Ready for take-off – Aviator = Pilot

En platta som borde vara en självklarhet i varje AOR/melodiös hårdrocks hem.
Den amerikanske gruppen gjorde sorgligt nog bara en platta, för hur bra hade inte nästa varit?
Skulle kunna säga att den är en oslipad diamant inom vår genre, en platta som verkligen lyfter.
Neil Kernon producerade plattan som släpptes 1986.

Ingen av medlemmarna är några superkändisar. De har dock figurerat i andra grupper under många år ut att slå igenom ordentligt.
Men med en vilja och känsla för bra låtar kan man komma långt, lägger man därtill en super producent så kan det räcka riktigt långt.
Tänk om de fått mer speltid i radion och MTV, då hade det här kunnat gå hur långt som helst.
Sky is the limit!

Öppningsspåret ”Frontline” är en klassiker för mig.
Hade det funnits en ”Hall of Fame” för AOR låtar skulle den vara självskriven. (Lufttrumme vänlig är den också)
Vilka låtar hade funnits i den fiktiva ”Hall of Fame” enligt er?
Skriv gärna i kommentarsfältet.

”Never Let The Rock Stop” är en annan tiopoängare i min lilla bubbla.
Av de 11 låtarna som finns är ”Back On The Street”, ”Come Back” och avslutande ”Through The Night” bara bra.
Otacksamt när vissa låtar bara blir bra för att de vistas bland ännu bättre låtar, men livet är inte alltid rättvist.
Resterande låtar är riktigt bra, enligt min skala.

Jag hoppas att många av er har den här i skivbacken, annars är det hög tid för att utforska den.
Ni kommer definitivt inte att bli besvikna.

Cliffhanger: En vilding?

Av Tommy Svensson för DMB.

Okej då eller JaJa då.

Denna grupp har England som sitt hemland.
Sångare på debutplattan var Lea Hart (Fastway m. fl) men Sam Blewitt tog över stafettpinnen när det var dags för uppföljaren, som lämpligt nog heter 2 (II).
Tyvärr blev det bara två fullängdare innan nedläggning.
På uppföljaren, som släpptes 1988, användes flera olika producenter.

10 låtar, det måste vara det vanligaste antalet låtar som finns på en platta.
Sorry för sidospåret, men det är min reflektion nu när man har grottat ner sig i en hel del plattor.

Tillbaka till uppdraget.
Det är AOR från första spåret till sista.
”II” är mjukare, lite mer tillrättalagd och samtidigt jämnare låtmässigt än debuten.
Plattan öppnar riktigt, riktigt starkt med ”Caught In A Lie”, som för övrigt är producerad av Mike Chapman.
Mike har även producerat den andra låten som sticker ut, ”Julia”. Bara dessa två är värda inköpet eller lyssning av plattan.
”When The World Cried” handlar om mordet på John Lennon.
Två andra som klassas i lite högre rang är ”Love In Vain” och ”All Through The Night”.
Övriga är bra låtar som inte gör bort sig, men utan den rätta udden.

En kompetent platta med några riktigt, riktigt bra låtar.
Turn on the music!

Cliffhanger: Ready for take-off

Av Tommy Svensson för DMB.

Down under, eller närmre bestämt, Australien kommer nästa artist ifrån.
Rick Price har (haft?) många strängar på sin lyra, sångare, multiinstrumentalist, producent och låtskrivare.
Vet inte hur känd han är inom våra kretsar, men han borde varit en artist för de stora scenerna.
1992 dök debutplattan upp och den producerades av Chris Lord-Alge.

Mitt i ett rum står ett staffli med en tom målarduk. Den fylls sakteligen på, lager för lager, med basfärger (AOR) i olika kulörer men det finns även en palett bestående av gospel, soul, pop samt arenarock i varierande nyanser och toner att tillgå.
Jag höll på att glömma arbetarrocken, några stänk av det också.
Han är inte blyg för att använda sig av hela färgskalan. Färgblind är han inte i alla fall.
Såväl den breda penseln som de små akvarellpenslarna används för att skapa liv i låtarna.

Michael Thompson stod för gitarrspelet, och som han gjorde det. Gitarrljudet sveper runt oss på ett smäktande och smakfullt vis utan att för den skulle bli mesigt. Världsklass.
Bakgrundssångerska på detta underbara verk är Tina Arena.

”What´s Wrong With That Girl” öppnar upp dörrarna till denna musikaliska galleria som innehåller så mycket örongodis att man blir verk(ligen) färgad av intrycken.
Nästa vackra verk ut är ”Not A Day Goes By”, väldigt konstnärlig. (Spana in musikvideon)
I ”A House Divided” har vi en blandning av AOR, arena- och arbetarrock.
”Walk Away Rene” kan kategoriseras som en halvballad med inslag av gospel, soul och pop.
Det fylls på med vackra melodier och slagkraftiga refränger allt eftersom låtarna presenterar sig.

”Heaven Knows” är en uppenbarelse i avskalad skrud. Fram med tändaren och gunga med lite mjukt.
Ett strilande gitarrintro öppnar ”Church On Fire”. En låt från den högre skolan som skiftar i tempo.
Man skulle nästan kunna tro att man var på en pub i England när man hör ”Life Without You” komma ur högtalarna.
I ”Foolin´ Myself” hittar vi några väl avvägda stänk av arbetarrock för att bryta av basfärgen (AOR).
På nästa tavla, ”Forever You And Me”, är motivet en nedcabbad bil med ett par som kör mot solnedgången en varm sommar kväll.
Avslutande ”Fragile” är en akustisk och naken historia.

Jag tycker att det mesta på plattan, låtarna, utförandet och produktionen håller mycket hög klass. Skulle till och med kunna säga precis under världsklass.
Lagom runt och behagligt samtidigt luftigt och smaskigt som en Budapestrulle! (Hur nu en sådan hittade hit till den konstnärliga världen?)
Den är nästan oförskämt bra för att vara en debutplatta.

Rekommenderas vänligt men bestämt. Hoppas ni finner den lika bra som mig.

Cliffhanger: Okej då!

Av Tommy Svensson för DMB.

Uppföljaren till debuten kom 1986 och producerades av Gregg Winter, förutom ”Ride Me High/Jean Beavoir.
För mig är det här deras bästa platta.
Dock hade jag gärna haft ljudbilden som de har på sina senaste alster, tyngre och fetare alltså. Tycker att det är lite för tunt och vasst ljud, men man kan ju inte få allt. Kvalitén på låtarna är ju trots allt viktigare.

Det är 10 låtar till antalet där jag tycker balladen ”Take My Hand” sticker ut i negativ bemärkelse, en snedseglare som fått grundkänning.
Nu har jag lekt med tanken att få in plattan i ett scenario tillsammans med en OS final i segling!!!

Med ”Rev It Up” rivstartar OS finalen, mycket känslor och testosteron som svallar.
En väldigt bra start med andra ord.
Under ”Waiting Game” har vi hittat en bra placering där det flyter på så pass bra att vi unnar oss att njuta av utsikten samtidigt som vi kör lite luftgitarr och skrålar med i refrängen.
I ”Love Stroke” är det dags att utmana de övriga deltagarna. Vi gör som låten, kör på gränsen till burdust och aggressivt. (Lite överdrivet kanske, men det passar fint in i dramat).
Vi fortsätter den aggressiva framtoningen med ”Eyes On Fire”. Det slår gnistor om oss när vi får ett bakslag. För vi ger oss inte så lätt, en bredsida ska tålas.
”Take My Hand” blir grundkänning av en lättare sort som gör att vi tappar farten.
Upp på (sjö)hästen igen bara.
Efter en del djävlar anamma och svordomar kan man bli en ”Fallen Angel”, fast man är så blyg och försynt annars.
Nu gäller det, snart dags för upploppet. Sista krafterna ska ut och ”Caught In The Line Of Fire” ljuder i öronen och boostar dig till stordåd.
Upploppsdags och då gäller det att ”Strike Without Warning”, ingen minns en fegis. Hårt och brutalt (lite i alla fall).
Målsnöret är spräckt och du är en vinnare samtidigt som ”Ride Me High” cirkulerar i dina öron.
Som vinnare tänker du ”Steal Your Heart Away” när du får guldmedaljen runt halsen.

Därefter glider du fram i sakta mak på sjön, med solen i ryggen och en kall (alkoholfri, så klart) öl i handen. Ingen sprit på sjön!
Guldmusik för en guldmedaljör.

Cliffhanger: Beau Who?

Av Tommy Svensson för DMB.

Sångaren är faktiskt född i Glasgow men flyttade med sin familj till Australien vid tidig ålder.
I sitt nya hemland blev han en mycket populär artist och en av de bäst säljande, först som medlem i Cold Chisel och sedan som soloartist.
Jag får tacka Robban Ernlund (Treat) som introducerade honom för mig. Robban gjorde ett radio program (på ´80-talet så klart) där han spelade sina favoriter och Jimmy var en av dem.
I början var det mer, vad jag kallar, arbetarrock för att sen blanda in AOR/melodiös hårdrock i sitt kartotek.
Han har även gjort en hel del soul med bravur men det är i vår genre som han är allra bäst.
Kanske har han inte, tekniskt sett, den bästa rösten men den han har skapar han magi med.

Plattan släpptes 1990 och producerades av Don Gehman.
På keyboard fanns Kevin Savigar (Rod Stewart), gitarristen Jeff Neill (Streetheart) och på trummor Tony Brock (The Babys). Måste erkänna att jag är svag för Tony´s trumspel.
Även saxofon finns med i uppställningen och när det gifter sig med övrig musik, som i det här fallet, så blir det en förstärkare.
”Two Fires” skulle jag vilja säga är hans bästa. Melodiös och kraftfull men även känslomässig.
”Little Darling” har han skrivit själv, annars har han jobbat med andra så som Diane Warren, Desmond Child, Kevin Savigar, Tony Brock och Holly Knight.

Första låten ut, ” Lay Down Your Guns”, har en gitarr som är rockabilly inspirerad.
”Lets Make It Last All Night” är signerad Desmond Child, Diane Warren och artisten själv och det är toppklass på den. För information: Saxofonsolo och extra allt ingår.
Nästa ut är ”Little Darling” och den är bara riktigt bra. Med ”Love Is Enough” är vi uppe på toppklass igen.
Sättet som Jimmy använder körsångarna på i låtarna skapar ytterligare en dimension till musiken.
Hårdaste och lite aggressiv är ”Hardline”. Den hamnar mitt emellan de riktigt bra och toppklass låtarna, alltså 4,5 på en 1-5 skala.
”One Of A Kind”, ”Sister Mercy”, ”Fade To Black” och ”Hold On” tillhör de bara riktigt bra låtarna.
Gåshuds varning utfärdas när ”When Your Love Is Gone” spelas. En ballad som verkligen klämmer fram ens känslor.
Titellåten ”Between Two Fires”, skapad av Jimmy och Holly Knight, är toppklass.

Ja, som ni förstår så är låtarna antingen riktigt bra eller toppklass.
Har ni inte haft nöjet att lyssna på Jimmy Barnes innan så hoppas jag verkligen att ni gör er den tjänsten inom kort.

Cliffhanger: Under behandling.

Av Tommy Svensson för DMB.