Kategoriarkiv: recension

Recension: Arctic Rain – ”Unity”

På platta nummer två känns det som Arctic Rain tar ett rejält kliv i utvecklingen jämfört med debutalbumet The One, som visserligen bjöd trevlig men rätt så anspråkslös melodiös hårdrock. Bandet har definitivt tuffat till sig och skaffat sig lite mer av en egen identitet. Mindre AOR och mer metal. Dessutom förser de låtarna med läckra arrangemang som bryter lite mot den alldagliga normen. Nästan lite semiprogressivt på sina ställen.

Sedan förra skivan har bandet genomgått ett par medlemsbyten och på Unity hittar vi följande laguppställning: Tobias Jonsson (sång), Magnus Berglund (gitarr), Kaspar Dahlqvist (keyboards), Gert Daun (bas) och Richard Tonyson (trummor). Samtliga medlemmar tar verkligen chansen att briljera och ta ut svängarna i de instrumentala partierna och solona. Berglund framstår rent av som en Kee Marcello på steroider. Produktionsmässigt är det också en fullträff. Klar och kraftfull ljudbild där alla instrument är separerade för en detaljrik upplevelse.

Låtarna då?  Första singeln Fire in My Eyes, där tankarna går till såväl Whitesnake som Winery Dogs(!), är fantastisk och vinner första pris. Andra höjdpunkter är titelspåret, Peace of Mind och avslutande The Road Goes On där Tobias Jonsson får glänsa med sin kraftfulla röst. Tyvärr håller låtmaterialet inte hela vägen och då särskilt på andra halvan av albumet. 

Hursomhelst är det här en klart köpvärd platta och betygssjuan är stark.

Betyg 7/10

Unity släpps 27 januari på Frontiers Records

Anders Högberg

Recension: Crowne – ”Operation Phonenix”

När ”supergruppen” Crowne släppte sin debut var jag inte särskilt imponerad. Det lät som melodiös metal gör som mest. Det var absolut inte dåligt men den enda wowfaktorn var liksom gitarren. 

Nu är de tillbaka med en uppföljare och jag måste erkänna att jag faktiskt är imponerad den här gången. Åtminstone lite. Musikmässigt är det kanske ingen större skillnad men det finns saker jag reagerar på. Love Magnusson är nu fullvärdig medlem och bara en sak gör mig positivt inställd. En annan och den i särklass mest avgörande är Alexander Strandell. Skulle säga att han sjunger bättre än någonsin och kommer i princip lika mycket till sin rätt här som på Art Nations debut. Bara lyssna på Just Believe (plattans bästa spår) så förstår ni. 

Det är en bra, genomarbetad melodiös metalplatta som kanske inte bjuder de stora överraskningar som krävs för ett pangbetyg men jäkligt schyssta solon, bra sång och gitarr/keyboard- duell kommer man långt med. Ni ska absolut inte missa den nu på fredag. 

Betyg 7/10

Crowne består av:

Alexander Strandell – sång
Love Magnusson – gitarr
Jona Tee – gitarr, keyboard, sång
John Levén – bas
Christian “Kicken” Lundqvist – trummor

Av: Måns Enheim

Recension: Stargazer – ”Life Will Never Be The Same”

Norrmännen blev hyllade efter sin lyckade debut som släpptes hösten 2019 och blev en liten sensation. Sedan satte Covid-19 brutalt stopp för vidare öden och turnéäventyr, som för alla andra. Då använde de istället tiden till att knåpa ihop en uppföljare som nu släpps.

Vi bjuds återigen på en härlig kompott av klassisk hårdrock med vintage sound i modern skrud, riffigt, bra melodier och låtskriveri, virtuost men smakfullt gitarrspel och makalös sång, kraftfull men dynamisk. Låtarna är varierade och bildar en intressant helhet som aldrig blir tjatig eller enformig.

Och den fina produktionen får man tacka Søren Andersen (Glenn Hughes, Electric Guitars, etc) för.

Jag får vibbar av både norsk hårdrock som TNT och WIG WAM och klassisk brittisk och amerikansk hårdrock. Här finns gott om influenser från alla de stora banden fast med ett personligt uttryck. Mycket tack vare sången och gitarrspelet. Även Gary Moore och hans fina instrumentala låtar och melodikänsla gör sig påmind.

Släpps: Fredag 3 mars
Betyg: 8/10

Av: Thomas Hultbrand / DMB

LÅTARNA:
01. Can You Conceive It [3:48]
02. Live My Dream [5:11]
03. Rock The Sky [6:03]
04. Live Today [3:48]
05. Don’t Kill [4:55]
06. Will I Come To Heaven [4:39]
07. Heartbroken [6:09]
08. Turn Off The Light [4:20]
09. Beyond The Moon [4:50]
10. Take Me Home [4:44]
11. Push Me [4:00]

LINEUP:
Tore André Helgemo – Sång och komp gitarr
William Ernstsen – Gitarrer
Sondre Bjerkset – Keyboards
Jomar Johansen – Bas
Svend Skogheim – Trummor

Recension: TEN – ”Something Wicked This Way Comes”

Jag har både goda och dåliga nyheter när det kommer till Ten och deras senaste verk Something Wicked This Way Comes. Den goda nyheten är att de har lika härliga och drivande melodier som tidigare, och att soundet håller måttet när det kommer till en jämförande blick till deras tidigare album. Den dåliga nyheten (om man nu vill gå så långt att kalla det så) är att det inte tillkommit något nytt och fräscht. Samma gamla vanliga ger en känsla av välbehag men pekar också mot att det börjar kännas aningen urvattnat vid det här laget. Trots det måste jag säga att jag sällan blir uttråkad eller känner att jag vill stänga av. Jag tror snarare det handlar om sunt förnuft där jag innerst inne känner att musiken är aningen för bekväm och snäll för sitt bästa. Det hade varit väldigt trevligt att känna någon form av progression där det finns tydliga tecken på utveckling (även om det så klart varit toppenbra hittills). Sammantaget så landar mitt omdöme på någonstans mitt emellan frustration och belåtenhet.

Är Ten ett nytt band för någon så kan detta album säkerligen stilla hungern efter finstämd och drivande melodiös rock. För oss med lite mer i bagaget skulle jag säga att detta är ett litet steg bakåt och jag hoppas på att de kliver fram och visar vart skåpet ska stå i framtida releaser. Jag kan dock inte förneka att titelspåret Something WIcked This Way Comes är riktigt härlig och förtjänar en, två eller tio lyssningar!

Betyg 8/10

Something Wicked This Way Comes släpps January 20, 2023

Låtlista:

  1. Look For the Rose
  2. Brave New Lie
  3. The Tidal Wave
  4. Parabellum
  5. Something Wicked This Way Comes
  6. The Fire and the Rain
  7. New Found Hope
  8. The Only Way Out
  9. When Darkness Comes
  10. The Greatest Show On Earth

//DavidHGG

Recension: ISSA – ”Lights Of Japan”

Norska sångerskan Issa Oversveen är nu tillbaka med sitt sjunde album som går under namnet ”Lights Of Japan”. Plattan innehåller ett par kanonspår men som helhet är jag inte helt nöjd med vad man bjuds på här. Trots detta tycker jag att skivan är helt ok. Låtar som ”Live Again”, Lights Of Japan”, ”Seize The Day”, ”Stop The Rain” och ”Chains Of Love” lyfter plattan till relativt höga höjder. Gott så. Det hela är snyggt producerat av Michele Guaitoli (Visions Of Atlantis, Kalidia, SheWolf) som lyckats få till det riktigt bra.

Albumet innehåller också låtar som jag tycker lite mindre om och det är bland annat halvballaden ”Moon Of Love” som inte alls faller mig i smaken. Kan det vara för den rätt lökiga saxofonen? En annan låt som inte riktigt fastnar är den ganska sömniga balladen ”I’ll Give You My Heart”.

Issa har en stark och bra röst som passar perfekt för den melodiösa rocken/AOR:en. Inget snack om saken. Albumet är kanske inget mästerverk men här kan man trots detta som sagt hitta en hel del intressanta låtar.

”Lights Of Japan” släpps fredagen den 20:e januari via bolaget Frontiers Records.

Betyg 6,5/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Steve Augeri – ”Seven Ways ‘Til Sunday”

Detta var ett både kul, intressant och riktigt överraskande bra släpp. Mitt i julruschen och allt (24/12)!
Steve Augeri släpper äntligen nu sin första soloplatta och då ihop med musikerna från två nästan kultförklarade band; VALENTINE som bytte till OPEN SKYZ och släppte album 1989 resp 1993. De hade ju faktiskt drag av JOURNEY, mycket tack vare sångaren Hugo (Valenti), där även Augeri huserade ett tag som bekant.
Fast detta är ändå nåt annat, eget och lite mer intressant än nutida JOURNEY. Hur mycket jag än älskar detta band som får räknas till urmodern till AOR. Men de senaste årens alla turer och kastade pajer har fått mig att tappa lite lust för bandet faktiskt.

Åter till ”Seven Ways ‘til Sunday” som soloplattan heter.
Funderar på varför jag gillar detta så mycket.
Är det Steve Augeris varma och själfulla röst, med en sårbarhet när den brister här och där?
Är det hans välkomponerade och varierade låtskriveri? Eller den organiska ljudbilden med fin separation mellan instrumenten som har helt rätt ljud i sammanhangen? Bättre och tydligare mix med mindre kompression?
Än t.ex ett annat band man gärna jämför med som jag inte kommer göra igen.

Detta var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig!
Och en synnerligen God Jul till oss lyssnare.

Släpptes: lördag 24/12 2022
Betyg: 10/10

Av: Thomas Hultbrand/ DMB

LÅTARNA:
1. Magic 5:07
2. Never Far From Home 5:24
3. Bated Breath 3:20
4. Drive 3:44
5. Talking About 3:38
6. Unanswered Prayers 5:40
7. If You Want 4:32
8. Beautiful 5:16
9. Seven Ways ‘Til Sunday 4:40
10. Desert Moon 4:53
11. From The Beginning 7:31

LÄNGD: 53:51

LINE-UP:
Steve Augeri – Sång
Adam Holland – Gitarr (Valentine/Open Skyz), Gerard Zappa – Bas (Valentine/Open Skyz), Craig Pullman – Keyboards (Valentine/Open Skyz)
Adam Augeri – Trummor.

Nördvändig info:
Steve Augeri kommer att turnera med NIGHT RANGER, JEFFERSON STARSHIP och Bret Michaels (POISON) på Parti-Gras Summer Tour 2023.

Recension: Remedy – ”Something That Your Eyes Won’t See”

Remedy är ett nytt melodiöst hårdrocksband från Stockholm bildat av gitarristen Roland Forsman, som bland annat spelat med popartister som Darin och Petra Marklund. De spelar den typ av skandinavisk melodisk hårdrock som vi hört många gånger förut. Men som de gör det! Det låter riktigt bra.

Tillsammans med Sören Kronqvist har Forsman skrivit ett gäng bra låtar. Först ut är Living on the Edge. Hade förväntat mig något slags intro men låten brakar igång på en gång. En kanonlåt som låter lite Eclipse korsat med Steve Lee-Gotthard. Högt tempo och en riktig brottarrefräng som sitter som ett smäck. Lite förbryllad blir jag över det saknade gitarrsolot som jag tror hade gjort låten ännu bättre. Och att låten mynnar ut i Night Flight Orchestra-syntljud känns malplacerat men ändå lite roligt. Eclipse-liknande riff får vi också i I Wanna Have It All som fortsätter i samma fartiga stil plus att det här kommer ett riktigt snyggt solo. Marilyn är det mest AOR:iga spåret. Lite Work of Art-känsla toppat med kraftfulla gang vocals i refrängen. Toppklass.

Ljudbilden är klar och tilltalande. Herrarna Forsman och Kronqvist har producerat och Erik Mårtensson (Eclipse) har mixat och mastrat på ett förtjänstfullt sätt.
Tyngre riffande blir det på Scream in Silence. Återigen en riktigt bra refräng och jag kommer att tänka på Gathering of Kings. Sa jag att det är bra refränger? För de här grabbarna kan verkligen konsten att skriva sådana. Snygga och effektiva.

Till en början var jag lite tveksam till sången. Kändes som Robert Van der Zwans röst var aningen för tunn för den här musiken men jag tycker att det fungerar helt okej ändå. Här har mästaren Lars Säfsund (Work of Art) säkerligen haft stor inverkan som röstcoach och han har även lagt fin bakgrundssång.

De allra bästa låtarna hittar jag faktiskt långt in på skivan. Thunder in the Dark har en oemotståndlig hook i refrängen som är omöjlig att få ur huvudet. Dessutom har de fyndigt nog döpt albumet efter en textrad i låten. Sådana påhitt får alltid ett extra plus i min bok. Efterföljande My Devil Within är så catchy att jag måste kolla i bookleten om Desmond Child står med som låtskrivare. Suveränt! Några låtar får väl anses som om inte utfyllnad så i varje fall mindre klockrena, vilket gör att betyget dras ner något.

Betyg 8/10

Skriven av Anders Högberg

Recension: Heroes And Monsters – ”s/t”

Supergrupperna duggar tätt numera.
Här blev dock jag lite extra nyfiken när gitarristen Stef Burns dyker upp som en av tre rutinerade rockrävar. Han medverkade på fyra plattor på 90-talet med ett av mina favoritband Y&T och har flugit under radarn sedan dess, iaf hos mig.
För tillfället återfinns han hos den italienske rockstjärnan Vasco Rossi som har en mängd plattor på sitt samvete och Stef har även sitt eget The Stef Burns League.

Plattan är hursomhelst en skön motvikt till allt överproducerat och polerat som släpps från Frontiers. En straight forward in your face rockenrollplatta med en klassisk trio på gitarr, bas och trummor helt enkelt. No more no less.
Förutom Stef ingår Todd Kerns på sång och bas samt Will Hunt bakom trummorna. Ett oerhört kompetent gäng med gott om energi och driv i framförandet.

Deras cv inkluderar Alice Cooper, Bruce Kulick, Slash, Sheila E, Huey Lewis, Vince Neil, Tommy Lee, SLAUGHTER, BLACK LABEL SOCIETY, EVANESCENCE, Michael Sweet, Vasco Rossi, STAINED och DIRTY SHIRLEY m.fl. vars gemensamma nämnare även genomsyrar albumet som helhet.

Bandet kan beskrivas som ett ruffigare/riffigare WINGER, tyvärr utan deras låtskrivartalanger och dynamik. Men den lurar i vassen och kan blomma ut till nästa platta om de väljer att fortsätta som band.
En rätt go rivstart på 2023 trots allt.
Och gör man en cover på en gammal SWEET- dänga visar man på god smak..

Släpps fredag 20/1 2023
Betyg: 6/10

Av: Thomas Hultbrand/ DMB

LÅTARNA:
01. Locked And Loaded
02. Raw Power
03. Let’s Ride It
04. Angels Never Sleep
05. I Knew You Were The Devil
06. Break Me (I’m Yours)
07. Blame
08. Don’t Tell Me I’m Wrong
09. Set Me Free
10. And You’ll Remain

Längd: 0.39.38

LINE-UP:
Todd Kerns – Sång och bas
Stef Burns – Gitarr
Will Hunt – Trummor

Recension: Chris Rosander – ”The Monster Inside”

Nästan exakt 3 år har gått sedan musikern och låtskrivaren Chris Rosander från Örnsköldsvik släppte sin debutskiva ”King Of Hearts”. Den plattan var en ganska ojämn historia som jag tyckte var lite för mycket upp och ner kvalitetsmässigt. Har Chris lyckats hålla en jämnare och bättre nivå på låtarna denna gång måntro? Ja, jag tycker faktiskt det. Den nya plattan ”The Monster Inside” innehåller en hel del bra grejer som till exempel spåren ”Only Hearts Die Young”, ”Nothing Last Forever”, ”The Labyrinth”, ”Nothern Lights”, ”Turn Your Heart To Stone” och ”Little White Lines”.

jämnfört med debuten så är den nya skivans produktion både bättre och tyngre med en snygg ljudbild. Chris är en grym musiker men tycker han kanske borde slipa lite mer på sången annars så har jag inget att anmärka på. Förutom, Chris som sjunger och spelar all gitarr så har han med sig följande musiker:

P-O Sedin (bas)
Magnus ”Grunna” Grundström (trummor)
Rasmus Fors (keyboards)
Johan Sjödin (keyboards)
Anton Frengen (gitarrsolo på låten ”The Monster Inside”)

Ett kompetent gäng som gör en heljuten insats rakt igenom hela albumet.
Alla fans av AOR/melodiös rock i stil med Toto, Work Of Art och State Of Salazar bör kolla in ”The Monster Inside” när det släpps fredagen den 17:e februari via bolaget Pride & Joy Music.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Clouds Of Clarity – ”Superficial Society”

Har följt gitarristen och låtskrivaren Andrée Theander från och till sedan släppet av AOR-projektet Theander Expression´s grymma debutskiva ”Strange Nostalgia”, som nu snart har tio år på nacken. Andrée har även släppt två soloplattor och två album med bandet Cap Outrun. Nu är det dags för ytterligare ett nytt intressant projekt som går under namnet Clouds Of Clarity som precis släppt albumet ”Superficial Society”. Till detta projekt har Andrée tagit hjälp av sångaren Elie Sandberg och trummisen/producenten Mauritz Peterson.

Sångaren Elie Sandberg är nog för de flesta en ny bekantskap här på DMB då han vanligtvis brukar hålla sig till folkmusik, soul och pop. På detta album finns det låtar som passar Elie´s röst alldels utmärkt som till exempel ”Superficial Society”, ”Dichotomy Thoughts”,” ”Science”, ”Beauty and the Trickster”, ”Slave to my passions”, Back to Sanity” och ”Unique Reality”. Hela albumet är väldigt upplyftande att lyssna på där man faktiskt bjuds på en hel del pop och soul med melodiösa inslag. Andrée Theander har gjort det mesta själv på albumet och han gör det riktigt bra dessutom. Plus att han förstås lirar gitarr på ett ypperligt sätt plattan igenom. Han har även producerat hela kalaset riktigt snyggt tillsammans med Mauritz Peterson.

Nu när man har lyssnat på albumet ett antal gånger så kan jag allt mer höra vissa likheter med band som Levera och Vargas & Lagola för att nämna några.

”Superficial Society” släpptes fredagen den 9:e december via bolaget Malachite Night Records.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

« Äldre inlägg