Kategoriarkiv: recension

Recension: Proud – ”Second Act”

Efter 36 år är det melodiösa rockbandet Proud tillbaka stoltare än någonsin? Det borde man verkligen vara för deras nya album ”Second Act” är ett av årets hittills bästa. Grunden till comebacken lades 2019 när man bestämde sig för att göra en nystart. Jobbet med ett nytt album påbörjades och snart skulle ett skivkontrakt med bolaget AOR Heaven skrivas på. Nu har det alltså blivit dags för dessa grabbar från Landskrona att visa vad man har pysslat med de senaste två åren. För att ge albumet en så bra ljudbild som möjligt har man bland annat tagit hjälp av Richard Larsson, Erik Mårtensson och Thomas “Plec” Johansson. Slutresultatet av detta samarbete är hur bra som helst för produktionen är toppklass rakt igenom.

”Second Act” som släpps fredagen den 28:e maj består av följande låtar:

1. Sail Away – Plattans första singel och en låt som verkligen sätter sig vid första lyssningen. Grym sång av Anders Magnell. Har ni missat musikvideon till denna låt så bjuder jag på den här: https://youtu.be/5dB7qhEaBRA

2. Broken Dreams – Ett litet lugnare spår. Återigen är det en låt med en riktigt bra refräng, som dessutom innehåller ett riktigt grymt gitarrspel.

3. Magic – En låt som är ganska lik öppningsspåret med ungefär samma upplägg och tempo. Måste ge ett extra plus för snygg keyboard och gitarr.

4. Born For Your Love – Här bjuds man återigen på en riktigt bra låt med en grym refräng.

5. Crying In The Night – Kanske plattans svagaste spår i mitt tycke. Men ändå helt ok.

6. Dangerous – Här återställs ordningen igen och man bjuds istället på en av skivans starkaste låtar. Om man jämför den med resten av låtarna så är den nog ganska soft i sitt sound.

7. Higher – Också en av de absoluta höjdpunkterna. Även här bjuds vi på ett relativt mjukt sound som verkligen till talar mig.

8. Hold On – Nu har vi kommit fram till albumets bästa låt. Gillar verkligen låtens upplägg och refrängen är ju helt fantastisk. Helt i min smak. Lär finnas med på många ”best Of” listor när vi sammanfattar detta årets bästa låtar.

9. I’m Ready – En låt med bra refräng. Mycket lyssningsvärd. Dock inte albumets bästa.

10. Fly Like An Eagle – Albumet avslutas riktigt starkt med en låt som också hör till mina absoluta favoriter. Mycket snygg refräng.

—–

Avslutningsvis kan man bara konstatera att Proud har gjort en otrolig bra comeback med ”Second Act”. Nu får vi hoppas att det inte tar 36 år till nästa album, för så lång tid orkar vi inte vänta.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

 Roberth Horvath (bas), Mats Christiansson (trummor) och Anders Magnell (sång, gitarr) + Richard Larsson (Keyboards)

För ytterligare information: facebook.com/proudthebandofficial

Recension: Electric Boys – ”Upside Down”

Electric Boys är nu tillbaka med sitt 7:e album ”Upside Down”.
Alltså uppföljaren till ”The Ghost Ward Diaries” från 2018 som var det bästa de släppt på länge.
Jag kan meddela att formtoppen håller I sig!
Här presenteras också en ”nygammal” gitarrist, Martin Thomander som man hörde på ”Freewheelin`”.
Han har alltså ersatt Franco Santunione som nu kan hittas i Black Paisley.

Ok, så skivan öppnar med en instrumental låt på drygt 7 minuter!? Funkar det? Absolut!
”Upside Down Theme” som den heter innehåller det mesta, hårdrock, funk och till och med några takter reggae.
Sen har vi det tidigare singelsläppet ”Super God” med sin svängiga vers och mäktiga refräng.
”Tumlin´ Dominoes” kommer härnäst och vilken LÅT! Med sin inledande gitarrslinga sätter den sig som en riktigt
melodiös rockdänga!
”Never again your slave” påminner en del om klassikern(?) ”För fet för ett fuck” . Sen om DET är bra eller dåligt…?Balladen ”She never turns around” innehåller allsång à la Beatles och ett riktigt grymt solo.
Glopestrutter” Klassiskt E.Boys, men versen är bättre än den (lite) simpla refrängen.
”The Dudes & the Dancers”  får mig att tänka på Whitesnakes ”Crying in the rain” och DET gör ingenting….
”Twang `em & Kerrang ´em” en  upptempolåt som är både ”catchy” o lite punkig, en blivande livefavorit!?
”It`s not the end”  en vacker halvballad med bra melodier framför allt i gitarrslingorna.
Avslutaren ”Interstellafella” är väl inte direkt dålig men allt reverb och för enkel refräng gör att den inte fastnar riktigt.

Som helhet är det stabilt, variationsrikt och riktigt BRA helt enkelt! Lite som man förväntar sig från detta gäng.
Lite mindre funk möjligen men det är inget jag saknar.
Conny Bloom visar här återigen vilken grym låtskrivare och gitarrist han är. 
Gillar ni Boysen sen förut lär ni inte bli besvikna.

Electric Boys gör sig ju allra bäst LIVE och denna platta får mig att längta efter Livescenen ännu mer!  

Albumet släpps 30:e april via bolaget Mighty Music.

Betyg 8,5/10

För DMB

Jonas Carlson

Recension: Peter Hermansson – ”Second Glance”

Peter Hermanson mest känd som trummis i 220 Volt släpper nu sitt nya soloalbum. Det är ett gediget gäng musiker han har fått med sig här. Nalle Påhlsson (Therion, Zan Clan, Treat, Easy Action), John Levén (Europe), Björn Englén (Quiet Riot, Yngwie Malmsteen Dio Returns) och Martin Thomander (Electric Boys) för att nämna NÅGRA.

Plattan öppnar hårt och starkt med ”A revolution” sen kommer ”Angel eyes” som har ett skönt groove och en fin refräng. En annan bra låt har vi i ”Hero`s end”, en tung sak med bra gitarrspel av Janne Stark.
Plattans höjdpunkt är för mig ”Send me an angel”, en vacker, laidback halvballad med en skön refräng.

Hermansson har skrivit alla låtar här förutom två covers, ”I don’t need no doctor” och ”Soldier of fortune”. Den förstnämnda går ungefär i samma still som versionen med WASP. Den andra känns ganska onödig. Går den att göra bättre än Mr Coverdale liksom?

Han sjunger själv alla låtar och för mig är det DET som är det svaga kortet här tyvärr. Även om han har en helt ok rockröst så fungerar det inte fullt ut. Trumspelet däremot är stentajt och svängigt som sig BÖR när det kommer från denna man.

Albumet släpps fredagen den 16:e april via bolaget GMR Music

Betyg 5,5/10

För DMB

Jonas Carlson

Recension: Ronnie Atkins – ”One Shot”

Ronnie Atkins, sångaren i både Pretty Maids och Nordic Union, debuterar här med sitt album One Shot. Denna debut slog till som en riktig knockout för mig och är du som mig ett fan av Pretty Maids så bör detta sitta som handen i handsken.

Skivan inleds med de tre fantastiska singlarna ‘Real’, ‘Scorpio’ och ‘One Shot’. Alla de tre låtarna är klockrent melodiska och den förstnämnda ‘Real’ snabbt blev en av mina favoriter. Atkins fortsätter leverera plattan ut där bland annat ‘Frequency of Love’, ‘Picture Yourself’, ‘I Prophesize’ och ‘When Dreams Are Not Enough’ sticker ut som de bästa, även om resten inte alls ligger långt efter.

Jag har egentligen inget att kritisera då allt från soundet, till melodierna och mixningen träffar rätt hela vägen. Den bästa komplimangen jag egentligen kan ge är att jag under ett par veckor i princip inte kunnat sluta lyssna på One Shot och för mig förtjänar den därför full pott. Den är till brädden fylld med fantastiska låtar där Atkins skiner med kraftfull sång och skarpt låtskrivande och jag upprepar; Gillar ni Pretty Maids så är detta en no brainer!

One Shot släpps nu på fredag den 12:e mars.

10/10

//DavidHGG

Recension: Chez Kane – ”s/t”

Sångerskan Chez Kane upptäcktes för några år sedan av ingen mindre än Robin Beck då Chez tillsammans med hennes två systrar utgjorde bandet Kane’d. Nu har det blivit dags för Chez att stå på egna ben när hon släpper sin solodebut. Hon är förstås inte helt själv utan tagit hjälp av bland andra Danny Rexon från Crazy Lixx som här agerar producent. Här kan man även hitta Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T) som tagit hand om mastringen.

Två singlar har vi bjudits på innan skivsläppet och det är verkligen låtar som höjt förväntningarna ganska rejält. Det handlar förstås om ”Too Late For Love” och ”Rocket On The Radio”. Spår som det verkligen märks att Danny Rexon har varit inblandad i för det doftar hur mycket Crazy Lixx som helst. Vad har albumet mer att bjuda på förutom dessa låtar då? Jo, här kan man bland annat hitta ”Better Than Love” där man höra stora likheter med till exempel Robin Beck och Issa. Plattan innehåller även rockrökaren ”All Of It” som verkligen tar oss tillbaka till 80-talet. Ball N’ Chainär kanske rent av albumets bästa spår, som får mig att tänka på Danger Danger och deras klassiska låt ”Bang Bang”. Vill även slå ett extra slag för låten ”Get It On” som också hör till en av skivans bästa. Hela albumet avslutas snyggt med låten ”Dead End Street” där tankarna återigen går tillbaka till hur Robin Beck lät på 80-talet.

Men allt faller mig tyvärr inte i smaken. Det gäller till exempel låtarna ”Defender Of The Heart” samt även ”Midnight Rendezvous” och ”Die In The Name Of Love”. Trots detta är jag nöjd med vad jag hör om man sammanfattar hela upplevelsen. Dock saknas det något för att det ska räcka till det absoluta toppbetyget.

Albumet släpps fredagen den 12:e mars via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: A.C.T – ”Heatwave” (EP)

För två år sedan (2019) delade jag ut en saftig 9:a till A.C.Ts EP Rebirth och hade därmed rätt så stora förväntningar inför deras nya EP Heatwave. Tyvärr är jag inte riktigt lika hänförd denna gång.

Heatwave består av sex låtar (egentligen fem då ‘Intro’ bara är just ett intro) som tillsammans klockar in på strax under halvtimme. Två till liknande släpp är planerade för att i slutändan utgöra en kvartett av EP.

Det progressiva genomsyrar hela EP:n med snirkliga takter och ständigt utvecklande kompositioner. På några ställen står det melodiska något i bakgrunden vilket för mig drar ner lite på helhetsintrycket. Snabbt är de dock tillbaka med fler schyssta riff och melodier. Detta får min genomlyssning att svikta mellan hänfördhet och lite förvirring. Det känns inte som att melodierna sitter helt rätt alla gånger och vissa solon är lite för ”proggiga” för sitt eget bästa.

Att jämföra Heatwave med Rebirth är som att jämföra äpplen och…andra typ av äpplen. De är snarlika till utseendet och grundelement såsom det progressiva (knaprighet) och melodier (saftighet) liknar varandra. Men smaken, eller i detta fall soundet, skiljer sig genom att Heatwave känns lite mörkare och mer allvarlig än Rebirths nästan glättiga och mer lättsamma sound och melodier.

En av mina favoriter från Heatwave är ‘Dark Clouds’ som är den lugnaste låten på EP:n. Lite udda så påminner den mig bland annat om ballader från bandet Coheed and Cambria. Även den avslutande ‘The Breakup’ passar mig bra med sitt ABBA-liknande piano. Jag uppskattar också att den låten är lite längre (strax under åtta minuter) vilket gör att de kan utnyttja sina talanger för föränderliga kompositioner till fullo. Det lugnare partiet efter ett par minuter får mig att tänka på band som Circus Maximus och Avantasia. Synthsolot som sedan ligger och lurar i bakgrunden drar tillsammans med trummorna upp intensiteten samtidigt som stråkar dyker upp och fyller ut hela ljudbilden. Under några minuter här sväller musiken upp mot en klimax som bara stiger och stiger och här är A.C.T som allra bäst!

Tack vare några fantastiska inslag i bland annat ‘Dark Clouds’ och ‘The Breakup’ samt riktigt bra musicerande av Jerry Sahlin (keyboard), Peter Asp (bas), Herman Saming (sång), Ola Andersson (gitarr) och Thomas Lejon (trummor) så lyckas betyget krypa upp en aning från mitt första intryck. Det kan nämligen ta ett par vändor genom låtarna innan man blir som mest bekväm. Ge Heatwave en ärlig chans och avgör själva ifall jag varit för snål eller för snäll!

Betyg 8/10

Heatwave släpps fredag 26/2–21

//DavidHGG

Recension: Captian Black Beard – ”Live + 1” (EP)

Alltid svårt att recensera en liveplatta men ska i alla fall ge det ett försök. Nu i februari dyker det melodiösa rockbandet Captain Black Beard upp med en EP som heter ”Live + 1” innehållande 6 stycken spår där en av dessa är den helt nya låten ”Too Good”. Innan vi går in på själva låtmaterialet som förövrigt är riktigt starkt så vill jag berätta om något som som stör mig riktigt ordentligt. Det är det tydliga pålagda fejkade ljudet från publiken. Kan förstå att man vill få en så maffig ljudbild som möjligt för att få den rätta livekänslan. Men det här går helt bort för mig.

Plattan börjar riktigt bra med ”Headlights” och ”Midnight Cruiser” som bekant är två grymma spår från förra årets album ”Sonic Forces”. Min favoritlåt hittar vi trots allt i ”All The Pain” från 2018 års album ”Struck By Lightning”. EP:n avslutas med nya studiospåret ”Too Good” som i mitt tycke är helt ok men inget mer.

Det hörs att Captain Black Beard är ett mycket kompetent band även live och inte bara på skiva. Tycker man har lyft sig en hel del sedan man fick in Martin Holsner som sångare. Man har dock en bra bit kvar tills man kommer upp i samma nivå som till exempel H.E.A.T. och likande band i samma genre.

”Live + 1” släpps 26/2 via bolaget AOR Heaven.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Inglorious – ”We Will Ride”

Efter en annorlunda inspelningsperiod (på grund av Covid-19) är brittiska Inglorious redo med sitt fjärde album We Will Ride som uppvisar kraftfulla låtar och några riktigt sköna melodier.

Det krävdes några genomlyssningar innan jag hittade groovet i deras musik denna gång. När jag slutligen fattade galoppen så satte sig låtarna mer och mer ju mer jag lyssnade. Jag tycker nämligen deras sound skiftat en aning till att närma sig en modern rockstil blandat med 2000-talets post-grunge och alternativa rock. Då jag är ett måttligt fan av de sistnämnda stilarna från 00-talets mitt, med exempelvis band som Three Days Grace och Theory of a Deadman, så föll de flesta låtarna mig i smaken ganska bra här.

Musikerna fyller sina roller väl och jag måste ge lite extra cred till Nathan James som fyller ut låtarna superbt med sin finstämda ton med bett i. Detta märks främst på låtar som Eye of the Storm, Messiah och Cruel Intentions.

Två av mina favoriter från plattan är Messiah och God of War som båda inleder explosivt för att sedan leda vidare till en mjukare vers där både gitarr och bas framträder lågmält och stämningsfullt. Att båda låtarna även når sin höjdpunkt på refrängerna är inte fel heller.

Det finns inte mycket ont att säga om albumet men jag vill dock passa på att nämna att det finns några svagare låtar mellan allt det goda. Medusa med sin slidegitarr på versen är något svagare då jag inte är ett fan av det soundet, även om refrängen absolut väger upp det hela. Även Do You Like It faller inom den svagare kategorin, mestadels då den inte riktigt passar in bland de andra låtarna med sitt mer renodlade hårdrockssound.

På det stora hela är jag positivt överraskad av We Will Ride och jag tycker att man absolut bör ge Inglorious en chans här. Det kanske tar någon genomlyssning innan soundet sätter sig men det är ett pris värt att betala!

Betyg 8/10

Albumet släpps 12/02 via Frontiers Records

//DavidHGG

Recension: Joel Hoekstra´s 13 – ”Running Games”

Gitarristen Joel Hoekstra (Night Ranger, Whitesnake) och hans projekt är tillbaka med sitt andra album där han precis som på debuten har han tagit med sig en rad grymma namn. Eller vad sägs om  Russell Allen , Tony Franklin, Vinny Appice, Derek Sherinian och Jeff Scott Soto.

Plattan öppnas upp med spåren ”Finish Line”, ”I’m Gonna Lose It” och ”Hard To Say Goodbye” där Russell Allen (Symphony X, Adrenaline Mob) styr och ställer med sin kraftfulla röst. Två låtar som man också bör nämna är ”How Do You” och ”Lonely Days” som hör till skivans bästa. Gillar man hur Whitesnake har låtit de senaste åren ska man lyssna lite extra noga på ”Heart Attack”. Här finns även låtar som inte riktigt faller mig i smaken. Det gäller i första hand spåren ”Fantasy” ,”Cried Enough For You” och ”Take What’s Mine”. Albumet avslutas sedan med balladen ”Running Games” som är en helt ok låt.

Diggar man klassisk hårdrock med en touch av 70-80 tal så kan man absolut spana in denna platta när den släpps nu på fredag (12/2) via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Angeline – ”We were raised on radio”

Det svenska bandet Angeline bildades redan 1987. 2010 var de tillbaka med albumet Confessions. Två plattor och ett par E.P´s senare är det nu dags för en ny fullängdare.

Albumet öppnar starkt med ”Helpless”. Refrängen är så pass bra att den hade platsat på en skiva med Rick Springfield. Påminner en hel del om honom faktiskt.
Sen följer ”Closer” som också DEN har en melodi som sätter sig.
Dom här låtarna är redan släppta som singlar och det kan man verkligen förstå.

Andra låtar värda att nämna är ”Baby come back” med sitt lite lånade riff från The Kinks andas den lite 60-70 tal och bryter AV lite. Sen lite ”more cowbell”  på DET….
”Halfway to Anywhere” är riktigt AOR-godis med grym refräng
“Raised on radio” där man kan höra lite influenser från Bon Jovi.

Som helhet är det stabilt, bra variation i låtarna och med många starka refränger.
Helt klart godkänt alltså fast en bättre produktion hade höjt betyget ett snäpp.

“We Were Raised On Radio” släpps den 19:e februari via egna bolaget Blow Your Fez Off Music

Betyg 6/10

För DMB
Jonas Carlson

« Äldre inlägg