Dan Byrnes debutalbum ”This Is Where The Show Begins” är fyllt av glädje och självförtroende.Han har haft gott om tid att sammanställa och skriva färdigt låtarna.

Det finns en viss stolthet vid sidan av känsligheten, en ytterligare breddning av det musikaliska spektrumet.Men i centrum finns den – rösten – lika kraftfull som den är sårbar, lika känslosam som den är stark.
Jag har lyssnat på hans singlar sedan 2023 och sett fram emot den fullängdare som nu äntligen ser dagens ljus.

Engelsmannens kraftfulla soulpräglade sång och skickligt utförda men ändå lättillgängliga låtskriveri har relativt snabbt tagit honom till en artist på uppgång.
Han levererade minnesvärda framträdanden på flera festivaler och fick fantastisk support från Planet Rock – Englands ledande rockstation – där hans fyra första singlar låg 25 veckor på spellistan.
Byrnes musik blandar moderna drag med klassiska rockinfluenser och är kraftfull, ärlig och känslosam.
Musiken rockar, utan tvekan, men det som verkligen skiljer honom från många andra är modet att variera sitt musikaliska uttryck.
Detta är inte bara rockmusik – den har hjärtat och äktheten att nå ut till en bred publik helt klart.

Hur låter det kanske ni undrar?
Han rör sig i samma musikaliska landskap som RIVAL SONS, INGLORIOUS och THE KARMA EFFECT.
Bra låtskriveri, fantastisk sång, energifyllt, tungt, lyhört och svängigt komp med smakfullt gitarrspel.
Det är riktigt tunga riffrökare blandat med nedtonade pianoarrangemang.
Allt vävs ihop till en komplett och homogen enhet som gör att jag kommer återvända till den här plattan många gånger. Produktionen är organisk och dynamisk. Jag har faktiskt inget att anmärka på.

Mina damer och herrar, här har vi definitivt en kandidat till årets platta så betyget är självklart.

Plattan släpps fredag 22/5
Betyg: 10/10
Av: Thomas Hultbrand / DMB

LÅTARNA:
1. Saviour
2. She’s The Devil
3. Praise Hell
4. Sober
5. Cherry & Leather
6. Death Of Me
7. Temple
8. Pulling Me Under
9. Hate Me
10. Home

LINE-UP:
Glenn Quinn (TIGERTAILZ) – Gitarr
Colin Parkinson (INGLORIOUS) – Bas
(Som han båda har arbetat med när han var frontman i Myke Grays band SKIN)
Max Rhead (Kira Mac) – Trummor

Man blir lika delar förvånad, glad och imponerad när ett gammalt band levererar som i fornstora dagar.
TROTS att de förlorat sin gitarrist/låtskrivare och återbildas efter en över 20 år lång paus. Så är fallet med tyska FRONTLINE som levererat sin ”Europeiska AOR” sedan 1989. Albumtiteln ”Rebirth” känns väldigt självklar.
Nionde plattan för arvet vidare med originalsångaren Stephan Kämmerer och nya gitarristen / producenten Christian Mühlroth som ersatt Robby Böbel (avled 2022).
Eller som bandet uttrycker det; ”Detta album öppnar ett nytt kapitel utan att glömma vart vi kommer ifrån”.
De håller sig skickligt inom ramarna för genren som är ganska snäv och urvattnad.
Albumet lyckas bibehålla mitt intresse tack vare varierade låtar som är smakfullt paketerade och framförda.

Det är melodiös gitarrbaserad AOR/MR när den är som bäst. Tänk SURVIVOR, FOREIGNER och FM.
Bra låtar, sång och instrumentering (oerhört smakfullt gitarrspel och solon, tänk Dann Huff och Mike Slamer) gör detta till en platta jag gärna återvänder till.

Plattan släpps fredag 15/5
Betyg: 8/10

Av: Thomas Hultbrand / DMB

LÅTARNA:
1.    Burning Horizon
2.    Blacktop Parachute
3.    After You’re Gone
4.    Two Tickets To The Afterglow
5.    Boulevard Echo
6.    Burning Shadows
7.    One Life One Love
8.    Stone And Feather
9.    Shattered Glass Dreams
10.    Heart On The Dashboard
11.    Burning The Distance
12.    White Line Miracle
13.    Back To The Bright
14.    Arc Of Lightning

LINE-UP:
Stephan Kämmerer -sång
Christian Mühlroth – gitarr
Diego de Sousa Pires – trummor
Eric Juris – gitarr
Andreas Latzko – bas

M.ILL.ION är nu tillbaka på allvar i och med releasen av albumet ”Legend”. Deras sound kan kanske bäst beskrivas som en mix av melodiös hårdrock, AOR och ren och skär Rock N´ Roll. Sen kan man även lägga till en hel del av det klassiska 70-tals rocken i stil med Rainbow, Deep Purple, Whitesnake och Thin Lizzy. 5 år har gått sedan senaste albumet ”Back On Track”, som man släppte i samband med bandets 30 års jubileum. Bandet utgörs av medlemmarna Hans Dalzon (sång), CT Rohdell (gitarr), B.J Laneby (bas), Magnus Rohdell (trummor) och Marcus Berglund (keyboards)

Nu släpps alltså M.ILL.ION´s nionde album som enligt mig är riktigt bra och om man diggar de band som jag nämnde här ovan så får ni absolut kolla in detta alster. Första singeln och öppningsspåret ”Kingmaker” tycker jag sätter tonen för resten av låtarna på plattan med sitt ”bredbenta sound”. Samma sak gäller efterföljande ”Bad Lovin”, som har lite klassiska KISS över sig i refrängen. ”Wheels And Wings” är kanske den låt på albumet som doftar mest Thin Lizzy och till viss del även en gnutta Gary Moore. Vill även passa på att lyfta fram låten ”Private Dancer”, som är den mest AOR-igaste låten på skivan. Albumet avslutas även på ett bra sätt med låtarna ”Ready To Rock” och ”Half Man, Half consumer”.

M.ILL.ION har lyckats att skapa något riktigt bra här. Finns mycket gott att ta med sig från denna platta, som släpps fredagen den 24:e april via bolaget Escape Music.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

KOLLA ÄVEN IN:

Fighter V har kommit med sitt tredje album och det låter så bra mycket bättre än jag väntat mig. Det är deras första på Frontiers och jag tror alla vet att det kan innebära ett slags mellanläge för många band. Mycket initialt men lite förvaltning och plattorna faller i glömska efter ett tag.

I vilket fall, det låter bättre sett till albumdynamik, låtstruktur och producering. Mer genomarbetat. Även om jag alltid gillat bandet så hör man att mer jobb har lagts ner på denna platta (Utom möjligen första delen på första låten för den släppte Titan i låten Hero redan 2009). Visst, det är ganska rakt på utan särskilt många krusiduller men ganska ofta räcker det om det är välgjort.

Vi får i alla fall en platta som huserar i bland de stora melodiösa hårdrocksbandens alster. Det är riktigt skönt sound och det är verkligen en homage till 80- och tidigt 90-tal så gillar man det, kommer man gilla det här.

Sången är i mitt tycke spot on men jag skulle kunna förstå de som har invändningar då det ibland låter onödigt ansträngt. Jag har ju lyssnat på plattan ett tag nu och har lärt mig gilla det så det kanske är det som krävs…

En annan grej är att om första, och kanske till viss del andra plattan kändes väldigt keyboarddriven så har nu gitarren fått större plats. Jag älskar keyboarddrivet men jag älskar ännu mer gitarrdrivet med keyboard som backup, så det blir ännu ett plus i kanten. Sammanfattningsvis är det en rolig, välproducerad och jäkligt cool platta som jag hoppas kommer uppskattas av många.

Betyg 8/10

Av: Måns Enheim