The Defiants, bandet med tydliga Danger Danger-kopplingar, släppte sitt debutalbum 2015 och uppföljaren Zokusho 2019. Båda skivorna blev stora framgångar och väldigt omtyckta inom det melodiska rock-samhället och hamnade högt på respektive års årsbästalistor. Därför är det inte så konstigt att Paul Laine (sång, gitarr), Bruno Ravel (bas), Rob Marcello (gitarr) och Van Romaine (trummor) väljer att inte ändra särskilt mycket på det framgångsrika receptet på tredje plattan, Drive.

Allt är stort på denna platta. Trummor, bas och Marcello’s rykande gitarr är alla uppskruvade till max. Det är händerna i luften och whoa whoa eller na-na-na på var och varannan låt och maffiga refränger som gjorda för de stora arenorna. Den utmärkta produktionen (av Ravel och Laine) är, om möjligt, ännu fläskigare än tidigare, musiken är kanske något tyngre och den positiva energin går inte att ta miste på. 

Albumet är definitivt framtungt lastat med fem sylvassa låtar som inleder. Hey Life sätter en tung ton, Go Big Or Go Home är omöjlig att värja sig mot, 19 Summertime är underbart sommarnostalgisk och, som albumets titel antyder, suverän bilåkarrock. What Are We Waiting For är fantastisk AOR och en uppvisning av suveräne Paul Laine. 55-åringen låter lika ungdomligt fräsch som alltid och lindrar längtan efter ett till album med det ”riktiga” Bon Jovi, som vi troligen aldrig kommer få. Miracle är den stora tryckaren. Ett spår som hade hamnat högt på Kaj Kindvall’s klassiska Tracks-lista i en tid då människor som jag var unga. Plattans andra halva är förståeligt nog inte riktigt i samma klass, även om ingenting är i närheten av att inte vara bra. So Good till exempel erbjuder en glammig resa tillbaka till Paul Laine-frontade Danger Danger.

Jag är övertygad om att inga fans av The Defiants tidigare plattor eller fans av melodisk rock/AOR i allmänhet kommer att bli besvikna på den här skivan. Från undertecknad kommer i alla fall en rungande rekommendation.

Drive släpps den 9/6 på Frontiers

Betyg 8/10

// Anders Högberg

…är…häpp..sjätte plattan sedan starten för 38 år sedan, även om debuten släpptes först 1989.
De har varit sparsmakade med albumsläpp, inklusive en paus på sex år när Cherone hoppade med i VAN HALEN. Och senaste plattan släpptes för 15 år sedan!

Så återigen byggs förväntningar och förhoppningar upp om stordåd. För man vet att de besitter en makalös kapacitet, musikaliskt som låtskrivarmässigt. Frågan är vart man tar sikte den här gången?
Man har i stort sett varit originalbesättningen trogen förutom ett par trummisbyten.

I maj 2015, alltså exakt åtta år sedan, började man antyda att man spelat in 17 låtar för ett nytt album redo att släppas 2017. De blev inte nöjda och arbetet gick i träda tills vidare. Till nu.

Fördelen med ett band som EXTREME som lirat så länge ihop och skapat sig ett eget och särpräglad sound och uttryck, trots en ofta spretig låtflora, är att man känner igen bandet direkt, Gary Cherones personliga och uttrycksfulla sång, Nuno Bettencourts gitarrspel ska vi inte prata om, det måste upplevas. Helt unikt! Och deras sångstämmor som ofta lyfter låtarna till nya höjder.
Kompet är även det helt perfekt för låtarna och variationen får en välförtjänt och solid stöttning.

Allt detta är helt intakt och de har verkligen skapat ett album, där varje låt bidrar till helheten som ofta är vitt skilda låtstrukturer och totalt genreöverskridande. Kvartetten är en riktigt musikalisk kameleont. Men det ska vara så med detta band. Det gör det intressant och man vill tas med på resan och nästa mål för att sedan slussas vidare bakom nästa kurva mot helt andra oväntade resmål som dyker upp och omfamnar lyssnaren med nya upplevelser. Det funkiga anslaget har fått stå tillbaka för tungt riffande, akustiskt finstämt, poppigt och eklektiskt. Och jag älskar det!

Detta är en platta att växa i och man hittar hela tiden nya favoritlåtar vid olika sinnelag.
Befriande med ett band som gör vad som faller dem in men ändå med hjärta och själ.
Toppbetyg inom räckhåll om man inte sjabblat bort det genom ett par låtar som iaf jag kunde varit utan. Där gick även min gräns för experimentlustan. Tio låtar hade varit en ”perfect ten”.

Av: Thomas Hultbrand / DMB

Släpps: Fredag 9/6
Betyg: 8/10

LÅTARNA:

1. RISE
2. #REBEL
3. BANSHEE
4. OTHER SIDE OF THE RAINBOW
5. SMALL TOWN BEAUTIFUL
6. THE MASK
7. THICKER THAN BLOOD
8. SAVE ME
9. HURRICANE
   X OUT
10. BEAUTIFUL GIRLS
11. HERE’S TO THE LOSERS

LINE-UP:
Gary Cherone – lead sång
Nuno Bettencourt – gitarr, blås/orkestrering arrangemang, keyboards, piano, kör & lead sång
Pat Badger – bas, kör
Kevin Figueiredo – trummor, kör

Arjen Lucassen (Ayreon) ger sig ut på ett nytt äventyr med det nybildade bandet Supersonic Revolution. Med lika stora delar progressiv rock som klassisk hårdrock a la Deep Purple och Rainbow bjuds det på tunga riff, svängiga refränger och mycket groove. Det har inte varit lätt att samla ihop några sammanhängande tankar om Golden Age of Music. Delvis känns det som jag hört det mesta förr men delvis så gillar jag ändå det jag hör.

En ambivalent känsla drar över mig när jag nu ska ge några kritiska tankar om albumet. Jag dras nämligen inte tillbaka till den och känner att jag “bara måste höra mer”, men när jag väl gör mig tid att lyssna så är det inte mycket jag ogillar heller. Kanske är det att låtarna inte sätter sig tillräckligt i minnet eller att de gärna hade fått tagit ut svängarna lite mer. Låtar som Golden Age of Music och The Rise of the Starman visar på några riktigt härliga alster från
Arjen & Co. De båda har schyssta hookar och ett bra driv. Sen har vi låtar som Odyssey och Holy Holy Ground som drar ner tempot avsevärt men som ändå lyckas leverera välljudande toner. Låtarna däremellan varierar lite i kvalitet och saknar riktigt bra melodier. Lite udda är det också att avrunda (skivans ordinarie låtar) med Came to Mock, Stayed to Rock som verkligen inte stämmer in i den övriga ljudbilden. Här spelas helt plötsligt någon form av rock
n roll, rockabilly och country (i Arjen-style) som helt tappade mig som lyssnare.

De fyra bonuslåtar som avslutar skivan är alla covers; Children of the Revolution (T.Rex), Heard it On the X (ZZ Top), Fantasy (Earth, Wind & Fire) och Love is All (Roger Glover and Guests). Det är synd att det inte poängteras mer att detta faktiskt är covers, något som tyvärr blivit lite av en standard i branschen. Jag är ändå lite positiv över att det inte är de
allra vanligaste eller mest typiska låtarna som valts som covermaterial. I övrigt har jag ingen stark relation till originalen och känner att dessa covers varken höjer eller sänker helheten. De är helt enkelt där för de som skulle ha något intresse.

Allt som allt så är jag måttligt nöjd men tycker att refränger från exempelvis Golden Age of Music borde fått ett större spelrum i fler låtar. Helheten svajar en aning men det finns absolut stoff av riktigt bra musik här och var.

Betyg: 7/10

Medlemmar:
Bas – Arjen Lucassen, Keyboard – Joost van den Broek, Gitarr – Timo Somers, Trummor –
Koen Herfst och Sång – Jaycee Cuijpers

Albumet släpps den 19:e maj via MUSIC THEORIES RECORDINGS / MASCOT LABEL
GROUP

//DavidHGG

Det finns en handfull (svenska) sångare som verkligen har en personlig och själfull röst. Man hör direkt vem det är. Göran Edman är en av dem. Och han sjunger nästan bättre för varje år. Den här gången har Tommy Denander tagit hjälp av hans sånginsatser och melodisinne för att ta sig an platta nummer 2 med AOR/Melodic Rock-projektet CRY OF DAWN.

Första plattan kom redan 2016 faktiskt och bestod av en helt annan sammansättning musiker och låtskrivare. Edman är enda gemensamma nämnaren för båda albumen. Denander spelar alla instrument, har skrivit låtarna och producerat. Varje gång dessa två meriterade musiker är inblandade i något slås man av att de inte kan göra något dåligt. Även om det är mer eller mindre fantastiskt. Och de kan genren utan och innan. Dock saknar jag att ett band eller samling musiker tagit sig an låtarna och svettats i en replokal, finslipat dem och satt sin musikaliska prägel på låtmaterielet.

Jag lyssnade på och jämförde förra plattan som hade tre olika musiker plus Göran Edman, men det känns även där som det projektband det faktiskt är. Det hedrar ändå på något sätt ensamvargen Denander att få till ett såpass homogent och välgjort slutresultat. Tommys gitarrspel är förövrigt i världsklass med fin ton, teknik och melodisinne.

Här osar det TOTO, SURVIVOR och JOURNEY.
Den här genren är svår eftersom det svämmar över av band som låter förträffligt och spelar klanderfritt.

Låtarna blir en klart avgörande faktor om det ska skilja sig från mängden eller inte, och det tycker jag det ändå gör den här gången. Och sången såklart. Denander brukar ha förmågan och den goda smaken att omge sig med fantastiska sångare. Så även den här gången. Göran Edman blir det stora trumfkortet till att i alla fall jag gärna återkommer till detta välproducerade släpp.

 Av: Thomas Hultbrand / DMB

Släpps: 19/5

Betyg: 8/10

LÅTARNA:

01. Devils Highway
02. Memory Lane
03. Before You Grow Old
04. Swan Song Of Our Love
05. Edge Of A Broken Heart
06. Sign Of The Times
07. Last Of The Innocent
08. A Million Years Of Freedom
09. End Of The World
10. Long Time Coming Home
11. High And Low

LÄNGD:

00.48.42

LINE-UP:

Goran Edman – sång
Tommy Denander – gitarr,bas, trummor, keyboards, programmering

Den danska sextetten Boys From Heaven är tillbaka med sitt andra album. Uppföljaren till den utmärkta The Great Discovery från 2020. Den här gången valde bandet att spela in och producera skivan i sångaren Chris Catton’s egna studio i Köpenhamn och kunde på så vis, utan stress, verkligen slipa på alla detaljer i inspelningarna. Fokuserat och också lekfullt. Kvalitet över kvantitet. Vi får endast åtta låtar över 32 minuter men varenda sekund är guld värd.

Hur låter det då? Boys From Heaven är definitivt ett rockband som har rötterna i 80-talets mjuka AOR. Den mixas läckert med västkustrock och lyxig soulpop där saxofonen tillåts ta ordentlig plats. Jag tänker på Toto, Starship, Hall & Oates och även en lite modernare artist som John Mayer. När jag sluter ögonen och lyssnar på den fantastiska Last Time ser jag sol, palmer och färgglada drinkar framför mig och är det minsann inte Sonny Crockett som glider förbi i sin vita kostym där borta? Sarah är klädd i en galet polerad och glittrig skrud och är så vacker att jag blir alldeles knäsvag. Den organiska ljudbilden är en dröm för en audiofil för det låter helt enkelt omöjligt bra. Här ska Erik Mårtensson (Eclipse) som mixat och mastrat ha en stor eloge. Alla instrument ges gott om plats och allting känns luftigt och skönt. Lägg därtill Catton’s magnifika insats vid mikrofonen, vilken röst den mannen har.

När jag senare kommer att sammanfatta 2023 års bästa plattor kommer The Descendant definitivt att finnas med i det absoluta toppskiktet. Fullständigt lysande!

Betyg 9/10

Släpps den 9/6 på Target Records

// Anders Högberg

Alltså, vi måste börja med gitarrspelet.
Michael Thompson klär låtarna i stora tygstycken av smakfullhet. Sveper in dom med en otroligt skön ton och feeling som hela tiden bidrar till låtarnas bästa.
Man fattar att han har fått göra sessionjobb åt i princip ”alla” genom åren.

Första plattan med Michael Thompson Band släpptes redan 1989 och är en klassiker i genren helt klart.
Därefter en knappt handfull utgåvor, så den här var efterlängtad. Och som vanligt lite läskigt när man själv skruvar upp förväntningarna.
Här är Moon Calhoun tillbaka som även sjöng på debuten. En personlig och själfull röst som passar perfekt för dessa AOR marinerade Melodic Rock-låtar.

För det är verkligen låtar det handlar om. Välskrivna och snygga arrangemang med bredd, djup och dynamik utan att lämna genren alltför mycket. Låtarna håller ihop bra och plattan känns väldigt homogen utan att bli enformig. Alla låtar är skrivna av Calhoun,  Thompson och Crousier.
Produktionen är distinkt och luftig utan att bli för mesig. Känns befriande organisk och tidlös som dessutom gör låtarna rättvisa.

Den här plattan kommer hamna högt upp när jag sitter och summerar årets album i december, den saken är klar!

Betygsättning är alltid svårt. Men låtarna är bra, soundet och lirandet likaså. Sången är bland de bättre i genren.
Saknar jag något? Kunde man gjort det bättre?
Svaret är nej, så betyget känns självklart.

Av: Thomas Hultbrand / DMB

Släpps: fredag 12/5
Betyg: 10/10

LÅTARNA:
01. The Love Goes On
02. Whispers And Dreams
03. War Of The Hearts
04. In Your Arms
05. All Of It
06. Just What It Takes
07. My Forever June
08. Higher
09. Out Of Nowhere
10. What Keeps You Alive
11. A Picture Of You
12. Wheelchair (Bonus Track)

LÄNGD: 0.59.29

LINE-UP:
Moon Calhoun – Sång
Michael Thompson – Gitarr
Tom Croucier – Bas
Annas Aliaf – Trummor

Nu är den finske trummisen/låtskrivaren Mika Brushane (Strike) och hans AOR-projekt Imperium tillbaka med sitt fjärde album ”Never Surrender”. Precis som på de tidigare plattorna har Mika bjudit in en rad intressanta namn som till exempel Michael Bormann (Jaded Heart, Silent Force, Bonfire), Robbie LaBlanc (Blanc Faces, Find Me, East Temple Avenue), Stefano Lionetti (Lionville) och Mikey K Nilsson (Arkado, Sapphire Eyes, Alyson Avenue) Utöver detta så kan man även höra grymme Joel Hoekstra (Whitesnake, Trans-Siberian Orchestra, Night Ranger) på albumets öppningsspår ”The One”.

Mika och hans gäng levererar här en platta som går i samma spår som de tidigare alstren. Det innebär alltså stabil AOR/melodiös rock. Varken mer eller mindre. Här finns en del höjdpunkter som till exempel låtarna ”The One”, ”Never Surrender”, ”Together Forever”, ”Break The Spell” och ”You Will Never Take Me Down”. Höjdpunkterna är dock lite för få för att jag ska vara helt nöjd och belåten. Känner en viss mättnad efter att par lyssningar då nästan samtliga låtar är stöpta i ungefär samma form. Detta gör att skivan känns ganska enahanda. Michael Bormann och Robbie LaBlanc gör båda en heljuten insats rakt igenom. Tyvärr räcker det dock inte hela vägen.

”Never Surrender” släpps fredagen den 19:e maj via bolaget Pride & Joy Music.

Betyg 6,5/10

Skriven av Henric Wahlberg

Tygers of Pan Tang startade 1978 i den lilla kuststaden Whitley Bay i nord östra England. De blev snabbt ett av flera band inom NWOBHM. 1985 köpte jag vinylen The Wreck-age” med bandet och det blev snabbt en riktig favorit. Kanske beror det på minnena från den tiden, men jag tycker fortfarande att låten ”Waiting” är en av de bästa låtarna som gjorts.
Gitarristen Robb Weir är den enda medlemmen som varit med sen starten. Han gjorde dessutom ett uppehåll mellan 1982–1999 och finns därför inte med på mitt gamla favoritalbum. Övriga medlemmar har anslutit under 2000-talet.
Med andra ord är detta kanske inte riktigt det Tygers of Pan Tang som jag en gång fastnade för, men jag ska ändå ge dem en chans. 2000-talet har ju trots allt pågått i 23 år.
Öppningsspåret är en rökare med snygg refräng som jag fastnar för direkt. Följande låtar får jag låta gå på repeat några gånger innan ändå känner mig bekväm i deras sällskap.
Musiken är klassisk hårdrock som man kan förvänta sig. Det är bra, men inte fantastiskt.

Bandet är:
Robb Weir -gitarr
Francesco Marras -gitarr
Jack Meille -sång
Huw Holding -bas
Craig Ellis -trummor

Låtar:
1.  Edge Of The World
2.  In My Blood
3.  Fire On The Horizon
4.  Light Of Hope
5.  Back For Good
6.  Taste Of Love
7.  Kiss The Sky
8.  Believe
9.  A New Heartbeat
10.  Making All The Rules

Skivan släpps nu på fredag!
Betyg: 6/10

Skriven av Joakim Strångert

Plattan ”Seven” är…sjunde sedan debuten 1988. Senaste plattan släpptes för nio år sedan. Så det är inte utan att man har förväntningar och förhoppningar på detta alster. Bandet har fyra originalmedlemmar kvar och ”nykomlingen” John Roth på gitarr.

Jag tycker WINGER har ett oförtjänt ryckte som lättviktigt pudelband. De har alltid haft något mer att erbjuda än fagra hårlockar och lättsamma hårdrocksdängor. Förutom att de är oerhört duktiga musiker och låtskrivare, har de även en svärta och lätt progressiv underton i sitt melodispråk.

Så även den här gången. De bjuder på en palett av hela färgskalan. Melodiöst, tungt, riffigt, finstämt och väldigt kompetent. Som vanligt får man väl säga, ända sedan tredje plattan ”Pull” som stack ut lite från de två första.
De bjussar på sin musikalitet som sträcker sig bortom det förväntade men ändå inom den sfär av det man numera vant sig att få ta del av.

Kul med gamla favoritband som fortfarande levererar och har ambition att vilja och försöka använda sin musikalitet till något mer än bara uppvisning utan sätter fokus på låtskriveriet.

Och att Kip Winger är enormt underskattad får man väl acceptera. Desto roligare att äntligen få höra något nytt som ändå känns igen och visar att bandet fortfarande tillhör toppskiktet. Även sången är intakt vilket inte tillhör vanligheterna bland gamla favoritband.

Välkomna tillbaka!

Av: Thomas Hultbrand / DMB

Släpps: fredag 5/5
Betyg: 9/10

LÅTARNA:
01. Proud Desperado
02. Heaven’s Fallen
03. Tears Of Blood
04. Resurrect Me
05. Voodoo Fire
06. Broken Glass
07. It’s Okay
08. Stick The Knife In And Twist
09. One Light To Burn
10. Do Or Die
11. Time Bomb
12. It All Comes Back Around

LÄNGD: 0.55.45

LINE-UP:
Kip Winger – Sång, Bas, Keyboards, Ak. Gitarr
Reb Beach – Gitarr, Sång
Rod Morgenstein – Trummor
Paul Taylor – Keyboards, Gitarr
John Roth – Gitarr, Sång

Jag har alltid gillat AOR-projektet Mecca med sångaren Joe Vana i förarsätet. Nu när de dyker upp med nya albumet ”Everlasting” blir man förstås riktigt taggad på hur det kommer att låta. Inget slår förstås den lysande debuten från 2002 där man bland annat kan hitta namn som Jim Peterik, Fergie Frederiksen, David Hungate och Mike Aquino. Sedan dess har Mecca och Joe Vana släppt ytterligare några bra plattor. Men inte alls i samma klass som debuten som sagt.

På det nya albumet har Joe bland annat tagit med sig sin son Joey Vana som tillsammans med sin far tar hand om sången på de flesta låtarna. Medverkar gör dessutom namn som Sven Larsson (gitarr), Mitia Maccaferri (bas), Alessandro Del Vecchio (keyboards), Mirko De Maoi (trummor), Tommy Denander (gitarr) och Pete Alpenborg (keyboards).

Hur låter materialet på skivan då? Jo, det låter till viss del riktigt bra med ett par stabila spår som till exempel ”And Now The Magic Is Gone”, ”The Rules Of The Heart”, ”I Won’t Walk Away”, ”Endless Days”,”Your Walls Are Crumbling Down” och ”Your Way”. Produktionen är tyvärr ingen höjdare om man jämför med Mecca´s tidigare alster som nästan alltid kännetecknas med bra produktioner. Detta kan jag tycka är lite synd. Nu låter det mest som det nästan alltid gör när det dyker upp plattor från Frontiers Records och Alessandro Del Vecchio som producent. Inget ont om Alessandro men det borde finnas någon mer på det bolaget som är minst lika bra på att producera en skiva.

Albumet håller en relativt hög nivå med ett par riktigt starka låtar. Men man blir ändå lite besviken på helheten. Men kommer garanteras att gillas av en del läsare här på DMB.

”Everlasting” släpps fredagen den 21:e april.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg