Kategoriarkiv: recension

Recension: Creye – ”II”

Diggade verkligen debutplattan från 2018 och nu är Creye tillbaka med en uppföljare som kort och gott går under namnet ”II”. Med det nya albumet tycker jag att de lämnat den mer renodlade AOR:en till att går över till mer pop/rock. Men visst finns det en del AOR kvar i melodierna. Låtarna ”Carry On”, ”Face To Face” är ett bra exempel att man inte helt lämnat det gamla bakom sig. Här hittar man även låtar som ”Siberia” ,”Can’t Stop What We Started” ”Let The World Know” , ”Closer” ,”The Greatest” och avslutande ”War Of Love” som är väl värda att nämna. Tyvärr är materialet lite för ojämnt för att det ska falla mig i smaken. Lite synd för jag försöker verkligen gilla det jag hör. Men det är något som får mig att rygga tillbaka. Kan nog vara den poppiga produktionen som jag stör mig på samt att det används lite för mycket autotune i vissa låtar.

”II” är en helt ok platta men jag hade förväntat mig mer helt klart. Men ni ska absolut ge albumet en ärlig chans för så pass bra är det i alla fall.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: W.E.T. – ”Retransmission”

W.e.t är nu här med sitt fjärde album och om jag inte missminner mig blev årets album här på bloggen deras ”Earthrage” året den släpptes så ja, det finns förväntningar. (Lämnar lite reservation för detta påstående dock).

Jag anser att W.e.t klev upp ganska många snäpp med just Earthrage. Det gick från att låta som hopskramlade låtar som man inte visste vad man ville göra med, till att låta som låtar skrivna för ett band. Och på denna bana fortsätter det som tur är. Grejen är bara att nu är det ÄNNU bättre.

Ingen kommer kanske direkt köpa grisen i säcken här. Det är inget superoriginellt vi pratar om men det är ju just det. Ingen av oss gillar något superoriginellt. Det skall vara raka ackord, briljanta melodier, svinsköna solon och bra sång. Och allt det får man här. Jag kan faktiskt inte komma på en enda negativ sak med plattan och det har inte hänt sen H.e.a.t II. Låtar som Call of the wild, Beautiful game, How far to Babylon och One Final kiss är låtar som kommer skicka dig rakt in i väggen. Helt j*vla fantastiskt är allt man kan säga. All killers, no fillers är ett väl tilltaget uttryck men det bör användas när det passar.

Kan inte annat än att ge det dem full pott! Inget annat är rimligt. 
Betyg 10/10. 

Albumet släpps nu på fredag. Ni vet vad ni
gör i helgen.

Av: Måns Enheim

Recension: Autumn´s Child – ”Angel’s Gate”

Autumn´s Child är nu tillbaka med sitt andra studioalbum ”Angel´s Gate” och ni som diggade debutplattan från förra året kommer nog även gilla vad ni hör denna gång. Bandet utgörs som bekant av grymma namn som Mikael Erlandsson (sång), Robban Bäck (Trummor), Jona Tee (keyboards), Pontus Åkesson (gitarr) och Johan Strömberg (bas).

Plattan öppnas upp fantastiskt starkt med ”Where Angels Cry” som verkligen kännetecknar Autumn´s Child´s sound på ett bra sätt. Älskar Pontus Åkesson´s gitarrspel på denna låt. Detta följs sedan upp av den lite mer tyngre ”Aquarius Sky”, som är en låt som inte riktigt sätter sig. Men den är ändå helt ok. På ”Don’t Say It’s Love” fortsätter Pontus Åkesson glänsa på sin gitarr med sitt speciella sound. Kan tilläggas att detta är ett av skivans bästa spår. Tyvärr tycker jag att albumet tappar lite i fart när vi kommer fram till låtarna ”A Tear From the Sky” och ”Love Is
Not An Enemy”
dock är det inte dåligt på något sätt men det är låtar som inte direkt sticker ut. Efter följande ”Dream Of America” får mig intresserad igen då den är riktigt bra. Återigen får vi lyssna på grym gitarr av Pontus Åkesson. Låten ”Straight Between The Eyes” höjer tempot igen och här känner vi verkligen Mikael Erlandsson´s lite speciella röst. Sen tappar det lite fart igen när man kommer fram till den ganska släpiga balladen ”Don’t Ever Leave Me”. Tyvärr fortsätter albumet att tappa tempo även i de fyra sista spåren. Även om det inte är dåligt på något sätt. Det är låtar som inte faller mig i smaken helt enkelt.

Avslutningsvis kan man konstatera att Atumn´s Child är tillbaka med en bra platta som dock har sina svagheter och den är för ojämn. Albumet släpps den 26:e februari via bolaget AOR Heaven.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Wig Wam – ”Never Say Die”

Wig Wam har återförenas och släpper nu albumet ”Never Say Die” och är en platta som kanske inte kommer gå till historien som Wig Wam´s bästa. Men här finns det ändå lite att glädjas åt trots allt. Öppningsspåret ”Never Say Die” och ”Kilimanjaro” känner vi igen sedan tidigare då de släppts som singlar. Två kompetenta låtar som hör till skivans bästa. Sedan har vi även ”Shadows Of Eternity”, som faktiskt påminner ganska mycket om hur Whitesnake har låtit de senaste åren. Åge Sten Nilsen påminner dessutom del om David Coverdale i rösten. Tycker även man ska lyfta fram den finstämda låten ”My Kaleidoscope Ark” , som även den är en riktigt bra. En låt som dock är mindre lyckad är instrumentella ”Northbound”, som känns ganska onödig i mina ögon. Här kunde man lagt krutet på något bättre helt klart. Albumet avslutas med spåren ”Hard Love” och ”Silver Lining”. Två helt ok låtar men inte mer tyvärr.

Tycker att plattan känns ganska trött och intetsägande. Konstigt egentligen då det handlar om en comeback. Då tycker man ju att det ska ligga mycket kraft och energi runt låtarna. ”Never Say Die” är enligt mig en besvikelse. Hade helt klart förväntat mig mer av denna skiva.

Albumet släpps den 22:e januari via bolaget Frontiers Records.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Vanden Plas – ”The Ghost Xperiment-Illumination ”

The Ghost Xperiment – Illumination är den andra och sista delen av tyska Vanden Plas progressiva och symfoniska projekt titulerad The Ghost Xperiment. Blickar man tillbaka mot del ett (Awakening) av detta projekt så blir det tydligt att de symfoniska elementen fått ett litet uppsving nu och att låtarna överlag får lite mer rum att andas, speciellt på den 13 minuter långa ‘The Ouroboros’. Efter den första genomlyssningen var jag väldigt positiv till vad Vanden Plas åstadkommit. Tyvärr höll det inte i sig fullt ut.

Precis som på Awakening så innehåller Illumination storslagna melodier och svepande kompositioner. Det progressiva och symfoniska blandas väl vilket gör att soundet hela tiden pendlar mellan de två. Frågan är bara om låtarna fastnar hos en och om man blir hookad. Jag uppskattar exempelvis fokuset på lugnare låtar och lugnare partier, på låtar som ‘Ghost Engineers’ och ‘Black Waltz Death’ men det melodiska når sällan ändå fram, även om jag till stor del gillar det jag hör. Precis som soundet så pendlar jag mellan två tillstånd; att bli medryckt och att tappa intresse.

Trots att jag inte är helt gripen av albumet som helhet så vill jag slå ett slag för den avslutande bonuslåten ‘Krieg Kennt Keine Sieger’ som lyckas få mitt fulla godkännande trots att delar sjungs på tyska – Ledtråd: jag är inget fan av musik på tyska. Att soundet här även påminner till viss del om Kamelot gör inte saken sämre.

Det är också värt att nämna att Awakening och Illumination är två konceptalbum som kretsar kring den paranormala historien om den fiktiva Gideon Grace, som har lite grund i faktiska paranormala händelser. Detta är inget jag har grottat in mig på än men det finns att utforska för den nyfikne.

Till och med nu när jag skriver detta är jag kluven mellan att verkligen gilla det jag hör och att känna lite besvikelse. Mitt betyg får därför reflektera detta genom en stark 7:a som med lite finess från Vanden Plas sida lätt kunnat höjas ett eller ett par snäpp.

Betyg: 7/10

Låtlista:

  1. When the World is Falling Down
  2. Under the Horizon
  3. Black Waltz Death
  4. The Lonely Psychogon
  5. Fatal Arcadia
  6. The Ouroboros
  7. Ghost Engineers
  8. Krieg Kennt Keine Sieger – Bonus Track

//DavidHGG

Recension: Palace – ”Rock And Roll Radio”

Palace är tillbaka med sitt tredje album och det är inte särskilt svårt att beskriva vad jag känner för det. Det räcker med ett ord. Glädje! Jag älskade debuten och älskade inte Binary music om man säger så, så när nu det gamla goa soundet är tillbaka är även min förtjusning det.

Det räcker med bara några sekunder av öppningsspåret Rock and Roll Radio för att jag ska inse att jag kommer tycka det här är skitbra. Det som ganska omgående slår mig är gitarren, vilket kanske inte är så konstigt då Mike är en grym gitarrist men det är inte tekniken i den bemärkelsen som slår mig. Det är lekfullheten, tyngden, musikaliteten, ja alla de där bitarna som alla helt enkelt inte har. Soundet för Palace är ganska unikt anser jag och det enda jag kan komma på mig att jämföra med är Giant. De har på nåt sätt också ”swag” och lekfullhet. Låtarna behöver inte alltid vara enligt mall eller vad man ska säga. Det skapar ett intresse som håller i sig över hela albumet, oavsett om det är en melodiös rockdänga eller en ballad. Det som också är sjukt nice är att keyboarden hela tiden finns där som ett komplement utan att någonsin ta överhanden. Den ger bara den där sköna aorkänslan men det är alltid gitarren som styr, det gillar jag skarpt.

Dynamiken på plattan är fantastisk och den osar sent 80, tidigt 90-tal men med en modern touch. Här finns egentligen nåt alla kommer att uppskatta utan att överhuvudtaget bli spretigt, man fattar alltid vart man är på väg och det är imponerande och återigen, väldigt musikaliskt.
Att sen Mike spelar allt själv och sjunger, ja det säger ju sig självt.
Plattan släpps nu på fredag och om ni vill ha en grym helg så lyssnar ni på den redan på fredagen, ni kommer inte vilja sluta.

Betyg: 9/10 (det är en stark 9:a för mig dock)

Av: Måns Enheim

Recension: Unruly Child – ”Our Glass House”

Klassiska Unruly Child är tillbaka med ett nytt album som förstås måste kollas upp lite extra. Plattan öppnas upp med gitarrdrivna ”Poison Ivy” där sångaren Marcie Free visar upp sig från sin bästa sida. Detta är en låt som jag verkligen fastnade för vid första lyssningen. Sen drar man upp tempot ännu mer med ”Say What You Want”. Kanske inte skivans bästa låt men ändå helt ok. Även här bjuds man på mycket gitarr av grymme Bruce Gowdy. Sedan hoppar jag över de ganska tråkiga låtarna ”Glass House” och ”Everyone Loves You When You’re Dead”. Stannar istället till på låten ”Talked You Out Of Loving Me” som helt klart fångar mitt intresse. Återigen får vi njuta av bra sång och gitarrspel. Efter detta tycker jag att albumet tappar lite i kvalité. Dock är låtarna ”Underwater” samt ”The Wooden Monster” helt ok och bör nämnas. Men spår som ”Catch Up To Yesterday”, ”Freedom Is A Fight” och ”We Are Here To Stay” fångar absolut inte mitt intresse.

Albumet avslutas ändå ganska snyggt med akustiska versioner av låtarna ”To Be Your Everything” och ”Let’s Talk About Love” från deras klassiska debutplatta från 1992. Som helhet är dock ”Our Glass House” en ganska trist historia som inte riktigt lyfter. Men finns ljusglimtar lite här och där trots allt.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

LÅTLISTA
Poison Ivy
Say What You Want
Our Glass House
Everyone Loves You When You’re Dead
Talked You Out Of Loving Me
Underwater
Catch Up To Yesterday
Freedom Is A Fight
The Wooden Monster
We Are Here To Stay
To Be Your Everything 2020
Let’s Talk About Love 2020

Recension: Cats in Space – ”Atlantis”

Allt startar med en siren, lite bubbel under vatten och det snabbt igenkännbara blippet från en radar. Vi är alltså i en ubåt på väg mot Atlantis! Gitarr, bas och trummor äntrar scenen med vad som liknar en blandning mellan James Bonds ‘Live and Let Die’ och Miami Vice temat. Jag blir snabbt hookad och längtar redan efter att få höra mer. ‘Dive!’ är alltså en klockren instrumental inledning på en fantastisk musikalisk resa.

Sömlöst leds vi vidare in på ‘Spaceship Superstar’ som omedelbart smäller till med det typiska Cats in Space soundet med spår från bland annat 70-talet, The Beatles och (framförallt) klassisk rock n’ roll med bett i. Flera intensiva gitarrsolon avrundar låten med bravur. De intensiva riffen fortsätter i ‘Revolution’ som framförallt levererar en lyftande refräng med en dundrande basslinga. Basen kanske är aningen för mycket i framkant vilket ger soundet en smått grötig känsla, men i övrigt har jag inget att klaga på.

Så fort ‘Sunday Best’ drar igång börjar jag le. Varför då undrar ni? Jo för att den här typen av pianodriven rock, snudd på gränsen till power pop, är så lättsam och behaglig att sjunka in i. Trots att låten är så kort (strax under tre minuter) så känns det som att jag hinner njuta minst en kvart, och det menar jag på bästa tänkbara sätt. Cembalon som dyker upp under bryggan är också ett härligt inslag som fyller ut soundet på ett unikt, men ytterst passande, sätt. Sedan har vi kanske kommit till albumets starkaste låt; ‘Listen to the Radio’. Den har en sån där refräng som snabbt sätter sig fast och man finner sig själv (oavsett om man vill det eller ej) sjungandes för full hals.

Den enda singel inför detta skivsläpp var ‘I Fell Out of Love With Rock n’ Roll’ och vad jag minns så tyckte jag som bäst att den var ok då. Nu dock, i den rätta kontexten, sitter den som en smäck med en grandios uppbyggnad samt ett maffigt klimax. ‘Marionettes’ äntrar sedan “scenen” och inleds med finstämt piano som är aningen modulerat att låta som en cembalo emellanåt. Låten bygger vidare med distinkta trummor och accentuerade gitarrer för att under sin tredjedel bryta helt och övergå till ett parti med drivande piano à la Meat Loaf.

De låtar jag är minst imponerad av i sina helheter är ‘Queen of the Neverland’ och ‘Magic Lovin’ Feelin’. Trots det fyller de ändå ut plattans speltid på ett finfint sätt och är egentligen inget jag skulle vilja förändra alltför mycket på . ‘Can’t Wait Till Tomorrow’ drar sedan ner både tempo och intensitet och levererar en mjuk ballad med fokus på gitarr och stämsång.

Efter att under de tre senaste låtarna svajat lite i kvalitet är Cats in Space tillbaka med full kraft på låten ‘Seasons Change’ som innehåller allt som gör dem till ett fantastiskt band. Med en klockren refräng, stark sång från Damien Edwards och härligt driv når de återigen toppkvalitet. Jag är väldigt glad att de valde ‘Atlantis’ som det avslutande spåret och jag känner lite vibbar av musikal här. Crescendot efter halva låten där Edwards imponerar med en fantastisk utdragen ton är inte annat än perfekt. ‘Atlantis’ fortsätter eskalera hela vägen ut och fyller ut soundet med stråkar, körsång och slutligen ett rockigt gitarrsolo. En perfekt avslutning på en nästintill perfekt skiva.

Trots några låtar som dippade i kvalitet så är jag ändå beredd att utdela en välförtjänt fullpoängare till Cats in Space och deras Atlantis. Stilen kanske inte är för alla, men den sprudlande glädjen och det fantastiska hantverket kan nog ingen ta miste på.

Betyg: 10/10

  1. Dive!
  2. Spaceship Superstar
  3. Revolution
  4. Sunday Best
  5. Listen To the Radio
  6. I Fell Out of Rock ‘n Roll
  7. Marionettes
  8. Queen of the Neverland
  9. Magic Lovin’ Feelin’
  10. Can’t Wait For Tomorrow
  11. Seasons Change
  12. Atlantis

//DavidHGG

Recension: Black Paisley – ”Rambler”

Nu i december är Black Paisley tillbaka med ett nytt album som innehåller rocklåtar med attityd och en hel del melodiösa refränger. Till den nya skivan har man tagit in ingen mindre än Franco Santunione från Electric Boys, som gör en gedigen insats med sin gitarr. Han har även varit med och producerat hel kalaset tillsammans med Martin Karlegård och Robert Pehrsson (Thunder Express, Robert Humbucker), som tagit hand om mixningen. ”Rambler” är Black Paisley´s tredje album och kanske även deras bästa hittills. Tidigare har man givit ut plattorna ”Late Bloomer” (2017) och ”Perennials” (2018) .

Den nya skivan består endast av åtta spår men de har verkligen lyckats samla ihop de bästa låtarna så gott de kunnat. Här har vi nämligen låtar som ”Damned”, ”Without You”, ”Save The Best”, ”Timeless Child”Falling” och ”Give It Up”. Dessa låtar får verkligen albumet att lyfta. Bandet har en grym sångare i Stefan Blomqvist som sjunger på ett lite speciellt sätt och är en röst som man känner igen när man hör den.

Black Paisley är ett kompetent band som kanske inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Men med ”Rambler” hoppas jag att fler får upp ögonen för detta gäng. Albumet släpps fredagen den 11:e december.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Jeff Scott Soto – ”Wide Awake (In My Dreamland)”

Jeff Scott Soto har sedan 1998 varit en av mina favoritsångare inom den melodiösa hårdrocken/AOR:en då jag fick upp ögonen för honom riktigt ordentligt. Det var i samband med att Talisman släppte det grymma albumet ”Truth”. Sedan dess har jag haft bra koll på vad han hållit på med. Jeff har ju varit med i så otroligt många olika projekt och band så det gäller verkligen att hänga med i svängarna. Det är allt i från Talisman, Yngwie Malmsteen, Trans-Siberian Orchestra, W.E.T, Sons Of Apollo och inte minst hans korta sejour i Journey. Sju soloplattor har även hunnits med sedan debuten ”Love Parade” från 1994.

Personligen gillar jag Jeff bäst när han drar åt det mer melodiösa rock hållet som typ Talisman och W.E.T. På hans nya soloalbum Wide Awake (In My Dreamland)” har han tillsammans med Alessandro Del Vecchio (vem annars när det gäller album från Frontiers?) kokat ihop en riktigt bra blandning av låtar som gör just det. Öppningsspåret ”Someone To Love” är en lovande början. Även i låt nummer tre ”Love´s Blind” kommer Jeff´s grymma röst till sin rätta. Detta följs upp av kanske skivans bästa spår ”Lesson Of Love”, som har härliga influenser av Journey och W.E.T. och den kombinationen gillar man förstås skarpt. ”Paper Wings” är också en låt som bör uppmärksammas lite extra. Här kan man istället höra tydliga influenser från Talisman och Yngwie Malmsteen. En riktigt bra låt även det helt klart. Efter dessa låtar tappar i alla fall jag lite intresse då materialet blir lite svagare. Men fortfarande helt ok. Om man ska utnämna skivans sämsta spår måste det nog bli titelspåret och även avslutande ”Desperate” som inte alls faller mig i smaken.

Wide Awake (In My Dreamland) är som helhet en bra platta som har sina höjdpunkter. Dock räcker det inte hela vägen till den absoluta toppen. Plattan släpps fredagen den 6:e november via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

LÅTLISTA
01. Someone To Love
02. Mystified
03. Love’s Blind
04. Without You
05. Lesson Of Love
06. Paper Wings
07. Love Will Find A Way
08. Between The Lines
09. Living In A Dream
10. Wide Awake (In My Dreamland)
11. Desperate


« Äldre inlägg