen att ni gör ett allvarligt försök med att lyssna på den.

Cliffhanger: Ordning och reda.

Av Tommy Svensson för DMB

Tidsstudie är väl när man räknar sekunderna, eller?
Jaja, nu ska vi ju inte grotta ner oss i det när vi har finbesök.
Ska Survivor räknas som en av de stora inom AOR trots att de ”bara” släppte 8 plattor?
Absolut ska de det, anser jag.
Många hits samt stilbildande och inspirationskälla för många nya band.

Plattan, som jag anser är deras bästa, är lika jämn och slät som en pannkakssmet. (Vem gillar inte pannkakor?) Någon luftbubbla sticker ut, men annars är det är en HEL platta (med grädde och sylt).
Det var Ron Nevison som tillsammans med Frankie Sullivan (eller tvärs om) producerade plattan som såg dagens ljus 1986.
Det är inget nyskapande här inte utan det följer deras signum, alltså polerade och välgjorda låtar signerade Sullivan/Peterik med hjälp av Jamison på en del av låtarna.

10 låtar till antalet varav en luftbubbla som sticker ut, nämligen ”In Good Faith”. Den är inte dålig men inte heller så bra som de andra.
Balladen ”Man Against The World”, ”Rebel Son” och Backstreet Love Affair” ligger precis i bakvattnet på de allra bästa låtarna och hade kanske kunnat runda dem, men ack nej. Det är nära, men ni vet ordspråket: Nära skjuter ingen hare!

Resten av låtarna är ett pärlband av högkvalitativ musik. Det är bara att njuta av varje ton och anslag, för det är riktigt bra.
Svårt att skriva något mer om dem, för det mesta är väl sagt och skrivet under årens lopp.

Skriv gärna i kommentarsfältet vilken platta som ni tycker är nummer 1 från Survivor. Jag har valt och det har säkert ni också gjort.

Cliffhanger: Följa eller två?

Av Tommy Svensson för DMB