Kategoriarkiv: recension

Recension: Chaos Magic – ”Emerge”

Chaos Magic är en grupp från Chile som startades av sångerskan Caterina Nix. Debut skivan skrevs och producerades av Timo Tolkki (Stratovarius) som upptäckte henne när han var och turnerade i Sydamerika. När det var dags för nästa skiva kom musikern/låtskrivaren och producenten Nasson in i bilden. Och på nya skivan Emerge , som för övrigt släpps den 17 juni , har Caterina tillsammans med Nasson både skrivit och producerat den.

Musiken består av både power och symfonisk metal som är kryddat med en aning heavy metal för att få till den rätta blandningen.
De dukar upp en buffé av hårt , mjukt , tungt och riffigt men alltid med det melodiösa som huvudingrediens.
Caterina har en rund och behaglig röst som gör att det blir just melodiöst. Låtarna kan börja lite tufft och drivna men övergår till det melodiösa. 11 låtar ståtar skivan med och inte en enda är dålig. På den lite ödesmättade balladen Garden Of Winter sjunger hon tillsammans med Elina Siirala (Leaves´ Eyes). Och på vad som kan vara skivans bästa låt , och som för övrigt också är en ballad , nämligen Victims Of Our Heaven sjunger Caterina och Nasson tillsammans.
Jag skulle kunna nämna de alla för jag tycker verkligen att detta är en riktigt bra skiva , men tror ni mej inte får eller SKA ni lyssna på den! Gillar man Chaos Magic sen innan eller Nasson skiva Scars så har du inget annat alternativ utan att ge den en rejäl chans.
Som vanligt när Frontiers finns i bakgrunden så är produktionen riktigt bra.

Betyg : 8,5/10

Line up:
Caterina Nix – Sång
Nasson – Bas och sång
Mario Torres – Gitarr
Mistheria – Keyboard
Carlos Hernandez – Trummor

1/ Emerge
2/ Beneath Your Skin
3/ The Impossible
4/ Garden Of Winter
5/ Hearts Gone Dark
6/ Beyond The Silence
7/ Days Of Lions
8/ In The Depth Of Night
9/ Victims Of Our Heaven
10/ When If Not Today
11/ What´s Your Fuel

Av Tommy Svensson för DMB

Recension: Seventh Wonder – ”The Testament”

När progressiv metal spelas av ett band som kan leverera vad som behövs så fullkomligt älskar jag denna genre. Tur för mig då att SW gör just detta och mer därtill. 

Stundtals är det nästan lite jobbigt eftersom allt är så perfekt. Man hinner aldrig vila från att behöva lyssna på allt som händer, och exakt så, skall denna musik levereras. När den inte gör det får man ibland känslan av vissa riff endast är där för utfyllnad. Vi får tempo, tyngd, kompositioner, riff, solon och kanske kronan på verket, sången. Tommy Karevik (Kamelot) har en så fullkomligt briljant röst att jag blir helt matt. Den följer dynamiken i låtarna som den mest naturliga faktor du kan tänka dig och detta ger ett välbehag jag inte kan direkt jämföra med någonting. 

Plattan är som sig bör, och likt de andra, en temaplatta. Detta är det enda jag egentligen har lite svårt för då man inte kan plocka en låt att lyssna på. Man måste liksom lyssna från början till slut men det skall, återigen, levereras just så. Känslan av välbehag måste blandas upp men lite lidelse här och där. 

Sammanfattningsvis är detta en så genomtänkt och välskriven föreställning att annat är maxbetyg är otänkbart. 

Man åker på en resa och den avbryter man ju inte. Man vill till destinationen och hem igen. Man vill dock åka igen, och igen. 

Solid 10/10. 

Plattan släpps 10/6 och om ni hade ens den minsta fundering på att göra annat den dagen så tänk om. Ni ska ut och resa. 

Av: Måns Enheim

Recension: Iconic – ”Second Skin”

Ännu ett allstarband från Frontiers.

Recensionen kunde slutat där,
men denna line-up är ändå lite mer spännande än många andra ihopkastade band. På pappret.

Kompsektionen Tommy Aldridge och Marco Mendoza lirade ihop ett tag i WHITESNAKE och i en sentida upplaga av THIN LIZZY.
Och snacka om ett stabilt kitt i låtstrukturerna dessa rutinerade herrar levererar!
Joel Hoekstra är den ena gitarristen och ingår i nutida WHITESNAKE, efter att ha fått lite lektioner i smakfullhet hos NIGHT RANGER.
Michael Sweet från STRYPER hanterar den andra gitarren plus en del sång.
Utöver dessa rutinerade rävar hittar vi sångaren från INGLORIOUS Nathan James,
en nutida reinkarnation av de klassiska 70-talssångarna med en viss Coverdale i spetsen.
James är en av de starkast lysande sångarna på senare år och knyter ihop detta rockpaket riktigt bra. Sweet delar sången med honom fast endast på ett par spår, vilket jag personligen är glad över att det stannade där, han bleknar ganska kraftigt i skuggan av Nathan James.

Det skulle kunna blivit en pastisch av nutida WHITESNAKE, och på sina ställen är det väldigt nära. Men jag tycker de balanserar på rätt sida, även om det är uppenbart vart de har sneglat. Plattans titel är nog ingen tillfällighet..

Låtarna är skrivna av Hoekstra och Sweet förutom ett par som James knåpat ihop.
Att låtskriveriet utförs av ”bandet” själva gör att det ändå känns mer som ett band än ett projekt. Fast samtliga medlemmar är ju vana vid projektarbete så arbetssättet är väl vardagsmat.

Även om låtskriveriet är kompetent tycker jag låtarna är lite yxiga hårdrocksdängor i längden.
Man saknar lite bredd och dynamik i den kompakta ljudbilden.
Det vore kul om de hade sneglat på det lite äldre bluesigare, luftigare och svängigare låtskriveriet av bandet jag inte tänker nämna igen.
Jag saknar även att den kompetente Marco Mendoza tar till mikrofonen och även bidrar med sitt svängiga låtskriveri. Det hade breddat och lyft plattan ytterligare ett par betygspoäng. Kanske nästa gång?

Vid de första lyssingarna var besvikelsen påtaglig, kanske för att man hade lite för höga förväntningar och förhoppningar.
Förr bildade man ett band och skrev elva  fantastiska låtar,  nu bildar man ett fantastiskt band och skriver elva låtar.
När plattan fått vila några dagar och man lyssnade lite mer förutsättningslöst inser man att de skapat en riktigt stabil hårdrocksplatta med ingredienser man känner igen och uppskattar. Trots allt.

Släpps på fredag 17/6
Betyg: 7/10

Av: Thomas Hultbrand / DMB

LÅTARNA:
01. Run (As Fast As You Can)
02. Ready For Your Love
03. Second Skin
04. All I Need
05. Nowhere To Run
06. Worlds Apart
07. All About
08. This Way
09. Let You Go
10. It Ain’t Over
11. Enough Of Your Love

LÄNGD: 0.47.46

LINE-UP:
Nathan James – Sång
Michael Sweet – Gitarr, Sång
Joel Hoekstra – Gitarr
Marco Mendoza – Bas
Tommy Aldridge – Trummor

Gäst:
Alessandro Del Vecchio – Keyboards, Kör

Producerad av: Michael Sweet & Alessandro Del Vecchio
Mix & Mastring: Alessandro Del Vecchio
Executiv Producent: Serafino Perugino

Recension: Fallen Sanctuary – ”Terranova”

Ett nytt projektband som bildades av sångaren Georg Neuhauser (Serenity) och gitarristen/sångaren Marco Pastorino (Temperance). De lärde känna varandra när deras band var ute på turné tillsammans 2018. Det visade sig att de hade många gemensamma favoritgrupper samt hur de ville att musik skulle låta , så tanken på att göra musik ihop växte sig allt starkare.
Och nu har vi resultatet av deras skapande , nämligen skivan Terranova.

Musikaliskt låter det en hel del av både Serenity och Temperance (så klart).
Melodiös power metal med en skvätt symfonisk metal inblandat. Ljudbilden är kraftfull och med tyngd men i behaglig balans med det melodiösa. Och samma som i Temperance så blir det en hel del duetter även här och som jag anser gynnar helheten på skivan.
Det börjar med den snabba titellåten Terranova för att följas av 10 låtar i varierande tempo.
Det är på inget sätt en dålig skiva men den är lite för jämntjock i mitt tycke. Låtarna är skapta på samma sätt , förutom balladerna då , så lite mer variation hade varit att föredra. Trail Of Destruction är den bästa låten men Now And Forever , Rise Against The World , To The Top och balladen I Can´t Stay kommer strax därefter.
Gillar man den typen av musik som Serenity och Temperance står för så ska du definitivt ge det en chans.

Skivan släpps den 24 juni 2022.

Betyg : 7/10

Line up:
Georg Neuhauser – Sång
Marco Pastorino – Gitarr och sång
Alfonso Mocerino – Trummor
Gabriele Gozzi – Bas

Låtar:
1/ Terranova
2/ Now And Forever
3/ Broken Dreams
4/ Rise Against The World
5/ To The Top
6/ Destiny
7/ I Can´t Stay
8/ Trail Of Destruction
9/ No Rebirth
10/ Bound To Our Legacy
11/ Wait For Me

Av Tommy Svensson för DMB

Recension: Dreamtide – ”Drama Dust Dream”

Efter ett antal år av tystnad gör nu det tyska bandet Dreamtide comeback med sitt fjärde studioalbum ”Drama Dust Dream”. Bandet kretsar till stora delar kring gitarristen och låtskrivaren Helge Engelke som de flesta känner till från Fair Warning. Förutom Helge består bandet av medlemmarna Olaf Senkbeil (sång), Torsten Luederwaldt (keyboards), Lars Lehmann (bas) och Horst Guntram Schlag (trummor).

Har alltid tyckt att Dreamtide är snäppet sämre än vad Fair Warning är. Tror det mest beror på att sången är en aning sämre här om man ska jämföra med Tommy Heart som oftast brukar leverera på Fair Warning´s plattor. Olaf Senkbeil har dock en speciell röst som man känner igen när man hör den. Har även alltid gillat Helge Engelke´s sätt att lira gitarr med sitt speciella sound.

Albumet innehåller 12 spår där i alla fall hälften håller en relativt hög nivå. Har helt klart några favoriter här och det är låtarna ”Stop Being Deep”, ”Spin”, ”Around”, ”Merciless Sun” och ”One Rule”. Tycker detta är ett bra album. Dock är det lite ojämt i mellan åt. Även produktionen kunde man ha putsat till lite snyggare. Men som helhet är ”Drama Dust Dream” en bra comeback från Dreamtide. Gillar man band som typ Fair Warning så tror jag absolut ni kommer hitta ett par godbitar på detta alster som släpps den 22:e juli via bolaget Pride & Joy Music.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Captian Black Beard – ”Flamenco” (singel)

Senare i år släpper det svenska AOR bandet Captain Black Beard albumet ”Neon Sunrise” och nu passar man på att drämma till med första singeln ”Flamenco”. Detta är en riktigt härlig AOR-låt som har en refräng som redan sätter sig vid första lyssningen. Många beskriver bandets musik som ”Disco AOR” och just på den här singeln är jag faktiskt benägen att hålla med. Men det är som sagt den grymma refrängen som är hela grejen här tycker jag.

Tror att ”Flamenco” kommer att hoppa upp ganska långt på allas Spotifylistor m.m. när vi sammanfattar 2022 års bästa låtar. Alla som gillar vad Captian Black Beard har kommit ut med de senaste åren kommer garanterat även tycka om detta.

Singeln släpps om drygt en vecka (27/5) via bolaget Mighty Music.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Line-up:
Christian Ek – gitarr
Martin Holsner – sång
Daniel Krakowski – gitarr
Robert Majd – bas
Yngve ”Vinnie” Strömberg – trummor

Recension: Skills – ”Different Worlds”

Ännu ett allstarband som Frontiers satt ihop.

Det började med att Frontiers president och A&R Serafino Perugino ville skapa ett band runt den brasilianska sångaren Renan Zonta (Electric Mob, Brother Against Brother) som förvisso sitter inne med en rejäl pipa.
Zontas förkärlek för 80-tals hårdrock gjorde att valet föll på några ikoner från den tiden. Därav gitarristen Brad Gillis (Night Ranger), basisten Billy Sheehan (Mr. Big, The Winery Dogs, Sons Of Apollo) och trummisen David Huff (GIANT).

Bandnamnet SKILLS och låtar serverades av Frontiers och deras låtskrivarteam med Alessandro Del Vecchio, Renan Zonta, Martin Jepsen Andersen, Pete Alpenborg och Gui Oliver bl.a. Musiken är gitarrbaserad hårdrock.

Alltså, jag vet inte hur man ska bedöma ett album som detta. Det är inte dåligt. Det är inte jättebra. Det är opersonligt. Det är välspelat,  såklart med sådana välrenommerade musiker.
Hade man satt in Eric Martin på sång istället är det inga mil från Mr BIG, låtmässigt, snarare än NIGHT RANGER. Dock utan Paul Gilberts eskapader utmed gitarrhalsen eller Martins sköna feeling. Även senaste plattan med GIANT kan förnimmas. Men den är ju oxå lite anonym och opersonlig.

Bandet har aldrig träffats och repat, än mindre bidragit till låtskriveriet. Det hörs såklart. Rent krasst skulle man kunna sätta vilka duktiga musiker som helst och spela in detta. Även om Brad Gillis karaktäristiska gitarrspel och Billy Sheehans basgångar lyckas tränga Igenom mattan av melodiös hårdrock lite här och där.
Och det säljer såklart några plattor extra med dessa namnkunniga musiker som draghjälp.

Ok, att man vill promota en sångare. Men man undrar ändå lite över syftet med släpp som denna. Det drygar egentligen bara ut ”bruset”.

Plattan släpps fredag 13/5.
Betyg: 6/10

Av: Thomas Hultbrand / DMB

LÅTARNA:
01. Escape Machine
02. Blame It On The Night
03. Different Worlds
04. Losing The Track
05. Writings On The Wall
06. Show Me The Way
07. Just When I Needed You
08. Need To Fall
09. Stop The World
10. Hearts Of Stone
11. Don’t Break My Heart

Längd: 0.42.20

LINE-UP:
Renan Zonta – Sång
Brad Gillis – Gitarrer
Billy Sheehan – Bas
David Huff – Trummor

Alessandro Del Vecchio – Keyboards, Backing Vocals

Recension: Jani Liimatainen – ”My Father´s Son”

Jani Liimatainen är en finsk musiker som i första hand är gitarrist men spelar även bas , keyboard samt sjunger när så krävs.
Han har varit med i bl a Sonata Arctica , Altaria och Cain´s Offering.
Hans nuvarande band är The Dark Element , Insomnium samt ett soloprojekt.
Och just soloprojektet är vad denna recensionen ska handla om.

My Father´s Son har många olika sångare samt en sångerska.
Vad sägs om Björn Strid , Tony Kakko , Renan Zonta , Timo Kotipelto , Pekka Heino , Anette Olzon , Antti Railio samt Jani själv. Den uppsättningen går inte av för hackor.
Musikaliskt är det väldigt svårt att definiera. Om man har starka melodier och symfonisk power metal som grund och lägger till en del pop , en skvätt vemod och eftertänksamhet så får man My Father´s Son skivan. Även om en del låtar dras mot pop så finns alltid tyngden där.

Efter att ha lyssnat genom skivan första gången så tyckte jag att det spretade lika mycket som frugans morgonfrissa!!!
Men nu när jag har lyssnat ett ANTAL gånger på skivan så måste jag buga inför Jani och gratulera honom till en annorlunda men riktigt bra skiva.
Den skulle mycket väl kunna vara till grund för en musikal i och med att den har sådan mångfald och just mångfalden tycker jag har blivit skivans styrka.
Det är en känslomässig berg och dal bana som man åker på när jag lyssnar på den. Jag kan inte förklara varför men jag påverkas på något sätt av denna skivan.
Jag brukar inte skriva något om alla låtarna i mina recensioner men i detta fallet gör jag ett undantag. Så nere vid låtlistan står lite noteringar efter varje låt.
Produktionen låter riktigt bra som vanligt när det kommer från Frontiers. Ljudbilden är kraftfull , melodiös och med tyngd men med lite variationer.

Jag har gått från att vara lite frågande till att bli såld på skivan. Och jag kan inte sluta lyssna på den!
Skulle inte förvåna mej om skivan kommer att bli en tio poängare efter ett tag.
Om ni inte skulle bli sålda direkt på den så ge den några chanser för den kommer att växa efterhand.
Skivan släpps den 6:e maj 2022

Betyg 9/10

Line up:
Jani Liimatainen – Gitarr , keyboard och progammering
Jonas Kuhlberg – Bas
Rolf Pilve – Trummor
Jarkko Lahti – Piano
samt gäst artister

Låtlista:
1/ Breathing Divinity: (Björn Strid) En Power Metal låt.
2/ All Dreams Are Born To Die: (Tony Kakko) Symfonisk PM av bästa snitt.
3/ What Do You Want: (Renan Zonta) PM låt med en liten twist. Gillar starkt Renans sånginsats.
4/ Who We Are: (Timo Kotipelto) En låt som börjar lugnt för att växa och bli kraftfull.
5/ Side By Side : (Pekka Heino) Lite popstuk med loungekänsla (saxofonsolo i låten).
6/ The Music Box: (Renan Zonta) Även denna har lite popkänsla.
7/ Into The Fray: (Timo Kotipelto) Symfonisk PM i sann Jani anda.
8/ I Could Stop Now: (Anette Olzon) Lättsam , klämkäck popig låt.
9/ Haunted House: Jani Liimatainen) Stark ödesmättad ballad.
10/ My Father´s Son: (Antti Railio) Ett storslaget och ödesmättat epos som ”bara” varar i 11 minuter och 33 sekunder. Skulle gärna få hålla på ännu längre för mej.

Av Tommy Svensson för DMB



Recension: Graham Bonnet Band – ”Day Out In Nowhere”

…är tredje plattan med GBB.
Det är alltid lite nervöst när gamla sånghjältar släpper nytt. Håller sången fortfarande? Låtmaterielet? Musikalisk inriktning?

Man blev förvånad när Alcatrazz delades upp i två versioner 2020. Jag menar, Alcatrazz ÄR ju Graham Bonnet. Även om Jimmy Waldo, keys och Gary Shea, bas (som bildade sin version av Alcatrazz) varit med sedan starten 1983. Tydligen blev de oense över den musikaliska inriktningen. De senare släppte en platta under namnet Alcatrazz förra hösten med Doogie White på sång.
”Graham Bonnet’s Alcatrazz” arbetar på ett album med Jeff Loomis (Arch Enemy, Nevermore) på gitarr.

Graham Bonnet Band vill å sin sida enligt egen utsago leverera en blandad kompott med referenser från Bonnets egen bandhistoria. Och gör det övertygande med tyngd, energi, spelskicklighet och melodier man känner igen från de tidigare banden han satt avtryck i genom sin karaktäristiska strupe.
Sången ja, håller den än? Ja, jösses vad Mr Bonnet levererar! Han fyller ju ändå 75 år i december! Jag såg honom live på en liten rockklubb i min hemstad för några år sedan och även live håller rösten. Riktigt kul!

Graham Bonnet Band består av, förutom maestro själv, kärntruppen Beth-Ami Heavenstone som varit Grahams partner (både på och utanför scenen) sedan de träffades 2012 och gitarristen Conrado Pesinato. De har även skrivit låtarna och producerat plattan. Conrado är en riktigt vass gitarrist med både teknik och känsla som gör låtarna rättvisa. Osar verkligen Yngwie, Schenker och Blackmore när det behövs. Dock inte deras personlighet förvisso. Men han har förmågan att hålla igen och låta låten låta.

Tycker de knåpat ihop en varierad samling rockstänkare inom ramen man förväntar sig musikaliskt. Några låtar sticker ut men gör plattan intressant som en helhet och variationen gör att man behåller intresset hela vägen. Fram till sista spåret, som är….ja, lyssna och bedöm själva..

Dock blir jag lite förbryllad över att Bonnet har både Alcatrazz och GBB. Den senare låter som ett riktigt bra Alcatrazz-album. Hur kommer nästa Alcatrazz-album att låta undrar man då..?

Tills vi vet det får vi njuta av detta kvalitetsalbum så länge.

Släpps på fredag 13/5
Betyg: 8/10

Av: Thomas Hultbrand/ DMB

LÅTARNA:
01. Imposter
02. Twelve Steps To Heaven
03. Brave New World (ft. Roy Z)
04. Uncle John
05. Day Out In Nowhere
06. The Sky Is Alive
07. David’s Mom
08. When We’re Asleep (ft. Mike Tempesta, John Tempesta)
09. It’s Just A Frickin’ Song (ft. Don Airey)
10. Jester (ft. Jeff Loomis)
11. Suzy (Orchestra)

Längd: 0.47.14

LINE-UP:
Sång: Graham Bonnet
Gitarrer: Conrado Pesinato
Bas: Beth-Ami Heavenstone

GÄSTMUSIKER:
Keyboards: Alessandro Bertoni
Trummor: Levi Dokus
Trummor: Shane Gaalaas
Gitarr: Jeff Loomis
Akustisk gitarr: Takanori Ozaki
Trummor: John Tempesta   
Gitarr: Mike Tempesta     
Gitarr: Roy Z

Orkesterarrangemang:
Shota Nakama och Antonio Teoli

Recension: Jeff Scott Soto – ”Complicated”

Jeff Scott Soto känner alla till vid det här laget så någon längre presentation av honom känns rätt onödig. Jeff släpper nu hur som helst sitt åttonde soloalster ”Complicated”, som fortsätter där hans förra platta “Wide Awake (In My Dreamland)” slutade. Precis som då har han även denna gång tagit hjälp av låtskrivaren/producenten Alessandro Del Vecchio (vem annars när det kommer till album som släpps av Frontiers) Alessandro lirar dessutom keyboards och bas på albumet. Jeff har även tagit hjälp av Fabrizio Sgattoni (gitarr) och Edu Cominato (trummor)

Skivan som klockar in på lite över 43 minuter har absolut sina ljusa stunder då tänker jag först och främst på låtarna ”Disbelieving”, ”Home Again”, ”Love Is The Revolution”, ”Back To The Begining” och i viss mån även avslutande ”Obsession”. Resten av låtmaterialet är annars rätt blekt och når inga större höjder. Man kommer inte ifrån att Jeff är en riktigt bra sångare, även om han kanske med åren har tappat lite kvalitet i rösten.

Som helhet är ”Complicated” en helt ok platta. Dock saknas de där riktigt starka låtarna. Albumet släpps nu på fredag den 6:e maj.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

« Äldre inlägg