Som stort fan av både KISS och AOR/MHR är det här en skiva som alltid legat mig extra varmt om hjärtat. Med KISS-mått mätt är det väl egentligen inte en platta som gått till historien som någon av deras bästa eller mest populära i bandets digra katalog, och måste väl anses vara en riktig vattendelare bland KISS-fans. En del älskar den medan andra hatar den. Inte heller i den melodiösa rockvärlden är det här ett album det pratas särskilt mycket om. Hursomhelst är Crazy Nights en platta som alltid funnits där och som jag alltid kommer tillbaka till. Den är jättebra men å andra sidan kunde den också ha blivit så mycket bättre – men till det återkommer jag.

1987 var hårdrock mainstream och trängdes högt upp på poplistorna. Alla band och artister jagade nästa hit. Paul Stanley, som vid den här tiden i stort sett ensam drog det tunga lasset i KISS, var inte annorlunda. Producenten Ron Nevison hade haft enorma framgångar och listsuccéer med bland annat Heart, Survivor och Ozzy Osbourne och var mannen som Stanley hoppades skulle hjälpa KISS nå stora kommersiella framgångar (igen). Nevison var faktiskt påtänkt som producent redan inför Paul Stanley´s soloplatta 1978.

Stjärnproducenten rattade in sin karaktäristiska ljudbild där allting låter väldigt rent och snyggt men kanske också något själlöst och utan det där riktiga trycket. Kritik har Nevison också i efterhand fått ta emot av sina adepter. Själv måste jag säga att det positiva överväger det negativa och flera av hans produktioner tillhör mina personliga favoriter.

Gene Simmons var under den här tiden föga fokuserad på KISS och ”bidrog” högst pliktskyldigt på skivorna med rent dussinmaterial. Den forna demonen kändes bortkommen utan sin persona och hans låtar blev därefter. No, No, No är en riktig skräplåt som alltid hoppas över men hans tre övriga bidrag är egentligen inte så tokiga. Lite märkligt är det ändå att höra Simmons röst så väldigt polerad. En ofantlig skillnad mot bara några år tidigare då han spottade och fräste fram orden på Lick It Up-plattan.

Nej, Crazy Nights är Paul Stanley’s show. Och vi ska heller inte glömma bort Bruce Kulick’s och Eric Carr’s fina insatser. Bruce var med och skrev fyra av låtarna och bjöd på sedvanligt virtuost gitarrspel , alltid med melodiös finess. En fantastisk gitarrist och stor favorit hos undertecknad. Eric’s driv och energi ger låtarna extra lyster även om trumljudet inte direkt är lika bombastiskt som på Creatures of the Night eller Lick It Up.

Om vi tittar på Paul’s låtar finns det mycket att gotta sig åt. Titelspåret Crazy, Crazy Nights är frontmannen i sitt esse ” This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd” ger stark känsla av samhörighet. Paul’s lyrik håller överlag relativt hög nivå på denna platta om vi undantar den lökiga Bang Bang You. I’ll Fight Hell To Hold You är en underskattad pärla där särskilt Eric och Bruce imponerar och Paul’s röst når imponerande höjder. Ännu bättre sjunger han i fantastiska My Way, som alltid varit en personlig favorit. Turn on the Night och Reason to Live är suveräna singelspår som i händerna på ett yngre, snyggare och coolare band blivit större hits.

Crazy Nights har, för mig, alltid känts som en soloskiva med Paul Stanley – och tänk så bra den hade varit då! Ut med Gene’s knackiga alster och in med Paul’s Sword And Stone, Time Traveller samt Hide Your Heart. Tre kanonlåtar som av outgrundliga anledningar ratades till albumet men som hade kunnat bilda en sensationell monsterplatta tillsammans med Stanley ́s sju övriga kompositioner.

”Yeah, and nobody´s gonna change me
´cause that’s who I am, uh!”

// Anders Högberg