Ett av Sveriges absolut bästa AOR band Care Of Night släpper nu sitt tredje studioalbum. Detta är en platta som verkligen växer för varje lyssning och innehåller godbitar som “Street Runner”, “Tonight”, “Caught Feelings”, “Melanie”, “Half Of My Heart“, “Follow Through”, “End Of A Chapter” och “Stay With Me”. Det är kvalitet rakt igenom hela albumet med väldigt få svackor. Ska jag välja ut två favoriter ur denna härliga godispåse av låtar så måste det helt klart bli “Melanie” och “Stay With Me”.
Måste förstås även lyfta fram själva bandet som är väldigt kompetent. Har förövrigt alltid gillat sångaren Calle Schönberg som har en fantastisk röst som passar perfekt för just denna genre. På det nya albumet gör han ingen besviken. Man har även en grym gitarrist i form av Viktor Öström Berg.
Plattan är även mycket bra producerat och det är alltid ett plus i mina öron. “Reconnected” är utan tvekan ett av årets bästa AOR album, som garanterat kommer finnas med på mångas “best of” listor när vi snart sammanfattar 2023.
Alla fans av Survivor, FM och Toto och liknande band får kolla in albumet lite extra när det släpps fredagen den 17:e november via bolaget Frontiers Records.
Betyg 9/10
Skriven av Henric Wahlberg
Line-up: Calle Schönberg – sång Viktor Öström Berg – gitarr Victor Berg – Keyboards Niklas Svensson Nattfare – bas Linus Svensson – trummor
Man kan nästan tro att klassiska Journey har släppt en ny platta och återförenats med sångaren Steve Perry. Men så är inte fallet utan det är istället Steve Perry kopian Hugo Valenti och hans band som nu ger ut det Journey doftande albumet “Inception”. Hugo Valenti kan vi även känna igen från banden Valentine och Open Skyz. Hugo’s Voyage startade för några år sedan som ett tributeband för just Journey. Men nu är det alltså dags att för första gången släppa eget material via bolaget Frontiers Records.
Måste ändå säga att jag blir glatt överraskad av det jag hör. Visst låter det mycket Journey men konstigt vore väl annars. Här kan man bland annat hitta de grymma låtarna “Crazy What Love Can Do”, “Don´t Wanna Live Without Your Love”, “Goin´Away”, “How Many Times” och “I´ll Be Around”. Finns dock ett par rätt smöriga spår som drar ner intresset för mig en del. Men bortser men från detta så är albumet faktiskt riktigt bra. Plattan är även bra producerad så där finns det inget att klaga på.
“Inception” kommer garanterat uppskattas av många Journey fans och de som gillat vad Hugo Valenti kommit med tidigare under åren.
Förutom Hugo på sång så medverkar även musikerna Robby Hoffman (gitarr), Lance Millard (keyboards), Greg Smith (bas), Dana Spellman (trummor), Steve Ferlazzo (keyboards) och Ray Herrmann (Saxofon)
Lite sent omsider kommer här några tankar om Trinity av Ronnie Atkins. Låt oss säga att musiken har fått marinera hos mig ett tag. Atkins debuterade som soloartist med albumet One Shot, som var en gedigen banger och en av mina favoriter 2021. Uppföljaren, Make it Count, året därpå var dessvärre inte av samma kaliber och föll i glömska hos mig. Med glädje kommer jag därför med beskedet att Atkins är tillbaka på rätt bana med Trinity, som innehåller det mesta från välbekanta och starka refränger till oväntade och uppskattade inslag. Det är även en skiva som växer för varje lyssning, något som jag personligen uppskattar.
Som vanligt håller låtarna en väldigt jämn nivå men Soul Divine, Godless och What If är några som sticker ut med högre kvalitet. Jag gillar speciellt refrängen på What If som har lite av en larger-than-life känsla med eskalerande dynamik genom hela låten. Det går heller inte att sticka under stolen att öppningsspåret Trinity inleder skivan på ett riktigt bra sätt. Den innehåller dessutom lite inslag av en blåsorkester som ger lite extra krydda vid väl utvalda tillfällen. Vi pratar inte om några längre utläggningar från brassblåset men det gör ändå sitt för att ge lyssnaren något lite extra.
Även om det är svårt för detta album att toppa Atkins solodebut så görs ett gediget försök och betyget får reflektera detta genom att landa på en stark och respektabel åtta. Jag skulle inte påstå att jag direkt ogillar något men det behövs några knop till för att komma upp i toppbetygen. Vad som däremot är säkert är att skivan har möjlighet att krypa upp på några topplistor när vi närmar oss årets slut!
Skivan släpptes den 13:e oktober via Frontiers Records
Den dansk-brittiske rocksångaren Michael Catton (ex Tainted Lady) har visat sig vara en väldigt trevlig ny bekantskap. Nu släpper han sin första platta under eget namn och donerar i och med detta välbehövligt friskt blod till en i mångt och mycket översvämmad och urvattnad marknad för den här sortens musik.
För tillsammans med demonproducenten och gitarristen Soren Andersen (Glenn Hughes, Mike Tramp) har han snickrat ihop en riktig höjdarplatta som tagit sikte på 80-talets melodiösa hårdrocksscen. Vi som gillar band som Van Halen, Whitesnake, Winger och Europe får vårt lystmäte här. Att sedan Andersen rattat in en organisk och spänstigt levande ljudbild är bara grädde på moset.
Låtmaterialet på skivan är varierat och dynamiskt och formatet med tio låtar på 40 minuter har inte sällan visat sig fungera alldeles utmärkt. Från saker som cigarettändare-balladen NeverSayGoodbye till riviga ArmageddonAgain, där Andersen leker Jake E Lee, visar Catton vilken utmärkt sångare han är. Första singeln Ready For the Takin’ är en härligt lättsam rökare som gjord för att spelas på radio. Överlag är det här en skiva som är ordentligt upplyftande och den kommer få dig att dra på smilbanden och hytta med näven i luften, lyssna bara på småbluesigt studsiga Livin’ Lovin’ för bevis. Visst hade jag kunnat leva utan onödigt hårda Lights Out men däremot är vackert känslosamma Brother en alldeles perfekt final. Och då har jag ändå inte nämnt Faith och HeartsinDanger som är två kanonspår.
Det här är en platta som förtjänar all framgång och det ska bli ett sant nöje att följa Michael Catton’s fortsatta karriär som det framtidshopp han är inom genren.
Line up:
Michael Catton – vocals Soren Andersen – guitar Chris Catton – keyboards, backing vocals Michael Gersdorff – bass Allan Tschicaja – drums
Legendariska NIGHT RANGER släpper ett helt nytt livealbum med titeln “40 Years and a Night with Contemporary Youth Orchestra”. Den spelades in för nästan exakt ett år sedan i Cleveland den 9 november 2022 och är en unik ”one night only” (in)spelning från Key Bank State Theatre i Cleveland med Clevelands egen Contemporary Youth Orchestra (CYO).CYO består av 80+ musiker i åldrarna 12 till 18, som representerar mer än 40 skolor i Ohio. Det var också bandets första spelning med en symfonisk orkester live, vilket gör det till en unik händelse och tidsdokument i bandets karriär.
NIGHT RANGER har alltid varit ett av mina favoritband med otaliga klassiska album och låtar sedan starten 1979. Bandet bildades av basisten/sångaren Jack Blades från RUBICON tillsammans med ytterligare två medlemmar från bandet; trummisen/sångaren Kelly Keagy och gitarristen Brad Gillis, Dessa tre är fortfarande grundstommen i NIGHT RANGER.
Första plattan ”Dawn Patrol” kom 1982 och har sedan har det blivit ytterligare tolv studioalbum fram till 2021. Bandet har varit aktivt i olika konstellationer förutom 1989-1996 då Jack Blades bildade DAMN YANKEES tillsammans med Tommy Shaw från STYX och släppte två plattor. Man spelade även in låtar till ett tredje album 1999 som dock aldrig släpptes. NR kör ofta ett par låtar från DY, så även på den här utgåvan. Och då naturligtvis ”High Enough”.
NIGHT RANGER har varit sin genre AOR/Melodic Rock trogen med ett sound och låtstruktur som känns igen. Mycket tack vare sina två sångare med mycket sångharmonier och tvillinggitarrer. Trots ett gitarrbaserat sound har man lite oförtjänt beskyllts som smöriga, fast det är kanske pga deras hitlåtar som ofta varit keyboard/pianobaserade ballader.
Hur fungerar samarbetet med en symfoniorkester då? Samma orkester släppte en riktigt bra platta med STYX 2006. Kanske passar STYX musik bättre för detta upplägg eller så har man inte vågat ta steget fullt ut här. Det är alldeles för originaltrogna arrangemang med ett stänk av stråkar som förstärker här och där. Naturligtvis klanderfritt och energifyllt lirat. De är ju kända som ett fantastiskt liveband, där deras låtar kommer till sin rätt tycker jag.´
Betyget blir lite modest pga just detta faktum att man inte lagt ner mer tanke och utnyttjat orkesterns kapacitet lite mer. Låtvalet är väl inget att säga om egentligen, de har valt ut sina mest kända och det är väl klokt rent kommersiellt. Jag hade dock gärna sett några överraskningar som sällan eller aldrig spelas live. Plattan känns lite som en traditionell liveplatta som de släppt ganska många av genom åren. Kanske att den filmade livespelningen känns mer relevant i sammanhanget? Den släpps samma dag som plattan.
