Jim Peterik och Toby Hitchcock är nu tillbaka med sitt åttonde Pride Of Lions album, som går under namnet ”Unbridled”. Om man har släppt loss alla hämningar och agerar helt fritt på den här skivan vet jag inte riktigt. Man vet alltid att man får kvalitet när man knäpper på en platta med Pride Of Lions och att Jim Peterik hör till de bästa låtskrivarna i världen när det kommer till AOR och melodiös rock råder det ingen tvekan om. Vid sin sida har han som vanligt Toby Hitchcock. Toby har alltid varit en favoritsångare sedan starten, tyvärr tycker jag att han tappat lite i rösten de senaste åren. Samma sak gäller väl Jim Peterik till viss del. Tycker personligen att Jim kan ta ett steg tillbaka och låta Toby få mer plats på låtarna. Man behöver ju inte växeldra på nästan varje låt utan det räcker gott och väl att en av dessa herrar sjunger. Med detta sagt är det dags att kolla lite på låtarna på det nya albumet som är 12 till antalet.

Två singlar har släppts för att promota albumet. Dessa är ”Unbridled” och ”Edge Of Forever”. Båda är bra men inte de bästa på albumet. Med ”Edge Of Forever” får vi förövrigt en härlig tillbakablick till åttiotalet och stora Survivor vibbar. En annan låt som påminner en hel del om Survivor är finstämnda ”Don’t Waste A Wish On Me” där jag tycker att Tobys röst kommer helt till sin rätt. Har alltid varit svag för de lite lugnare låtarna med Pride Of Lions. Speciellt när Toby sjunger helt själv på dom. Två andra lugna låtar som jag måste lyfta fram är ”I’ll Be Your Rock” och ”Ride The Lightning” även här gör Toby en fantastisk insats. Tyvärr svajar låtmaterialet en del på skivan och det gör att det blir svårt att ta fram sina absoluta favoriter. Men förutom de tidigare nämnda spåren så vill jag även lyfta ”I Can See In The Dark” och ”I Can’t Let Go”.

Detta är inte Pride Of Lions bästa album på långa vägar. Men det finns dock en del ljuspunkter att ta med sig här. Personligen tar jag med mig de lite lugnare spåren.

”Unbridled” släpps fredagen den 10:e juli via bolaget Frontiers Music.

Betyg 6/10

Skriven av Henric Wahlberg

Vad får får man om man blandar Captain Black Beard, The Night Flight Orchestra och Ghost med de lite äldre banden som till exempel Blue Öyster Cult? Jo, man får fram det nya svenska bandet Diamond Rain. Bandet som verkar vilja vara lite hemlighetsfulla tar med lyssnaren på en härlig musikalisk resa genom att mixa element av klassisk melodisk rock, 70-tals rock och skimrande 80-talsmelodier.

Första smakprovet från debutalbumet ”Chapter One” presenterades nu i juni i form av singeln ”Naked City”, som är skriven av Christian Ek och Robert Majd som de flesta känner igen från bandet Captain Black Beard. En mycket bra låt som sätter tonen för resten av albumet. Den följs upp av ”I Need Love”, som flörtar en hel del med Kate Bush och hennes dunderhit ”Running Up That Hill” från mitten av 80-talet. ”Saviour (Minutes Away)”, som är tredje spåret på skivan är en låt som jag måste lyssna på ett par gånger för att den ska fastna. Med det sagt är det inte säkert att det är den sämsta låten här. Plattan innehåller även låten ”Heroes” där man verkligen hör influenser från det klassiska 70-talet, men även från ett annat svenskt band nämligen Nighthawk, där som bekant Robert Majd är med och huserar. Som låt nummer fem hittar vi en av skivans bästa spår ”Spiritual Revolution” som har en riktigt medryckande och bra refräng. Ytterligare två låtar jag vill pusha lite extra för är ”Roaslie” och ”Alistah” där man kan höra ganska stora likheter med tidigare nämnda The Night Flight Orchestra. En annan favorit är ”The Key”, som är den mest AOR doftande låten på albumet enligt mig. Som avslutning bjuds vi på låten ”Never Leave” även den innehåller klassisk 80-tals rock/pop när det är som bäst.

Vill även passa på ge ett extra plus till plattans produktion som är gjord av den välrenommerade producenten Sverker Widgren från Wing Studios i Stockholm.

Diamond Rain är ett spännande projekt/band som jag tror att de flesta som följer DMB kommer att gilla. ”Chapter One” släpps inte förrän fredagen den 23:e oktober så det är ju ett tag till den ser dagens ljus. Men jag gissar det kommer dyka upp ytterligare 2 eller 3 singlar tills plattan släpps.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg

LÅTLISTA
1. Naked City
2. I Need Love
3. Saviour (Minutes Away)
4. Heroes
5. Spiritual Revolution
6. Roaslie
7. Alistah
8. The Key
9. Never Leave
10. Noli Respicere

Falköpingsbandet The Devil Wears Nada är nu tillbaka med sitt andra album ”In Lust We Thrust”, som helt klart är en fortsättning på det uppskattade debutalbumet ”Postalgia” från 2024, då man gick under namnet Adecence.
Plattan öppnas upp riktigt starkt med låtarna ”Brat With a Baseball Bat”, ”Last Forever”, ”Misery Is You”, ”In Lust We Thrust” och ”Elephant In the Room”. Det som jag gillar med The Devil Wears Nada och albumet överlag är att man alltid bjuds på bra melodier och hooks.. På den nya plattan tycker jag även att låtmaterialet är snäppet bättre jämfört med debuten.

Det hörs ganska tydligt att bandets trummis och låtskrivare Ludvig Alfvén har Lordi, KISS, Ghost och Nestor som stora förebilder. Man kan även höra en touch av glam i låtarna. Hela albumet är väldigt melodiöst och låtarna går i ungefär i samma tempo rakt igenom och det är kanske det som jag ”stör” mig lite på när jag har lyssnat nu ett antal gånger. Hade önskat man brutit av med kanske en eller två lite lungnare spår. Men som helhet är detta en kanonplatta. Det skulle vara intressant att höra sångaren Linus Johansson göra en ballad på nästa album för det tror jag han fixar galant.

Vad har vi för mer skoj på albumet då? Jo, en favorit är låten ”Dead & Breakfast” som kanske är det hårdaste spåret, som bland annat innehåller en snygg brygga som jag verkligen diggar. Även avslutande ”Ms. Black Widow” är väl värd att nämna.

Finns som sagt mycket gott att säga om den nya skivan, så tycker verkligen ni ska ta och kolla upp den på releasedagen fredagen den 10:e juli.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Lineup:

Ludvig Alfvén (trummor, keyboards)
Linus Johansson (sång)
Henrik Westergren (gitarr, keyboards)
Fredrik Svensson Carlström (bas)

Erik behöver ingen närmare presentation för dem som läser detta så den släpper jag. Han släpper nu i alla fall sitt ”debutalbum”. Det är det ju inte men det är första albumet i hans nylansering som soloartist.

När jag först hörde att denna platta skulle släppas så tänkte jag att jag förmodligen inte behövde höra hans historia en gång till. Erik har varit min husgud och Heat det band jag lyssnat överlägset mest på sen Spotify lanserades (Breaking the silence var tydligen den första låten jag spelade där) så jag har sett, hört och läst det mesta han gjort. Jag hade fel men tyvärr så är det denna historia som behövs för att ge plattan det där lilla extra. Texterna är starka och man kan känna hur han kände när han kämpade som mest. Det är inte alltid trevligt att lyssna på men det ger nerv och det är mer än vad väldigt många plattor ger mig.

Att han har fått ge sina musikaliska preferenser utrymme märks klart och tydligt. Det är Skid Row, det är Heat, det är Queen, Europe, Blink 182 (eller valfritt band i den genren) och detta gillar inte jag. Det blir alldeles för olika genremässigt. Missförstå mig rätt, låtarna är bra och Erik sjunger troligtvis bättre än någonsin men det är tråkigt att känna att man vill hoppa över vissa bitar. Och jag är kräsen.

Men med ojämnheter kommer både toppar och dalar och toppen av allt är kanske årets bästa låt i Twisted Lullaby. Enkelt rakt riff öppnar och med en grym refräng är jag helt såld här.

Jag tror dock många kommer gilla detta och hantverket är gott. Jag är bara alldeles för partisk för att kunna betygsätta detta nyanserat. Jag kommer aldrig sluta lyssna på Erik, så är det bara. Skall se honom live senare i sommar också och det är ju där han hör hemma på riktigt.

Plattan släpps 22/5 så check it out då!

Av: Måns Enheim

Danska Boys From Heaven kommer nu med sitt tredje album (det första via bolaget Frontiers Music) ”The Wanderer”, som både blickar bakåt och framåt. Här får vi klassiska 80-tals influenser i stil med Toto, Journey, Foreigner och liknande band. Men det är också en platta som har ett mer uppdaterat och modernt sound.

Öppningsspåret “I´ll Waiting” sätter tonen direkt med sina Foreigner inspererade keyboards och med sångaren Chris Catton´s behagliga röst. Efterföljande ”Hotline” går i ungefär samma tempo, skillnaden är att här tar gitarristen Mads Schaumann mer plats. Plus ett härligt saxofonlir av Jonas Klintström Larsen. Även låt nummer tre ”Hold Your Heart” är en soft historia. Albumet har överlag en rätt lugn och skön ljudbild och det kan jag tycka är ganska behagligt att lyssna på. Den mest funkiga låten hittar vi som spår nummer fyra i form av ”Street Life”. Den bryter av på ett bra sätt från de föregånde låtarna. Efter detta kommer vi fram till en av mina absoluta favoriter på albumet, nämligen ”Hold On”. Har nästan lyssnat på den dagligen sedan den släpptes som singel i början på mars. En riktigt bra låt där Chris Catton verkligen får briljera tillsammans med resten av bandet. Vill även passa på att lyfra fram låtarna ”Eileen” och ”Time Is On Our Side” som även dom tillför något bra till plattan.

Skivans styrka ligger egentligen i helheten, samt att produktionen är bra genomarbetad. För mix och master står Erik Mårtensson (Eclipse, W.E.T.). Det som gör albumet så lyckat är även balansen mellan det nya och det ”gamla”, som man mixat ihop på ett grymt sätt.

Albumet släpps fredagen den 22:e maj via bolaget Frontiers Music.

Betyg 9/10

Skriven av Henric Wahlberg