Bite The Bullet bildades ursprungligen 1986 av sångaren och låtskrivaren Mick Benton samt trummisen Graham Cowling. De träffades 1984 när de båda gick med i västra Londons rockband Mother’s Ruin. Bandets debutalbum släpptes 1989 och fick en hel del radiospelningar med sin rockpop.
Jag ska erkänna att även om jag har hört talas om bandet tidigare var det först för ett par månader sedan jag fick upp öronen för bandet och deras debutplatta. En skiva fylld med bra låtar och ”Finished with love” har blivit en av mina absoluta favoriter.
Efter debuten pausades bandet, men Benton och Cowling förblev vänner så de fortsatte spela på diverse pubar och klubbar. 30 år senare återutgavs deras debut på CD vilket tände en låga hos musikerna.
Från 2021 har de årsvis släppt nya skivor och de ger sig inte. Den 24:e oktober släppte dom ytterligare ett album -Horizon.
Bandet fortsätter på inslagen bana och levererar poppig rock av stundtals bästa kvalitet.
Mick Benton har en egen sångröst som passar väldigt bra i vissa låtar, men låter nästan falsk i andra.
Låtmaterialet är lättillgängligt, varierande och snyggt skrivet, ibland med refränger som passar på förfester. Fokus ligger på bra melodier vilket gör att jag kan sakna lite snygga riff och känsliga gitarrsolon.

Allt som allt så kan jag rekommendera plattan även om den är inte i närheten av debuten.

Betyg 7/10

För DMB
Joakim Strångert

Pearls and flames kommer nu med sitt andra album och det är ett rätt starkt sådant måste jag säga.

Bandet består numer officiellt av Markus Nordenberg och Sven Larsson. Tomas Coox har varit med genom hela process men har valt att ta ett steg tillbaka inför release. Tommy Denander som knappast är okänd för någon som läser dettta spelar alla gitarrer förutom sologitarren som Sven tar hand om, och en del keyboards men är alltså inte officiellt med i bandet. En kul anekdot är första singeln Spread your wings skrevs redan när Markus var runt 17-18 år och då för ett band som hette Heartbeat Gallery. Gitarrist då var Anders Ringman (som jobbar med bla Ronnie Atkins). Han spelar även solot på låten denna gång och det tycker jag är rätt coolt.

Hur låter det då? Ja som sagt, bra. Det är liv- och fantasifullt utan att för delen bli experimentiellt på något sätt, och det är för mig inget negativt, tvärtom. Det är rätt gitarrbaserat och dumt vore väl annars om man har en av de bästa gitarristerna inom genren. Och då syftar jag inte på Denander. Överlag så är det ju klara westcoastinfluenser men jag vill ändå sträcka mig till att det inte är så. De har lyckats hitta ett ganska tungt mellanregister här, både vad gäller riff och tempo, vilket även det tilltalar mig som kanske mer dras åt det melodiösa hårdrockshållet än åt det softare.

Jag hittade ganska omgående en klar favorit i First love och den låten satte egentligen ribban för vad jag skulle förvänta mig av resten av plattan. Den är sjukt bra. Har ett tungt riff i bakgrunden kombinerat med en skön keyboard som man hela tiden vill tillbaka till och ja, ni har förstått..jag gillar det. Nästa jag fastnade för var Runaway train. Den är något simplare men stabil och jag upplever det som att den byggs upp allt eftersom. Solot känns rätt tekniskt här och det är nice.

Det finns mycket bra att säga om albumet och fler bra låtar men jag lämnar det åt er att själva ta reda på. Om jag skall vara lite kritisk så är det nog att över 13 låtar så skulle man kunna variera soundet mer. Ljudbilden blir ganska lik efter några låtar men det är kanske mest något en kräsen rescenset reagerar på.

Betyg 7/10

Platts släpps 21/11 via Pride & Joy Music.

Av: Måns Enheim

KOLLA ÄVEN IN:

För alla vi som har en fäbless för tjejfrontad melodiös hårdrock kommer Civil Daze som en riktig vitamininjektion i det bistra höstmörkret. Fans av Saraya, Witness, Laos och Lee Aaron borde rimligtvis gå igång på det som Upplands Väsby-kvintetten snickrat ihop på sitt debutalbum. Stilmässigt är det klassisk melodiös och refrängstark hårdrock med rötter i både 70- och 80-tal det handlar om. 

Sångerskan Helena Sommerdahl besitter en distinkt röst fylld av en stor skopa attityd och med en perfekt nyans av heshet, understruket som allra tydligast i tuffa höjdarspåret Face Down in the Dirt. Centralgestalten Mikael Danielsson står för en stabil produktion, en väldigt potent och varierad samling låtar samt inte minst ett fenomenalt gitarrspel. Andra låtar som måste nämnas är inledande rockrökaren Top of the World, Got to Go med dess Whitesnake-aktiga intro och ljuvliga gitarrsolo samt orgeltunga Turn the Page. För den inbitne AOR-fantasten borde keyboarddrivna Paradise få öronhåren att dansa extra glädjefyllt.

Det här är en platta med en påtagligt positiv energi och den får ett gott betyg på sista raden. Det finns naturligtvis utrymme för ytterligare utveckling och Civil Daze är ett band jag nyfiket kommer följa hädanefter.

Line up:

Helena Sommerdahl – Sång

Mikael Danielsson – Gitarr

Tony Lindh – Gitarr

Hasse Hagman – Bas

Glenn Jonsson – Trummor

Once in a Blue Moon är ute nu genom Pride & Joy Music

Betyg: 7/10

Av Anders Högberg

Gammal är äldst och allt hänger ihop. Åtminstone mycket.
Så håll i er av alla sidospår som dyker upp i den här recensionen.
Se det som lite musikhistoria.

38 SPECIAL är ett band som gjort hur mycket bra som helst sedan starten 1974.
Över 50 år sedan starten. 15 album som sålt 20 miljoner exemplar. Hits som ”Hold On Loosely”, ”Caught Up In You”, ”If I’d Been The One” och ”Second Chance”
”Milestone” är bandets första studioalbum på över 20 år!

Albumet har enda originalmedlemmen Don Barnes på sång kvar men även låtskrivarhjälp av Jim Peterik (SURVIVOR) och Randy Bachman (BTO, THE GUESS WHO).
Peterik skrev de mest minnesvärda/största låtarna åt 38 SPECIAL på 70/80-tal som även Don Barnes sjöng. Han delade dock sången på den tiden med Donnie Van Zant. Broder till Johnny som sjunger i LYNYRD SKYNYRD sedan 1987 och även sjunger på klassikernas klassiker, albumet  VAN ZANT från 1985.

Barnes spelade in en fantastisk soloplatta (Ride The Storm) 1989 som inte släpptes förrän 2017 av olika anledningar.
Den innehöll gräddan av dåtidens giganter inom genren, Dann Huff (g) Martin Briley (g, k) Tim Pierce (rg) Alan Pasqua (k) Jesse Harms (k) Mike Porcaro (b) Jeff Porcaro (t) Denny Carmassi (t).

Just Barnes och Peterik är framgångskonceptet till att den här plattan är så bra.
Barnes sköna själfulla röst och melodisinne tillsammans med Peteriks hantverk.

Låtskriveri är en konstform i sig även om framförandet är viktigt också såklart.
Här har man fått till en tidlös och organisk ljudbild med många subtila flirtar med sin egen historia.
Framförallt Peterik har ett speciellt dna i sitt låtskriveri. Det känns igen både från SURVIVOR och 38 SPECIAL.
Variationsrikt, energifyllt och ett fint musikaliskt uttryck med bra driv. Men en väldigt jämn och homogen platta.
Gungande och svängig Classic/Southern-rock rakt igenom.

Jag blev glad när det här albumet dök upp 19 september i år, inget nyskapande på något sätt men som ingav hopp.
Det går tydligen fortfarande att göra minnesvärda album som sticker ut i en urvattnad genre som den melodiösa rocken blivit enligt mig. Även om det tydligen krävs gamla trotjänare som för hantverket och arvet vidare…

Av: Thomas Hultbrand / DMB

Betyg: 8/10

LÅTARNA:

1. So Much So Right
2. Slightly Controversial
3. All I Haven’t Said
4. The Main Thing
5. Long Long Train
6. Looking For My Life
7. Making Up For Lost Time
8. Windows Of Memories
9. The Look

Tot: 36:39

LINE-UP:

Don Barnes (ls, g)
Jerry Riggs (lg)
Bobby Capps (k)
Barry Dunaway (b)
Gary Moffatt (t)
+ Pat Monahan (s)från bandet TRAIN, duett på singeln ”Slightly…”