Kategoriarkiv: recension

Recension: Tony Mitchell – ”Hot Endless Summer Nights”

Tony Mitchell är kanske för de flesta känd för att under 90-talet bildat det klassiska bandet Kiss Of The Gypsy. Men han har även varit med i band som Dirty White Boyz. Samt samarbetat med Rick Wakeman. Nu dyker Tony upp med sitt nya soloalbum ”Hot Endless Summer Nights”, som både låt och produkktionsmässigt har mer att önska. Men här går trots allt att hitta vissa ljuspunkter som bland annat albumets titelspår samt ”Drowning In A Sea Of Paradise”, ”Leave The World Behind” (plattans bästa spår) och ”Turn Back Time”. Resten av låtarna faller mig tyvärr inte alls i smaken då en del av dessa är rent av urusla. Ta bara den avslutande ”Calling Mother Nature som är riktigt bedrövlig. Tyckte att Tony Mitchell´s förra platta ”Church Of A Restless Soul” (2020) var riktigt bra men detta är inte alls på samma nivå. Inte mycket att skriva hem om när det gäller den nya skivan som för min del kommer gå ganska oförmärkt förbi.

”Hot Endless Summer Nights” släpps den 26:e november via bolaget AOR Heaven.

Betyg 3/10

Skriven Henric Wahlberg

Recension: Houston – ”IV”

Inledande ”She is the Night” golvar mig på det mest oväntade sättet. Den börjar nämligen med en synthslinga med tillhörande ljudmattor som ligger och pumpar på tillsammans med trummorna som har ett sound som taget från 80-talet. Gitarrerna flikar även in med väl anpassade småriff och fills här och var för att slutligen bryta ut i ett solo efter ungefär halva låten. Absolut allt i låten har ett riktigt härligt groove som närmare påminner om genren outrun, eller synthwave. Det är ett oväntat drag Houston gör här och det kanske inte går hem på alla, men mig fick de i alla fall på kroken direkt!

Musiken fortsätter därefter på ett mer typiskt AOR manér med stadiga beats och ett klassiskt sound som för tankarna till band som Journey, Whitesnake och inte minst Survivor. Just Survivor tycker jag framträder som tydlig inspiration på skivans tredje låt ”Hero” med sitt raka och fasta trumkomp. Hela albumet fortsätter på den här stilen, med viss betoning på synthar, och retro.

Den egentliga enda kritik jag vill ge är att jag ungefär halvvägs genom skivan började tappa fokus mer och mer då materialet sällan är särskilt varierande. Låtarna känns inte längre fräscha vid den punkten, även om de fortfarande är schyssta. Tar man dock en liten paus och sedan återvänder så känns det inte lika “monotont” längre. Kopplat till detta vill jag även ta upp att kompositionerna lite för safe, de hade gärna kunnat ta ut svängarna lite mer för att sticka ut från mängden.

Allt som allt så är jag klart positivt överraskad och kommer säkerligen återkomma till en och annan låt från IV i framtiden, inte minst ”She is the Night”!

IV släpps nu på fredag (8/10)

Betyg 8/10

//DavidHGG

Recension: Eclipse – ”Wired”

Fjärde gången gillt skall jag försöka mig på att recensera ett nytt Eclipsealbum här på bloggen. Får se hur nyanserat det blir då de tre föregående har alla fått toppbetyg. Hade jag recenserat dem från början idag hade det såklart inte sett ut så men det visar bara klart och tydligt att bandet går från klarhet till klarhet och alltid har gjort så.

Det är få band, inte ens de klassiska, som jag återkommer till så ofta som Eclipse. Det är helt enkelt nåt med melodierna, musikaliteten och ja, hela paketet, som är som gjort för mig. Det är så kraftfullt rakt igenom så att jag blir nästan lite matt när jag tänker på hur det skall låta nästa gång. Jag menar, hur mycket kan man utvecklas varje gång?

Så hur är Wired då? Jo det kommer inte göra någon besviken. Egentligen är jag fast efter öppningsriffet men alla är kanske inte lika lättflörtade. Det är fortsatt ganska mycket metal och det klart tyngre soundet som sattes i och med Paradigm ligger kvar. Det gör mig absolut ingenting då det framhäver gitarren så jäkla bra och mycket och om det är nåt de ska framhäva så är det Henriksson. Han är en gitarrhjälte i mina öron. Trummorna är också helt on point ljudmässigt men också sjukt tighta. Jag vill tycka att det är mer dubbelpedal än tidigare men det är inget jag kan svära på. Man kan inte förringa någon del rent musikaliskt men Eriks sång är liksom alltid skitbra och basen är där den måste vara. 

Tre låtar tycker jag sticker ut ganska omgående och det är öppningen, Roses on your grave. Käftsmällsvarning. We didn’t come to lose men sin sköna rytm är en välplacerad dynamikhöjare och sist med inte minst avslutningen Dead inside. Deras avslutningsspår har sedan Black Rain varit to die for och så även här. Storslaget och bombastiskt med ett galet skönt solo. Lyssna högt.

Jag har helt klart blivit mer restriktiv med 10:or men det går inte att ducka. Särskilt inte när jag som sagt hela tiden återkommer till detta band. För mig är det tidlöst och fantastiskt. Kanske årets album.

Betyg 10/10.

Plattan släpps nu på fredag 8/8. Enjoy.

Av: Måns Enheim

Recension: Nestor – ”Kids In A Ghost Town”

Inte sen Work of Arts senaste har jag haft så stora förväntningar på ett skivsläpp som nu.
Med tre singlar och tillhörande videos har Nestor eggat igång gamla minnen från tiden då jag var ständigt olyckligt kär, hade hockey-frilla samt tog sats för att hoppa över staket istället för att leta efter grinden och så vidare…
Marknadsföringen inför nya albumet är påkostad och man har blandat nostalgi med humor på ett mycket smakfullt sätt. Att bandet kommer från Falköping där det 1989 bildades av fem unga tonåringar vet väl de flesta nu? Dom tog en paus i mitten av 90-talet för andra utmaningar, återförenades 2017 och kallade sig då Nestor fkp. Bandet består av
samma medlemmar som 1989:
Tobias Gustavsson (sång), Jonny Wemmenstedt (gitarr), Marcus Åblad (Bas), Martin Frejinger, (Keyboards) och Mattias Carlsson (trummor).
Nya plattan, då? Hur är den? Ja, de tre första singlarna har gått varma i högtalare och hörlurar hos mig sen dom släpptes. Skön grej att få med Samantha Fox på senaste singeln. Med dessa låtar har dom placerat ribban så högt man kan nå.
Albumet innehåller ytterligare sju spår, vilka till min stora förvåning är minst lika bra, faktiskt stundtals ännu lite bättre. Visst, det är självklart mycket 80-tal i musiken, men jag tycker att den innehåller en del nytt fräscht också, särskilt i låtskrivandet. Ingen låt är lik den andra och alla håller högsta klass, det finns inget undantag.
Nestor är otroligt skickliga och tajta musiker. Känns som man får ut maximalt av varje låt.
Jag har dessutom fått en ny gitarrhjälte, Jonny! Helt otroligt skicklig!
Låtskrivandet, framförandet, variationen och produktionen berör och är perfekt så albumet kommer bli en given AOR-klassiker!
Årets platta? Ja, absolut! Jag vill höja den mycket mer än så!
Tack, Nestor! Vilken energikick ni ger och jag längtar att få se er i Göteborg i februari!
Skivan släpps om tre veckor, 22:e oktober.

Det har aldrig varit lättare att sätta betyg: 10/10

För DMB, Joakim Strångert

Recension: Second Reign – ”Gravity”

Här har ni ett album att spana in om ni diggar melodiös hårdrock med feta keyboards och grymma refränger. Det handlar om det schweiziska bandet Second Regin som precis kommit med sin debutskiva ”Gravity”. Måste säga att jag blir glatt överraskad av denna platta som faktiskt är riktigt bra. Den innehåller höjdpunkter som ”Uninvited”, ”Let Me Breath”, ”Fire”, ”Falling”, ”Wrong” och slutligen ”You Never Catch Me” (When I´m Gone”.

Plattan är även mycket bra producerad Mack Schildknecht (China) som lyckats få till en ljudbild med härlig tyngd i soundet. Inte mycket att klaga på egentligen när det gäller denna release som sagt är riktigt bra. Bandet utgörs av medlemmarna Stephan Lipp (sång, bas), Alain Schneble (gitarr), Bo Rebsamen (Keyboards) och Dan Hammer (trummor) som ska vara nöjda med vad de har presterat på denna skiva.

”Gravity” finns nu att lyssna på via bland annat Spotify.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Heart Line – ”Back In The Game”

Frankrike är kanske inte så kända för att få fram AOR band. Men här dyker det faktiskt upp ett band att kolla upp. Den stora frågan är om det är något att hänga i julgranen. I den medföljande pressreleasen går det att läsa att Heart Line är inspererade av klassiska band som till exempel  Whitesnake, Foreigner, Journey, Winger, Bad English och Giant. Inga dåliga influenser direkt. Heart Line bildades 2020 av gitarristen/producenten Yvan Guillevic (YGAS, PYG, United Guitars) som tillsammans med resten av bandet skapat en ganska svajig platta.

Det finns ändå låtar som är väl värda att nämna som ”Fighting To Live”, ”One Night In Paradise”, ”I’m In Heaven”, ”Back In The Game” och ”I Long To Rise”. Tycker dock det fattas det där lilla extra för att jag ska tycka detta är riktigt bra. Tycker det största problemet är sångaren Emmanuel Creis som sjunger relativt surt genom samtliga låtar. Detta drar ner betyget en hel del för min del. Tycker förövrigt att Heart Line påminner en hel del om bandet Fighter V i sitt sound. Albumets produktion är helt ok så där finns det inget direkt att klaga på. Men om man ser till helheten så faller denna release ganska platt.

”Back In The Game” släpps fredagen den 19:e november via bolaget Pride & Joy Music.

Betyg 5/10

Skriven av Henric Wahlberg
 

Recension: Robin Red – ”s/t”

Robin Red, eller Robin Eriksson som han egentligen heter släpper nu sin första soloplatta och det är något som jag verkligen sett fram emot. När första singeln ”Don’t Leave Me (With A Broken Heart) presenterades i somras höjdes mina förväntningar rätt rejält för detta är en riktigt bra låt och hör kanske till och med till en av årets bästa. I augusti bjöds man på ytterligare en låt i form av ”Freedom”, som även den håller en hög nivå. Sist ut av smakproven var ”Nitelife” även den är riktigt bra. Plattan innehåller 12 låtar och som spår nummer två hittar vi en liten favorit för min del nämligen ”(I’m A) Bad Habit”. Den följs upp av låten ”Everlyn” som påminner en hel del om hur Robins band Degreed brukar låta. En annan favorit på albumet är låten ”Midnight Rain”, som har en bra och medryckande refräng. Ett stort plus går även till Dave Dalone (H.E.A.T) för snyggt gitarrspel. Det är inget snack om att Robin är en grym sångare och det tycker jag han speciellt visar i akustiska ”Reason To Survive”. Finns mycket jag gillar på den här skivan och vill även lyfta fram låtar som ”Heart Of Stone” och ”Living Dead”.

Till sin solodebut har Robin Red bland annat tagit hjälp av Dave Dalone från H.E.A.T som låtskrivare och producent. Detta gör att det finns ganska stor touch av H.E.A.T genom hela albumet. Medverkar gör även namn som Erik Modin (Wildness) Jona Tee (H.E.A.T) och Mats Eriksson (Degreed).

Tycker att Robin Red lyckats riktigt bra med sin första soloskiva som består av mycket örongodis för oss som gillar AOR/melodiös rock. Albumet släpps fredagen den 17:e september via bolaget Frontiers Records.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Michael Kratz -”TAFKATNO”

Den danske sångaren och låtskrivaren Michael Kratz släpper nu albumet ”TAFKATNO”, som är en ganska trist historia. Dock har den några ljusglimtar. Precis som på 2018 års platta ”Live Your Life” har han även här bjudit in en rad komptenta gäster som till exempel Bruce Gaitsch (King Of Hearts, Madonna, Peter Cetera, Chicago, Lionville), Torben Lysholm (Pangea, Mysterell, Acacia Avenue), Davide Gilardino & Luca Carlomagno (Mindfeels) och Janey Clewer (Peter Cetera, Bill Champlin, Michael Bolton). Men det räcker ju inte så långt om låtmaterialet svajar och det gör det verkligen här.

Det börjar trots allt ganska bra med låtarna ”Too Close To The Edge” och ”The Highway”. Detta följs sedan upp med de toto doftande spåren ”A Way To The Future” och ”Without Your Love”. Efter detta tycker jag att plattan tappar rejält i kvalitet. En låt som jag absolut inte förstår mig på är röriga ”You’re The One”, som helt klart är albumets svagaste kort. Dock gillar jag efterföljande balladen ”Let´s Do Something Good”. Bästa låten hittar vi i ”How Can A Man”. Annars är detta inte mycket att skriva hem om tyvärr. Plattan faller mig inte alls i smaken.

TAFKATNO” släpps fredagen den 24:e september via bolaget Art Of Melody Music & Burning Minds Music Group.

Betyg 4/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Vega – ”Anarchy And Unity ”

Vega är nu inne på sin sjunde platta i och med släppet av ”Anarchy and Unity” och precis som vanligt bjuds man på välproducerade melododiösa rocklåtar. Det känns som om vega är ett väldigt produktivt band och älskar att skriva ny musik. Det mesta av materialet har alltid skrivits av bröderna Tom och James Martin och man gör det väldigt bra dessutom. Sedan förra årets album ”Grit Your Teeth” har man plockat in två nya medlemmar i form av Billy Taylor (ex-Inglorious) och Pete Newdeck (Nitrate, Midnite City). Annars är allt sig ganska likt med bland annat lysande sång av frontmannen Nick Workman och grym produktion.

Mina favoritspår är ”Sooner Or Later”, ”End Of The Fade”, ”Ain’t Who I Am”, ”Welcome To Wherever”, ”Kneel To You” och ”Had Enough”. Mycket starka låtar som lyfter albumet rejält. Detta är helt klart snäppet bättre än senaste skivan.

Anarchy and Unity” släpps fredagen den 17:e september via bolaget Frontiers Records.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Nestor – ”Tomorrow” (singel)

Nu på fredag dyker Nestor upp med tredje och sista smakprovet från sitt debutalbum ”Kids In A Ghost Town”, som släpps den 22:e oktober. Som de flesta redan vet om har man släppt två riktigt starka AOR dängor i form av ”On The Run” och ”1989”. Med nya singeln ”Tomorrow” får vi höra en lite lugnare sida av sångaren Tobias Gustavsson och kompani när vi bjuds på en härlig powerballad som doftar 80-tal lång väg. För att förstärka känslan av åttiotal ytterligare har man dessutom bjudit in ingen mindre än Samantha Fox. Hon kanske inte känd för sin sångröst men tycker ändå att hon här gör en godkänd insats. Men den som verkligen glänser är Tobias som sjunger lika fantastiskt som vanligt.

Låten innehåller även ett snyggt gitarrspel av Jonny Wemmenstedt som är väl värt att uppmärksamma. Detta är en riktigt stark låt som säkert kommer att gillas av många av DMB´s läsare. Nu blir det riktigt spännade att se vad hela det kommande debutalbumet har att erbjuda. Nestor har helt klart lagt ribban högt efter dessa tre låtar.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

« Äldre inlägg