Kategoriarkiv: recension

Recension: Rob Moratti – ”Paragon”

Kanadensaren Rob Moratti har under många år skämt bort oss med snygg AOR. Sköna verser och oerhört melodiösa refränger. För mig dök han upp i 2000-talets början med det grymma bandet Final Frontier. 2008 hoppade han in som sångare i Saga under en kort period, men efter Sadlers återkomst har han satsat på sitt solo-projekt.

På nya albumet har han med sig Saga-gitarristen Ian Crichton och välmeriterade Joel Hoekstra (gitarr), Torben Enevoldsen (gitarr, keyboard), Stu Reid (trummor) och Tony Franklin (bas) som alla ger musiken lite extra magi.

Plattan inleds med en rytmisk puls som sedan går över till ett otroligt drag.
Därefter följer en hitkavalkad av välskrivna låtar.
Jag har svårt att säga att någon låt är bättre än någon annan, då de håller en väldigt hög nivå.

Låtar:
I´m falling
Rise above
What have we become
Remember
Where do we go from here
Drifting away
Break the chaines
Alone anymore
Bullet proof alibi
All I´m living for
Picking up the pieces
Stay away

Rob har ju en unik röst som passar väldigt bra till de melodiösa låtarna och man känner sig alltid trygg med det han levererar.
De meriterade musikerna ger såklart låtarna en extra välpolerad stjärnglans.

Låtarna har Moratti skrivit ihop med våra svenska stoltheter Ulrick Lönnqvist, Pete Alpenborg, Felix Borg, Ken Sandin och de ska verkligen sträcka på sig för dom har bidragit med låtar av världsklass!
Jag tycker att låtarnas kvalité utmärker sig rejält på albumet.
Om ni kan behålla en hemlighet, kan jag berätta att ryktet säger att man redan är i full gång och har skrivit klart ett flertal låtar till denna skivans uppföljare!

Den här hösten har, i allt elände, verkligen levererat många riktigt grymma skivsläpp och denna plattan hör tveklöst till toppen i denna skaran.

Betyg 9/10

För DMB
Joakim Strångert

Recension: Alien – ”Into The Future”

Klassiska Alien med sångaren Jim Jidhed i spetsen är tillbaka med nya albumet ”Into The Future” och efter att ha lyssnat ett antal varv på plattan så kan jag konstatera att detta inte är någon rolig historia. Blev rejält orolig när jag för ett tag sedan hörde första smakprovet av inledande ”You Still Burn”. Då började jag ana oråd. Från att ha varit mestadels ett glatt AOR band så verkar man nu har gått över till ett tristare och tyngre sound. Melodiös hårdrock med ganska mycket touch av metal är en bra beskrivning tycker jag. Alien är numer en trio och förutom Jim Jidhed består bandet av Tony Borg och Toby Tarrach.

2014 släppte man sin senaste skiva ”Eternity” och om man jämför hur bandet lät då och hur det låter nu så är det en enorm stor skillnad. Till det sämre ska jag kanske tillägga. Det är fortfarande inget snack om att Jim har en grym sångröst. Det räcker tyvärr inte så långt om de flesta av låtarna är undermåliga. Lite synd ändå för jag vill verkligen försöka gilla det jag hör. Men det går bara inte.

Allt är inte mörker utan det finns trots allt några ljuspunkter att glädjas åt. Då tänker jag först och främst på låtarna ”Time Is Right”, ”Freedom Wind” och ”In Her Eyes”. Resten av låtarna har jag inte alls fastnat för.

Man kan väl hoppas att bandet nu kan få en tankeställare och kanske inse att det inte var så bra att gå över till ett mer tyngre sound. Sen kan jag förstå att man vill experimentera lite. Ibland funkar det och ibland inte, så är det.

”Into The Future” släpps fredagen den 27:e november via bolaget AOR Heaven.

LÅTLISTA
1. You Still Burn
2. Night Of Fire
3. War Scars
4. Time Is Right
5. What Are We Fighting For
6. Into The Future
7. Freedom Wind
8. Really Wheeling It
9. Fallin Way Down
10. In Her Eyes
11. Children

Betyg 3/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Stan Bush – ”Dare To Dream”

Man vet vad man får när man trycker igång en platta med Stan Bush. Man får bland annat medryckande refränger och låtar som handlar om att man ska fortsätta att kämpa och aldrig sluta drömma. Texterna är ibland på gränsen till fåniga men vad gör det när melodierna är nästintill fantastiska. ”Dare To Dream” är AOR legendaren´s 14:e studioalbum och beskrivs av skivbolaget Cargo Records UK som ett mästerverk. Det kanske är att överdriva en smula men Stan och hans band har verkligen lyckats skapa något riktigt bra här tycker jag.

Bland det första som slår mig när jag lyssnat några minuter på albumet är att Stan´s röst knappt har förändrats under alla år. ”Gubben” fyllde trots allt 67 år i somras, så han har tagit hand om sina stämband riktigt bra. Låtmässigt känner man som sagt igen sig och det kan både vara bra och dåligt. Det som är bra är att man blir trygg och kan bara luta sig tillbaka och lyssna på grymma låtar. Det dåliga är att man aldrig blir riktigt överraskad utan han kör på i samma spår som vanligt. En liten överraskning kanske inte skulle ha skadat. Jo, jag blir faktiskt lite överraskad när jag kommer till låten ”True Believer”, som bryter mönstret en aning jämfört med resten av materialet på skivan.

Ska vi ta det lite från början så öppnas skivan med ”Born To Fight” och är en låt som verkligen kännetecknar Stan Bush. Det vill säga grym refräng och melodi. Samma sak gäller även de efterföljande spåren ”Dare To Dream”, ”The Times Of Your Life”, ”A Dream Of Love”, ”The 80´s”, ”Heat Of Attack”, ”Dream Big” och ”Never Give Up”. Albumets enda ballad hittar vi finstämda ”Live And Breath” Här finns förstås även låtar som inte riktigt faller mig i smaken som till exempel ”True Believer” och avslutande ”Home”. Trots detta tycker jag ändå att albumet håller riktigt hög kvalitet . Stan Bush brukar ha som vana att alltid hålla en väldigt hög lägsta nivå på sina plattor och så även denna gång.

”Dare To Dream” släpps fredagen den 20:e november och bör inte missas.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Photo taken Los Angeles on 09/01/20.

Recension: Stardust – ”Highway to heartbreak”

Det är säkert många med mig som sett fram emot en debutplatta med den ungerska sensationen Stardust. Känns som en evighet sen EP:n släpptes (2016) och jag inte förstå varför albumsläppet har dröjt. 

Men nu är det här och det med besked. De tre första låtarna Runaway, Heartbreaker och Bullet to my heart är så bra att jag i princip är nöjd där. Det är så klockrena melodier, glittriga keyboards allt annat gött du kan tänka dig så man bara njuter. 

Utan att fokusera på en del segheter som tyvärr också finns så undrar man nästan, hur kan ett relativt okänt band från Ungern dundra in sådana här låtar? 

Det beror, lite tråkigt ändå, på att de haft låtskrivarhjälp i form av Tommy Denander och Mark Spiro. Låtarna är ju fortfarande jäkligt bra så man kan egentligen skita i det. Bandet levererar ju. 

Så gillar du, som jag, härliga melodier, bra sång, catchiga gitarrer osv, så är detta en platta för dig. Den släpptes i fredags så spana i den på bla Spotify. 

Betyg 8/10. 

Av Måns Enheim

Recension: Wildness – ”Ultimate Demise”

Tre år har gått sedan Wildness släppte sin självbetitlade debut som nu fått en uppföljare i form av ”Ultimate Demise”. I våras stod det klart att Erik Forsberg (Blazon Stone) är bandets nye sångare efter Gabriel Lindmark, som lämnade 2019 på grund av musikaliska oenigheter. Att man hittat en bra ersättare är helt klart. Dock tycker jag att Gabriel är en vassare sångare än vad Erik är, med lite mer känsla in sin röst, men det där är ju en smaksak. Ser Erik Forsberg mer som en hårdrock och metalsångare. Han påminner förövrigt ganska mycket om Johan Fahlberg (Jaded Heart) i rösten på vissa ställen.

Diggade debuten från 2017 riktigt skarpt och visst har man haft förhoppningar om att den nya plattan ska vara lika bra. Den stora frågan är också om man bland det nya materialet kan hitta låtar som till exempel ”War Inside My Head”, ”Strangers” , ”Collide” och ”Turning Pages”? Tyvärr har jag inte lyckats hitta de där ”top notch” låtarna som biter sig fast och man inte kan släppa taget om. Visst, här kan man bland annat hitta spår som ”Die Young”, ”Cold Words”, ”Nowhere Land”, ”My Hideaway” och kanske plattans absoluta höjdpunkt ”Borderline”. Efter att lyssnat på albumet nu ett antal gånger kan jag konstatera att ”Ultimate Demise” är en besvikelse i mina öron. Det som håller upp albumet är helt klart den nyss nämnda låten ”Borderline” och till viss del även ”Cold Words”. Hade man tagit fram mer sådana låtar hade det blivit ett mycket högre betyg från min sida. Till sist vill jag dock ge ett extra plus till det finstämda titelspåret som avslutar skivan på ett fint sätt. Här får jag starka vibbar av Dare och Gary Moore.

Detta är som sagt en liten besvikelse men det är absolut inte dåligt. Men debuten är enligt mig ett antal snäpp bättre. ”Ultimate Demise” släpps fredagen den 30:e oktober via bolaget AOR Heaven.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Wildness – Markus, Erik M, Erik F, Marcus, Pontus

Recension: DGM – ”Tragic Separation”

Vad mer kan man behöva under en gråmulen höstdag som denna? Italienska DGM levererar på ett melodiskt och kraftfullt sätt med sitt tionde alster Tragic Separation.

Skivan inleds på ett explosivt sätt med ‘Flesh and Blood’ där jag genast drar paralleller till band som Symphony X. De intensiva och fartfyllda riffen som presenteras här genomsyrar sedan hela albumet vilket ger helheten en fin röd tråd. Det är onekligen en blandning av progressiv metal och power metal vi har att göra med här. Trots vetskapen om att power metal för det mesta lägger stor vikt vid starka melodier så blir jag ganska överraskad över hur starka melodierna är, framförallt på refrängerna. Till viss del nöts det på lite väl med några riff och solon här och var men det går aldrig överstyr.

Kompositionerna framförs klanderfritt rakt igenom av alla bandmedlemmar men jag vill främst framhäva Marco Basiles sång. Hans klara ton, tillsammans med enstaka riviga partier, går att jämföras med de vassaste inom branschen. Gillar du melodisk rock så tror jag absolut att du åtminstone kommer falla för just sången (om inte allt som DGM erbjuder här).

Några favoriter från albumet är ‘Hope’, som nästan rakt igenom känns som en melodisk rocklåt, och ‘Silence’ som är lite mer “riffintensiv”. Men ska jag hårddra det så är låtarna så pass jämna i kvalitet att vilken låt som helst skulle kunna bli en favorit. Det är också den höga och jämna nivån som är Tragic Separations största styrka. Denna skiva förtjänar därmed er uppmärksamhet och jag vet att den länge kommer finnas i mina tankar (och hörlurar).

Betyg: 9/10

Låtlista

  1. Flesh and Blood
  2. Surrender
  3. Fate
  4. Hope
  5. Tragic Separation
  6. Stranded
  7. Land of Sorrow
  8. Silence
  9. Turn Back Time
  10. Curtain

//DavidHGG

Recension: Bon Jovi – ”2020”

Bon Jovi har som bekant skapat otroligt många klassiska låtar under åren. Man kan helt klart säga att de numer lever på gamla meriter. Det är förresten 20 år sedan jag såg Bon Jovi spela Scandinavium i Göteborg och det är fortfarande en av de bästa konserterna som jag sett hittills. Jon och Kompani var verkligen i högform och hade verkligen glöden kvar. Såg dom även 2011 på Ullevål i Oslo dock var den konserten inte alls lika bra tyvärr. Där började det märkas att Jon började få problem med sin sång. Detta har ju inte blivit bättre med åren, snarare tvärtom.

Personligen tyckte jag det hände något musikaliskt med Bon Jovi efter man släppt albumet ”Crush” (2000) Visst, ”Bounce” från 2002 innehåller en del bra låtar. Samma sak gäller ”Have A Nice Day” (2005) och faktiskt även den country influerade plattan ”Lost Highway” (2008) och sist men inte minst 2009 års ”The Circle”.

2013 lämnade Richie Sambora bandet och många anser att det var då allt började gå åt helt fel håll musikaliskt. Kanske visste Richie vad som var på gång och det var därför han lämnade skutan? Samma år som han lämnade släpptes albumet ”What About Now”. Ingen dålig platta på något sätt för här hittar man i alla fall 3-4 låtar som är helt ok. Men den är alldeles för tråkig. Samma sak gäller ”This House Is Not For Sale” från 2016. Ett fåtal låtar är helt ok men inte mer.

Nu har vi alltså kommit fram deras nya release ”2020”, som tyvärr inte är så mycket att hänga i julgranen. Här hittar vi trots allt låtarna ”Do What You Can”, ”Story Of Love”, ”Let It Rain” och ”Blood In The Water”, som räddar upp plattan från att inte sjunka som en sten. Måste ändå slå ett extra slag för låten ”Blood In The Water” som påminner en hel del om klassikern ”Dry County”. Albumets bästa spår helt klart. Ett stort plus går även till Phil X som klinkar snyggt på sin gitarr på denna låt. Jag har även fastnat lite extra för finstämda ”Story Of Love”. Som helhet är ”2020” ingen direkt höjdare. Det är ju så här Bon Jovi låtit de senaste åren på skiva så det kom kanske inte som någon direkt överraskning.

Betyg 3/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Pride Of Lions – ”Lion Heart”

Mästaren av AOR och hans lärjunge är återigen tillbaka med ett helgjutet album. Jag pratar förstås om Jim Peterik och Toby Hitchcock. Detta är deras sjätte i ordningen sedan debuten 2003. (om man inte räknar med albumet ”Live In Belgium”) Efter två lite svagare släpp i form av ”Fearless” (2017) och ”Immortal) (2012) visar man nu verkligen vart skåpet ska stå.

Det nya alstret har fått namnet ”Lion Heart” och innehåller egentligen inte en enda dålig låt. Två lite svagare spår hittar vi trots allt i ”Now” och ”Rock & Roll Boomtown” som inte riktigt satt sig ännu. Men det kanske kommer.
Vad har vi mer för skoj på albumet då? Jo, här kan man förstås hitta singlarna ”Carry Me Back” och ”Lion Heart” som är två mycket starka låtar. Man kan även hitta spåren ”Heart Of The Warrior”, ”Sleeping With A Memory”, ”Good Thing Gone”, ”Give It Away”, ”Flagship” och ”You’re Not A Prisoner”.

Två av mina absolut favoritlåtar på skivan är helt klart den Foreigner doftande ”Sleeping With A Memory” (påminner en hel del om den klassiska låten ”Waiting For A Girl Like You”) och kanske årets hittills bästa låt ”Good Thing Gone”. Lyssna bara på refrängen förstår ni vad jag menar.

”Lion Heart” innehåller som sagt mycket gott örongodis för oss som gillar Jim Peterik´s gamla band Survivor och liknade. Detta är absolut ett av Pride Of Lions bästa album sedan starten. Dock är det inget som slår den lysande plattan ”Roaring Of Dreams” från 2007.

Pride Of Lions kretsar förstås mycket kring Jim och Toby men man får inte glömma av de fantastiska musiker som de har haft med sig på samtliga album sedan allt började. Hur duktiga som helst. Har alltid gillat gitarristen Mike Aquino förövrigt. På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik som lirar trummor på titelspåret och Kevin Campbell på bas.

Missa nu för allt i världen inte denna skiva när den släpps fredagen den 9:e oktober via bolaget Frontiers Records.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Brother Firetribe – ”Feel The Burn”

Sedan albumet ”Diamond In The Firepit” från 2014 har det hänt något med Brother Firetribe och deras sound. Det har blivit mer AOR influerat och lite softare. Dock har man kvar samma uppbyggnad och struktur på låtarna så stor skillnad är det egentligen inte. Man känner igen sig helt klart. Vad har annars hänt i bandet sedan förra plattan ”Sunbound”? Jo, man har bland annat bytt skivbolag och sen har man fått in en ny gitarrist i form av Roope Riihijärvi, som ersatt Emppu Vuorinen som nu helhjärtat satsar på att vara med i Nightwish. Dock kan man höra honom spela på låten ”Bring On The Rain”. När det gäller Roope Riihijärvi så har han varit en permanent medlem sedan 2019 års Alive ‘n Breathin turné, så han har ju trots allt varit med och lirat i bandet ett tag nu. Man har även valt att ta in Jimmy Westerlund som producent och det hörs ganska tydligt att han vill komma åt samma ljudbild som hans egna band One Desire brukar ha på sina plattor. Det innebär att alltså att produktionen är riktigt bra.

Uppbyggnaden av låtarna på albumet är något man även lyckats riktigt bra med. Det börjar med öppningsspåret ”I Salute You”, som sedan följs upp av ytterligare fyra grymma låtar. En plump i protokollet hittar vi dock och det är den ganska tradiga balladen ”Love Is A Beautiful Lie”. Detta trots att Pekka Heino sjunger hur bra som helst, så är det en låt som helt klart är skivans sämsta. Efter detta tycker jag att det tar lite fart igen med låtarna ”Ticking Away”, ”Battle Ground” och ”Candle In The Window”. Det hela avslutas snyggt med ”Rock In The City” som bekant presenterades som albumets första singel. Mitt absoluta favoritspår är helt klart ”Arianne” tillsammans med ”Chariot Of Fire” och ”Battle Ground men här finns mycket bra att välja på och detta är en platta som säkert kommer växa allt eftersom man lyssnar.

Det finns alltså inte så mycket att klaga på när det gäller ”Feel The Burn” (förutom låten ”Love Is A Beautiful Lie” då) jo, men det kanske skulle vara det ganska trista skivomslag man lyckats ta fram. Men det är ju själva innehållet som räknas och det håller toppklass.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Tanna – ”Storm In Paradise”

image description

Augusti var en månad med många bra skivsläpp, sannolikt bästa på mycket länge enligt mig. Det blir lätt att man plockar guldkorn som Lionville, Arctic Rain , Stormburst osv och lyssnar mycket på dem, vilket kan innebära att man missar nåt annat bra.

Som jag nämnt tidigare sitter jag gärna en stund framför Youtube och kollar musikvideos när familjen lagt sig på helgerna. En låt jag spelade gång på gång var Storm in Paradise med Tanna.

Tanna bildades i mitten av 80-talet under ledning av Tapani ”Tanna” Tikkanen. Man spelade skön rock på finska och bandet var framgångsrika i sitt hemland. Efter att bandet lagts ner blev det lite blandat utbud från Tapani. Han drev bl.a. bandet Prayer som jag lyssnat en del på. Tre album hann dom ge ut.

Som så många andra sökte han en nystart och med det återstartades bandet Tanna, men bara till namnet. Nya medlemmar, nytt sound och engelska som språk.
Jag älskar när man vågar ta ut svängarna och ge ut album med variation. Ska väl erkänna att vissa delar känns lite speciella som när man laddar för en refräng med orden- oh, oh, oh and a bottle of rum och varför blanda in Kim Kardashian i en låttitel samt refräng? På nåt vis lyckas man göra det med en fantastisk charm.

Tapani är en gitarrspelande songwriter med en skön röst som gärna berättar en historia. Musiken är härlig, melodisk rock som säkert kan placeras i flera olika fack. Jag ogillar att jämföra med andra band, men vissa partier påminner oerhört starkt om Thin Lizzys mjukare låtar.
Musikerna hanterar sina instrument ypperligt och jag Jukka Ihme är en grym gitarrist med ett ibland lite skrikigt sound och ibland nåt av det softaste jag hört.

Nu har jag haft skivan i högtalaren när jag snickrat på huset i några veckor och jag har inte lyssnat färdigt än. Ibland landar vissa band på en silkesbädd i hjärtat och Tanna är absolut ett sånt band för mig.
Betyg: (en stark) 9/10

För DMB
Joakim Strångert

« Äldre inlägg