Kategoriarkiv: recension

Recension: DeVicious – ”Black Heart”

Här har vi en platta som inte släpps förrän i mitten på april, men blev så klart nyfiken nu när DeVicious nya alster ”Black Heart” dök upp i mailen. Två år har gått sedan man gav ut sin senaste skiva ”Phase Three”, som inte var någon rolig historia. Har man lyckats bättre denna gång? Nja, jag är faktiskt tveksam om de verkligen gjort det. Trots att det nya albumet innehåller låtar som ”Afterlife”, ”A Special Mind”, ”Liar” och ”Miles Away” (albumets absolut bästa låt) räcker det inte för att väcka mitt intresse tillräckligt mycket.

Det största problemet enligt mig är att nästan samtliga spår låter exakt samma. När man lyssnar på ett album vill i alla fall jag ha något som bryter mönstret lite. Men här finns det tyvärr inget sådant. Detta blir nästan lite för rörigt i mina öron. ”Black Heart” har sina ljusa stunder men tyvärr inte så många som man hade hoppats på. Därför kommer betyget bli därefter. Det hjälper inte att en av mina favoritsångare Michael Bormann (Jaded Heart Michael Bormann’s Jaded Hard) är med och sjunger i bakgrunden tillsammans med Baol Bardot Bulsara (TNT).

Detta är DeVicious fjärde release där jag fortfarande tycker att debuten ”Never Say Never” från 2018 fortfarande är deras bästa.

Fyra singlar kommer att presenteras för att promota det nya albumet som släpps fredagen den 14:e april via bolaget Pride & Joy Music. Först ut är öppningspåret ”Afterlife”, som ser dagens ljus den 4:e februari.

Betyg 4/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Giant – ”Shifting Time”

Det är nya tider nu. Originalbanden blir färre och projektbanden blir fler. Medlemmar hoppar runt och bildar nya konstellationer hela tiden.

Här kommer ytterligare ett band som befinner sig i gränslandet. Numera. GIANT.
Originalmedlemmarna David Huff och Mike Brignardello på trummor resp. bas. Svenske sångarfyndet Kent Hilli från PERFECT PLAN och John Roth från WINGER lirar gitarr. Modigt av både Hilli och Roth att axla Dann Huffs roll.

Hur bedömer man den här objektivt?
Det är med skräckblandad förtjusning man tar sig an femte plattan de väljer att släppa under namnet GIANT. Ett band som har levererat två av historiens starkaste album inom den melodiösa hårdrocken (1989 och 1992).
Då med Dann Huff på sång och gitarr som även är med på III (2001). På fjärde (2010) var han bara låtskrivare och gästade på gitarr på ett par låtar. Trots bra uppföljare var de dömda att hamna i skuggan av de två första odödliga klassikerna.
På nya plattan gästar Huff på låten ”Never die young” och han har fortfarande ”det”, helt klart.

Jag försöker att inte jämföra nysläppet med de fyra föregående plattorna även om det är svårt. Faktum är att det är en riktigt kompetent melodiös hårdrocksplatta med slagsida åt AOR och starka låtar som står på egna ben med arvet från namnet ganska tydligt.
Låtstrukturer och melodier känns bekanta och ibland väl nära de första två som fått stå mall för ”Shifting time”. Riktigt bra lirat, såklart, av dessa rutinerade herrar.
Låtarna då? Som är viktigast ändå.
Jag tycker de fått till en hel del riktigt bra låtar. Ganska rockigt och gitarrbaserat men kanske några lugna och lite väl slätstrukna låtar för mycket på plattans andra halva för att riktigt övertyga den mest skeptiska lyssnaren.

Dann Huff har tydligen gett sin välsignelse över plattan och det förstår man. Många paralleller och passningar till de två första albumen. Inte minst från Kent Hilli som nog har lyssnat mycket på Huff & Co. och säkert vill förvalta förtroendet med hedern i behåll. Det gör han oxå. Med råge. Tycker mig höra både Steve Walsh och Joey Tempest i tonen här och där. Och även Dann Huff såklart. Speciellt melodispråket. Riktigt bra gitarrspel av Roth oxå. Lite anonymt och genretypiskt men ändå smakfullt och kompetent.

Eftersom det är Frontiers som släpper plattan ligger det nära till hands att Alessandro Del Vecchio är inblandad. Och jodå som producent och låtskrivare även här. Tillsammans med låtar av Hilli, Kristian Fyhr och Pete Alpenborg (Jonas Eriksson och Mike Palace har oxå bidragit), Sverige är ganska dominerande i Frontiers stall numera, både genom banden och låtskrivare. Förståeligt. Vi kan konsten och hantverket samt har verktygen och talangerna, i detta fallet Kent Hilli som imponerar återigen.
Som GIANT-platta får den klart godkänt, som nytt band hade de gjort succé och haft framtiden säkrad. Lite orättvist kanske men är så det funkar om man är så inflytelserik.
Vi lär nog hur som helst få en sjätte platta utan att behöva vänta tolv år den här gången..

Betyg: 7/10

Låtarna:
1. Shifting Time
2. Let Our Love Win
3. Never Die Young
4. Don’t Say A Word
5. My Breath Away
6. Highway Of Love
7. It’s Not Over
8. The Price Of Love
9. Standing Tall
10. Anna Lee
11. Don’t Wanna Lose You
12. I Walk Alone

Line-up:
Kent Hilli – Sång
John Roth – Gitarr
Mike Brignardello – Bas
David Huff – Trummor

Skriven av Thomas Hultbrand

Recension: Nasson – ”Scars”

Nasson Prudant är en chilensk sångare , multiinstrumentalist , låtskrivare och producent.
Chaos Magic och Sinner´s Blood är två andra band från Chile som han varit involverad i.
Kännetecknet för de grupperna som Nasson har varit med i är att det är melodiös
power metal som gäller.

Med skivan Scars går han solo. Om du har en grund som innehåller kraftfull driven
melodiös power metal och sen tillsätter du en stor nypa Magnus Karlsson och en lika stor
nypa Evergrey så får du Scars.
Skivan innehåller 11 stycken låtar som håller hög kvalité. Allt i från lite snabbare låtar så som
We are the Army till den lite ödesmättade On the Other Side där tempot dras ner lite.
Ska jag välja några låtar framför de andra så blir det A New Beginning och låten When It Rains där Nasson sjunger tillsammans med , allas våran , Alessandro Del Vecchio.
Låtarna känns genomarbetade och välarrangerade. Ljudbilden är väl balanserad mellan tyngd ,
kraft och det melodiösa.

När det är dags att summera året kommer denna skiva med säkerhet att hamna i toppen
gällande årets skiva.
Skivbolaget Frontiers fortsätter att hitta guldäggen.
Ska man hitta något negativt om skivan så är det att den bara är drygt 48 minuter lång.
Tur att repeatknappen finns att trycka på , gång på gång.
Skivan kommer att släppas den 28 januari.
Vi kommer garanterat få höra mer av och om denna begåvade artist i framtiden.

Låtarna:
1/ Not Today
2/ Room 108
3/ Mother Moon
4/ Runaway
5/ On the Other Side
6/ Bringer of Sorrow
7/ King of Lies
8/ A New Beginning
9/ When It Rains
10/ We Are the Army
11/ Rising

Line up:
Nasson – Sång , gitarr , bas , piano och programmering
Rodrigo Leiva – Trummor
Caterina Nix – Bakgrundssång
Samt diverse gäst musiker

Betyg: 10/10

Av Tommy Svensson för DMB

Recension: Out Of This World – ”s/t”

Out of this world med Kee Marcello (Europe) och Tommy Heart (Fair Warning) i spetsen släpper nu äntligen sin platta för en bredare publik. Den kom egentligen ut redan våren 2021, fast då bara i Japan.
Laguppställningen kompletteras med Ken Sandin (Alien) och Darby Todd och som gäst på fyra spår hittar vi ingen mindre än keyboardgiganten Don Airey.
Sen har de lyckats få den gamla superproducenten Ron Nevison att mixa plattan, så allt bäddar för hög kvalité här.
Som tur är så är det precis det vi FÅR!

I öppningslåten ”Twilight” ställs skåpet direkt med sitt syntriff, sköna vers och starka refräng, allt gjort med smakfulla detaljer.
I ”Hanging on” blir man nästan golvad av refrängen och körerna, perfekt låt helt enkelt!
“Staring at the sun” har en underbar vers som bryter av och låter lite ”The Police” för att sedan mynna ut i en härligt melodiös refräng.
Flörten med Van Halen i “The warrior” är uppenbar och har svart bälte i teknik.
Ingen idé att rabbla upp fler låtar här egentligen, för alla är BRA, inga utfyllnadsspår i sikte.’

Alltså, melodier, körer och gitarrsolon är tre ord som poppar upp hela tiden, men visst är det lite så det ska VARA när vi pratar denna typ av musik?
Att Kees solon att grymma behöver kanske knappt nämnas men vilken TON han har!
Vad som också är kul är att detta är inget s.k. ”projektband” utan det finns framskridna planer på att möta en livepublik.
Vill även hylla rytmsektionen Sandin/Todd, så himla tajt, smakfullt och tekniskt brilliant!
Man hör (förstås) spår av både Europe och Fair Warning och även lite Zeno, så gillar du något av dessa band så missa inte detta släpp!
Det här är (enligt mig) det bästa Marcello medverkat på sen Europe´s ”Prisoners in Paradise”.

Släpps nu den 14:e januari.

Out of this world? Almost!

Betyg 9,5/10

För DMB

Jonas Carlson

Recension: Tygers of Pan Tang – ”A New Heartbeat” (EP)

En brittisk grupp som funnits , till och från med varierande band besättning , sen 1978. De var en del av det som blev känt som NWOBHM (New Wave Of British Heavy Metal). En musikalisk stil som kom att känneteckna många av de brittiska grupperna i slutet på 70 och i början på 80 talet. Gitarristen Robb Weir har varit med längst av de medlemmarna som är med i dag , och får betecknas som bandledaren.

Med denna nya ep:n A New Heartbeat , som kommer att släppas den 25 februari , så visar gruppen med tydlighet att de fortfarande kan och vill göra bra musik. De har 2 nya låtar som visar hur det kommer att låta på den kommande fullängdaren från dem. Första låten A New Heartbeat är gitarrdriven melodiös hårdrock medan Red Mist är lite tyngre men ändå gitarrdriven hårdrock. Fireclown samt Killers är 2 nyinspelningar från deras debutalbum Wild Cat. De har fått många förfrågningar genom åren om de inte kan köra dessa låtarna live , så därför ville de ge låtarna en ny chans i uppdaterad form.

Denna ep:n låter riktigt bra och fräsch. Smakproven på skivan från kommande plattan ger en något att se fram emot i dessa pandemitider.

Betyg 8/10

Line Up:
Robb Weir – Gitarr
Francesco Marras – Gitarr
Jack Meille – Sång
Gav Grey – Bas (På EP:n)
Huw Holding – Bas
Craig Ellis – Trummor

Skriven av Tommy Svensson

Recension: Cap Outrun – ”High On Deception”

När Cap Outrun släppte singeln High On Deception var det snudd på att jag tippade att plattan skulle medverka på min topp 10 lista i år. Riktigt så bra blev det tyvärr inte och jag måste säga att just singeln är den klara höjdpunkten. Blandningen av melodisk, alternativ och progressiv rock på High On Deception (låten) fick den att sticka ut på ett intressant sätt. Det fortsätter egentligen rakt igenom hela skivan men det blandas aldrig lika bra.

Några höjdpunkter jag ändå kan peka ut är pianointrot till Disaster Mindset (som nästan är lite för fint för sitt eget bästa), den svävande refrängen i In the Shade of the Masquerade och den sex minuter långa avslutande låten Dopamine Overflow som fullt ut omfamnar det progressiva.

High On Deception är en bra debut från Cap Outrun men förväntningarna efter singeln var ganska stora så tyvärr känner jag mig ändå smått besviken. Det finns ändå en del bra att hämta här och gillar man att blanda in lite progressiva element i sin melodiösa rock så kan man ge albumet en chans.

Betyg: 7/10

Albumet släpps idag fredag (10:e december)

//DavidHGG

Recension: Autumn´s Child – ”Zenith”

I januari 2022 är Mikael Erlandsson och kompani i Autumn´s Child tillbaka med sitt tredje studioalbum som går under namnet ”Zenith”. Förutom Erlandsson på grym sång består bandet av Pontus Åkesson (gitarr), Robban Bäck (trummor), Claes Andreasson (piano) och Magnus Rosen (bas). Man har även bjudit in namn som Jona Tee från H.E.A.T på keyboards och Sayit Dölen på gitarr.

Man vet vad man får när det gäller Autumn´s Child. Man får kompetent AOR/melodiös rock snyggt paketerat med bra produktion. På den nya skivan som består av 11 spår finns mycket bra att lyfta fram. Till exempel låtarna ”Emergency”, ”Evangeline”, ”Love Is A Fighter”, ”Angel Of Danger”, ”High On Love” och ”Crowdpleaser”.

Detta är helt klart snäppet bättre än förra plattan ”Angel´s Gate”, som släpptes tidigare år. Den nya releasen är enligt mig mycket mer jämnare med färre svackor. En favorit är helt klart gitarristen Pontus Åkesson som lirar riktigt snyggt även denna gång. Diggar man Autumn´s Child´s förra plattor, samt Last Autumn´s Dream kan jag lova att ni kommer att tycka om även detta.

”Zenith” släpps via det tyska bolaget Pride & Joy Music 14/1 -22 missa inte det.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Zelbo – ”In My Dreams”

Det norska bandet Zelbo släpper nu sin debut ”In My Dreams” och är en platta som innehåller en hel del örongodis för den som diggar det lite mer klassiska AOR soundet. Bandet utgörs av de kompetenta medlemmarna Dag Selboskar (keyboards), Ken Ingwersen (gitarr), Frode Vassel (sång) och Sturla Nøstvik (trummor). Dessa herrar kan man även höra i band som Da Vinci, Kens Dojo, Wonderworld och TOBB .

Det finns som sagt en hel del bra material på detta album och då tänker jag först och främst på låtarna ”In My Dreams”, ”Fortune & Fame”, ”Phoenix Rising”, ”Head’s Down” och ”Waiting For The End”. Tycker man kan dela in plattan i två delar. Den första delen är riktigt stark dock är den sista delen en aning svagare låtmässigt. Men ändå lyssningsbart. Som helhet så håller albumet en relativt hög nivå.

”In My Dreams” släpps fredagen den 10:e december via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Recension: Alfonzetti – ”Shake My Blood”

En av landets bättre sångare Matti Alfonzetti har precis släppt sin senaste release ”Shake my blood”.

Här får vi fin hårdrock med en doft av soul och blues.

Det senaste han gjorde var ju ”The show must go on” med Skintrade förra året.


Vill passa på att tipsa om den då den var smått fantastisk och jag tror den kan ha gått under radarn hos många.

Skivan innehåller 11 spår varav tre är covers och resterande skrivna av Matti själv.

Peter Gabriels ”Digging in the dirt” fungerar verkligen bra och blir en av de starkare låtarna här.

Andra låtar värda att nämna är ”Moving like a rolling stone” , grymma soulballaden ”Say goodbye” och den svängiga ”Who do you think you are”.

Lägg även till en fin pianoversion av Thin Lizzys ”Don´t believe a word”.

Annars håller det hög nivå rakt över, bra låtar, välspelat och grym sång.

Rekommenderas

Betyg 7,5/10

Skriven av Jonas Carlson

Recension: Heartland – ”Into The Future”

Det klassiska AOR bandet Heartland är verkligen tillbaka med besked när man nu släpper nya albumet ”Into The Future”. Chris Ousey , som är den ende kvarvarande originalmedlemmen har till denna platta tagit med sig ingen mindre än gitarristen Mike Slamer, som inte behöver någon närmare presentation. Här hittar vi även namn som Barish Kepic (Jaded Heart), Ged Rylands (Ten, Tyketto), Wayne Banks (Brazen Abbot) och David Anthony (Dennis DeYoung).

Allt material har skrivits av Ousey och Kepic som tillsammans lyckats knåpa ihop några riktigt starka låtar. Lägg därtill Mike Slamer´s grymma gitarrspel, så har man ett album som absolut hör till 2021 års bästa. Här kan man hitta höjdpunkter som ”A Foreign Land”, ”A Living Thing”, ”Giving It All Away”, ”Climbing Your Wall”, ”White Lies” och ”Sleeping With Lights On” där Slamer´s härliga gitarr genomsyrar samtliga låtar.

Chris Ousey har en unik röst som man känner igen direkt när man hör den. Här tycker jag han sjunger bättre än någonsin. Fantastisk sång rätt igenom. Albumet har producerats snyggt av Chris Ousey, Khalil Turk och Mike Slamer med hjälp av Steve Mann (Michael Schenker, Lionheart).

”Into The Future” finns ute nu via bolaget Escape Music. Missa inte detta grymma album.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

« Äldre inlägg