Fransk/svenske sångaren Erik S. Björngard och hans AOR-projekt Time Tripper dyker nu upp med ett överraskande kompetent debutalbum. Plattan har varit på gång ett tag och där första singeln ”Love In Chains” presenterades för nästan precis ett år sedan. Detta är som sagt en kompetent debut med ett antal låtar som har en härlig känsla av 80-tal i stil med klassiska Honeymoon Suite, Journey och Bon Jovi. Här har man nästan allt man kan önska sig när det kommer till AOR/melodiös rock, som till exempel medryckande refränger, snygga keyboards, bra gitarrspel och en grym powerballad.

På en av skivans kanske ”hårdaste” låtar ”Heart Of Fire” har man förövrigt tagit hjälp av ingen mindre än Göran Edman som vanligt gör en heljuten insats bakom mikrofonen. Efter ett flertal lyssningar har jag bestämt mig för att lyfta fram följande spår som mina absoluta favoriter: ”Get Ready”, ”Love In Chains”, ”Ride The Storm”, ”I Should Go”, och ”Cruel But Fair” (albumets bästa låt)

Alla som diggar bra AOR och melodiös rock bör kolla upp Erik S. Björngard´s Time Tripper när skivan släpps fredagen den 28:e november via bolaget Lions Pride Music.

Betyg 8/10

Skriven av Henric Wahlberg

Lineup:
Erik S. Björngard (sång)
Tom Fremont (gitarr)
Niklas Fremont (keyboards)
Alain Bastard (bas)
Jimmy Montout (trummor)

Det känns som om 40-årsjubilerande TREAT är inne i en andra andning.
Från att i princip ha lagt ned (mellan 1993-2010) släpper man nu tionde studioplattan sedan starten 1981.
Då hette man THE BOYS och släppte en fullängdare och två singlar med pop på svenska.

Gitarristen Anders Wikström berättar om bakgrunden till hur nya albumet skapades:
”Jag bestämde mig för att skriva ett album som skulle vara en musikalisk tidslinje för hela vår karriär och bär budskapet i varje låt både musikaliskt och textmässigt. Albumet sluter cirkeln för bandet, något som jag faktiskt hade i åtanke med vårt förra album ”The Endgame” som nu är slutfört.
Det här är första plattan vi har gjort som faktiskt har en tidslinje inbäddad, subtil men ändå där, från början av 80-talet fram till nu, och varje låt står på egna ben i en samling av de bästa låtarna vi kunde uppbåda”, fortsatte han.

Wikström avslutade: ”Jag är verkligen stolt över ’The Wild Card’. Den har den starkaste samlingen låtar vi har släppt på länge, alla i bandet visar verkligen upp sin bästa förmåga på den här skivan och har arbetat riktigt hårt för att göra den väldigt speciell, för att göra bandets arv minnesvärt”.

TREAT debuterade 1985 och tog upp kampen med bl.a. EUROPE som f.ö. gjorde ett försök att rekrytera den skickliga strängbändaren när Norum slutade.
Bandet pausade 1993, ungefär samtidigt som kombattanterna från Upplands Väsby, efter det självbetitlade albumet med Mats Levén på sång.
2010 släppte man återföreningsplattan ”Coup The Grace” med Robban Ernlund bakom miken igen.
Det var en oerhört stark comeback som blev en referensplatta för hur TREAT låter idag.

Bandets stora trumfkort är Anders Wikströms låtskriveri och smakfulla gitarrspel tillsammans med Robban Ernlunds personliga sång som nästan är bättre än någonsin. Lägg därtill en av nutidens mest solida kompsektion i form av Jamie Borger och Nalle Påhlsson. Även Patrick Appelgren färgar den gitarrbaserade musiken på ett smakfullt sätt.

Anders Wikströms ambition och idé om en summering över bandets karriär stämmer väldigt bra hur plattan låter även i mina öron
Albumet, som släpps tre år efter deras kritikerrosade ”The Endgame” 2022, innehåller högenergisk melodisk hårdrock med massiva melodier, lager på lager av harmonier och arenarock. Bra variation och dynamik men ändå lyckas hålla en röd tråd, plattan igenom, utan att förlora lyssnarens intresse.
Bandet befinner sig bland nutidens giganter i genren, DEF LEPPARD och NESTOR. Både soundmässigt som låtmässigt. Eller tvärtom om man så vill. Galet snygga arrangemang, nästan lite QUEEN-vibbar emellanåt.

TREAT känns oerhört stabila, med bra låtskriveri, skickliga musiker som tänker på låtarnas bästa, solid kompsektion och  personlig sång från Herr Ernlund.
Man har ett eget uttryck och dna med ett sound som känns igen, vilket inte alltid är fallet med dagens flora av alla band i genren.
Bandets rutin och flitiga turnerande gör att man även  gör låtarna rättvisa och levererar live.

Trots att Wikströms uttalande ovan låter som ett bokslut för bandet hoppas jag innerligt att de fortsätter leverera både på platta och live.

Att recensera en ny platta med TREAT känns som ett självmordsuppdrag efter de senaste årens hyllningskörer.
Saknar jag något?
Nej! Så betyget känns självklart.

Plattan släpps 21 november
Betyg: 10/10

Av: Thomas Hultbrand / DMB

Man blir alltid lika nyfiken och förväntansfull när detta, vid det här laget, klassiska funksvängande rockriffande gäng släpper nytt.
Även om det som här består av 4st överblivna låtar från deras senaste fullängdare ”Grand Explosivos” (2023).
Bandet tyckte att dessa var alldeles för bra för att inte se offentlighetens ljus.
Det kan jag VERKLIGEN skriva under på.
Alltså, deras lägsta nivå är galet hög.
Fyra energifyllda, melodiöst, riffigt, hårt svängande låtar serveras med en stor portion ”groovus maximus”.
Som vanligt kryddstarkt anrättad med en organisk ljudbild och fint separerade instrument. Med en touch av cajundoftande toner.
Paketerad i en känsla av liveinspelning. Vilket troligtvis är fallet.

Snacka om att man får mersmak och vill se (höra) en ny fullängdare. NU!
Av: Thomas Hultbrand / DMB
Betyg: 8/10

Plattan släpps fredagen den 21:e november via bolaget Mighty Music.

LÅTARNA:
1. Head Honcho
2. Grand Explosivos
3. Looking For Vajayay
4. Keep It Dark

LINEUP:
Conny Bloom – Gitarr, Sång
Andy Christell – Bas, Kör
”Slim” Martin – Gitarr, Kör (lead sång på ”Keep It Dark”)
Jolle Atlagic – Trummor

Det är tydligt att nostalgifaktorn kommer spela en viktig roll på britternas femte album när man får höra ljudet av ett kassettband dra igång 80-tals kalaset. Glam metal-smockan Live Like Ya Mean It kickar igång med koklocka och blås och maskulina körer. Jag tänker på Ratt och jag tänker på Kiss runt Asylum-eran. Foten stampar och knytnäven far upp i luften. Det är en perfekt öppningslåt – men ändå inte. Den är egentligen inte särskilt representativ för hur resten av plattan låter.

Det glammiga får mestadels kliva åt sidan och istället släppa fram ett vuxenorienterat arenarockmonster som fullkomligen vräker på med alla tänkbara excesser. Ta bara fantastiska Worth Fighting For, en av årets bästa låtar i mina öron och med en refräng som är ren och skär AOR-guld. Produktionen känns svindyr och Rob Wylde’s röst låter hårresande bra här, hans frasering är en fröjd för hörselgångarna. Minst lika bra är första singeln Heaven in This Hell (grym titel!), som lika gärna hade kunnat ha Desmond Child i hans glansdagar som kompositör. Läcker basgång, coolt synthriff, en refräng större än Everest toppat med skivans bästa gitarrsolo. Även om ingen av de andra låtarna, förutom lysande finalspåret When the Summer Ends, kommer upp i samma hisnande nivå är detta ett album som håller hög klass hela vägen. Går man igång på tidiga Bon Jovi, Danger Danger, The Defiants osv är det här ett givet köp. Vi får till och med ett par hintar om klassiker som That Girl (FM) och Dreams (Van Halen), vi får ett par kramgoa mellantempotryckare och Lethal Dose of Love är lite Crazy Lixx – fast bättre.

Det här är en skiva som kommer gå varm länge här hemma och jag är säker på att jag kommer återvända till den även i framtiden. Det är inte alldeles vanligt. Visst står klichéerna som spön i backen – det är fire och desire och det är många whoa whoa – men låtarna är starka och hantverket är så pass skickligt och utfört med stor passion och respekt för den musikscen från slutet av 80-talet som vi alla (väl?) älskar.

Line-up:

Rob Wylde – Sång och gitarr
Miles Meakin – Sologitarr
Josh Williams – Bas
Ryan Biggs – Trummor
Shawn Charvette – Keyboard

Bite the Bullet släpps den 21 november genom Pride & Joy Music

Betyg 9/10

Av Anders Högberg