Erik behöver ingen närmare presentation för dem som läser detta så den släpper jag. Han släpper nu i alla fall sitt ”debutalbum”. Det är det ju inte men det är första albumet i hans nylansering som soloartist.

När jag först hörde att denna platta skulle släppas så tänkte jag att jag förmodligen inte behövde höra hans historia en gång till. Erik har varit min husgud och Heat det band jag lyssnat överlägset mest på sen Spotify lanserades (Breaking the silence var tydligen den första låten jag spelade där) så jag har sett, hört och läst det mesta han gjort. Jag hade fel men tyvärr så är det denna historia som behövs för att ge plattan det där lilla extra. Texterna är starka och man kan känna hur han kände när han kämpade som mest. Det är inte alltid trevligt att lyssna på men det ger nerv och det är mer än vad väldigt många plattor ger mig.

Att han har fått ge sina musikaliska preferenser utrymme märks klart och tydligt. Det är Skid Row, det är Heat, det är Queen, Europe, Blink 182 (eller valfritt band i den genren) och detta gillar inte jag. Det blir alldeles för olika genremässigt. Missförstå mig rätt, låtarna är bra och Erik sjunger troligtvis bättre än någonsin men det är tråkigt att känna att man vill hoppa över vissa bitar. Och jag är kräsen.

Men med ojämnheter kommer både toppar och dalar och toppen av allt är kanske årets bästa låt i Twisted Lullaby. Enkelt rakt riff öppnar och med en grym refräng är jag helt såld här.

Jag tror dock många kommer gilla detta och hantverket är gott. Jag är bara alldeles för partisk för att kunna betygsätta detta nyanserat. Jag kommer aldrig sluta lyssna på Erik, så är det bara. Skall se honom live senare i sommar också och det är ju där han hör hemma på riktigt.

Plattan släpps 22/5 så check it out då!

Av: Måns Enheim