”Supergruppen” W.E.T. är nu tillbaka med sitt femte album ”Apex”, som enligt mig är en rätt spretig historia. Men återkommer till det strax. Till denna platta har man fått in Jamie Borger på trummor som vi känner igen från bland annat Talisman och Treat. Annars så är lineupen intakt från de tidigare albumen.

W.E.T. har sedan starten 2009 som sagt hunnit med att släppa fem album där jag fortfarande håller den självbetitlade debuten väldigt högt. Även 2021 års ”Retransmission” är väl värd att nämna. Men Erik Mårtensson och kompani har alltid hållit en väldigt hög lägsta nivå på sina grejer man släppt under åren. Man vet vad man får när man trycker på en platta med W.E.T. helt enkelt. Kanske både på gott ont ibland. Men oftast är det på gott.

Tycker att nya ”Apex” sticker ut lite mer än vad de tidigare albumen har gjort. Denna gång låter det mer Eclipse och även en hel del Talisman än vad i alla fall jag är van vid. Som jag skrev i början av recensionen så är albumet lite för spretigt för min smak tyvärr. Men som helhet är det så klart en bra platta som innehåller en rad grymma låtar.

Några av mina absoluta favoritspår är: ”Believer”, ”This House Is On Fire”, ”What Are We Fighting For”, ”Love Conquers All” och ”Day By Day”. Men det finns även låtar som inte alls fastnar och det är bland annat: ”Pay Dirt”, ”Nowhere To Run” och ”Pleasure & Pain”.

De inledande fem låtarna är riktigt starka. Men sen tycker jag det sticker iväg lite för mycket musikaliskt och det är det som gör albumet spretigt. Även om Jeff Scott Soto som vanligt sjunger grymt bra genom hela plattan kan han inte rädda upp betyget, som ändå blir relativt högt ska tilläggas. Man har alltid höga förväntningar när W.E.T. släpper nytt material, så den här gången blev jag faktiskt lite besviken på slutresultatet.

”Apex” släpps fredagen den 28:e mars via bolaget Frontiers Records.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

KOLLA ÄVEN IN:

Sveriges just nu kanske bästa AOR band Streetlight är tillbaka med en uppföljare till 2023 års bejublade debutplatta ”Ignition”. På det nya albumet bjuds man på en rad härliga 80-tals influenser i likhet med klassiska Toto och Styx. Men här kan man även höra låtar med viss popkänsla och grabbarna från Jönköping har även fått plats med en gnutta proggresiv rock. Ja, som ni förstår innehåller nya ”Night Vision” något för alla. Jag diggade verkligen debuten men kan redan nu avslöja att detta är ett par snäpp bättre. Både när det gäller låt och produktionsmässigt.

Tycker att sångaren Johannes Häger och kompani har tagit ut svängarna lite mer denna gång än vad man gjorde på föregångaren. Även ett stort plus till Johannes låtskriveri som håller mycket hög klass. Egentligen så innehåller albumet inte en enda dålig låt utan det är kvalitet rakt igenom och det är inte så ofta man känner så i den här gengren nuförtiden så det är kul.

Några låtar som jag vill pusha lite extra för är ”Long-Distance Runner”, ”Sleep Walk”, ”Learn To Love Again”, ”Late Night Hollywood”, ”Straight To Video”, ”Fly With Eagles” och ”Where Did Love Go”. Skivan avslutas även snyggt med den 7 minuter långa syntbaserade låten ”End Game” där keyboardisten John Svensson får leka runt en hel del.

Måste även lyfta fram Filip Stenlund som verkligen är smakfull i sitt gitarrspel genom hela albumet, Inte minst i de lite mer finstämnda låtarna ”Fly With Eagles” och ”Where Did Love Go”.

Streetlight har med ”Night Vision” skapat något riktigt bra och är säkert en platta vi kommer få se på mångas ”Best Of listor” när vi sammanfattar albumåret 2025. Den kommer garanterat vara med på min!

Albumet släpps fredagen den 14:e mars via bolaget Frontiers Records.

Betyg 10/10

Skriven av Henric Wahlberg

KOLLA ÄVEN IN:

Perfect Plan är nu tillbaka med sitt fjärde album sedan 2018. Då slog man ner som en bomb i AOR världen i samband med debutplattan ”All Rise”. Efterföljande ”Time For A Miracle” från 2020 håller också den riktigt bra fortfarande. Sedan dess har jag i alla fall blivit ganska mätt på deras svullstiga AOR i stil med Giant, Survivor och Foreigner. Sorry om jag låter som en gnällig gammal gubbe. Men skriver bara vad jag tycker.

Kent Hilli sjunger dock fortfarande fantastiskt bra och hör absolut till de bästa sångarna i denna gengre. Ingen snack om saken. Han är helt klart behållningen på nya skivan tillsammans med ett antal helgjutna låtar. Albumet som släpps den 28 februari via bolaget Frontiers Records är dock inte Perfect Plan´s bästa utan tycker den kommer en bit efter både debuten och ”Time For A Miracle”.

På den nya skivan bjuds vi som sagt på ett antal bra låtar som till exempel ”Heart Of A Lion”, ”We Are Heroes” , ”All Night”, ”Turn Up Your Radio”, ”Ready To Break”, ”Too Tough”, ”One Touch” och ”At Your Stone”

Men det finns också spår som jag inte riktigt fastnar för och det är bland annat låtarna ”My Unsung Hero” (lökigare ballad får man leta efter) ”Lady Mysterious” och ”Danger On The Loose”. Tycker att första halvan på albumet håller en lite bättre nivå än de avslutande låtarna, men som helhet är detta en bra platta.

Perfect Plan levererar alltid högkvalitativa album och ”Heart Of A Lion” är inget undantag. Men jag hade nog väntat mig mer av grabbarna från Örnsköldsvik. Men tror att många här på bloggen kommer digga det man hör på den kommande plattan.

Betyg 7/10

Skriven av Henric Wahlberg

Jag vill inleda den här texten med att erkänna att jag är ett gigantiskt fan av The Night Flight Orchestra. Det är definitivt inte att överdriva när jag påstår att de utan tvekan är mitt favoritband de senaste 10-12 åren med inte mindre än sex stycken alldeles formidabla album i katalogen från starten med Internal Affairs (2012) fram till och med Aeromantic II (2021). Lägg därtill ett antal fina fristående singlar också, bland annat Satellite och The Sensation, så förstår man att det här gänget samlat ihop en diger låtskatt på relativt kort tid.

Förväntningarna inför album nummer sju har varit stora men även blandats med ett visst mått av osäkerhet – Skulle bandet verkligen kunna leverera på samma höga nivå även utan den så tragiskt bortgångne gitarristen och låtskrivaren David Andersson?

Att NFO står att känna igen accentueras med tydlighet redan i  starka öppningsspåret Stratus som är fullproppad med omisskännlig DNA från orkestern i fråga. Att lämna London för Uzbekistans huvudstad Tasjkent känns på förhand som ett nerköp men fungerar ypperligt i catchiga förstasingeln Shooting Velvet. Like the Beating of a Heart låter visserligen elegant och lyxig men även något generisk  för att komma från NFO men ordningen återställs omedelbart. Redan när jag såg den fräsiga låttiteln Melbourne, May I anade jag att den kunde bli en kommande favorit. Låten skenar fram med ostoppbar kraft och med en sån klädsam självsäkerhet att det nästan är löjligt. Dubbla solon (keyboard och gitarr) adderar till känslan att detta är ett av toppspåren på albumet. När vi ändå är inne på solon måste det fenomenalt känslosamma gitarrsolot på Miraculous nämnas. Vackert. Eftertänksamma Paloma bär på tydlig kommersiell potential medan småstökiga Cosmic Tide välkommet tar oss tillbaka till soundet på de första skivorna. Titelspåret Give Us the Moon är en annan höjdpunkt. Majestätisk och med en melodi som borrar sig djupt in i medvetandet för all evighet. A ParisPoint of View inleds med ett himmelskt keyboardintro i bästa 80-talsanda för att sedan övergå till pulserande diskorock där ABBA möter Unmasked-KISS i en helig symbios. Fullträff! Som allra bäst blir det kanske ändå på slutet. Avslutningseposet med den omöjliga titeln  Stewardess, Empress, Hot Mess (And the Captain of Pain) tar passagerarna med på en grandios resa med mängder av krokar och stickspår. Björn (be)visar med all önskvärd tydlighet att han är kapabel att skriva även en sådan här typ av låt. En låt som kommer funka väldigt bra live, det är jag övertygad om. Att karln dessutom sjunger bättre än någonsin är trevligt att konstatera.

Det är med stor glädje jag kan konstatera att The Night Flight Orchestra befäster positionen som det ultimata AOR-bandet. Inga andra kan på samma sätt erbjuda en sådan explosiv cocktail av sofistikerade arrangemang, förföriska melodier, intressant lyrik och musikalisk virtuositet. Två ytterligare ess som bandet har i bakfickan är de båda flygvärdinnorna som berikar varje låt med pricksäkra harmonier. Klaviaturen måste också lyftas fram. Visserligen har NFO alltid fantastiska keyboards men jag undrar om inte John Lönnmyr överträffar tidigare bedrifter med insatsen på denna skiva?

Give Us the Moon har naturligtvis även en produktion i första klass, signerat bandet själva med Sebastian Forslund som också stått för mixen.

Besättningen:

Björn Strid – Vocals

Sharlee D`Angelo – Bass

Jonas Källsbäck – Drums

Sebastian Forslund – Guitar, Percussions

John Lönnmyr – Keyboards

Rasmus Ehrnborn – Guitar

Anna Brygard – Backing Vocals

Åsa Lundman – Backing Vocals

BETYG: 9/10

Plattan släpps den 31/1 via Napalm Records

Av 

Anders Högberg

Adecence är från början ett enmansprojekt, som startades av trummisen och låtskrivaren Ludvig Alfvén under pandemin 2020. Senare utvecklades detta projekt mer till ett band. Förutom Ludvig så utgörs bandet av medlemmarna Linus Johansson (sång), Henrik Westergren (gitarr), Fredrik Svensson Carlström (bas) och Jacob Werner (gitarr, keyboards) Hittills har det presenterats fyra stycken singlar från debutalbumet ”Postalgia”, som släpps lagom till Allhelgonadagen den 1:e november.

”Postalgia” är väldigt snyggt ihoppsatt där samtliga låtar följer en röd tråd igenom hela albumet. Av de 11 låtar som albumet innehåller så måste jag lyfta fram spåren ”Patient Zero”, ”Late Night Talking”, ”Juliet”, ”Dear Marilyn” (släpps som singel 15/10), ”Til Death Do Us Part” och ”The Devil Wears Nada”. På den sistnämnda låten har man bland annat bjudit in Sampsa Astala, som kanske är mest känd som trummis i finska Lordi mellan åren 2000-2010. Han är även en av medlemmarna i det melodiösa rockbandet Stala & SO. Till den kommande skivan har man även samarbetat med sångaren Andreas Wikström från metalbandet Screamer.

Man kan lätt konstatera att Ludvig Alfvén lyssnat mycket på namn som Kiss, Alice Copper, Lordi och Ghost när han satte ihop låtarna på albumet. Men här kan man även höra influenser från den klassiska AOR:en som till exempel Toto. En härlig blandning måste jag säga. När det gäller plattans produktion finns det inget direkt att klaga på utan den har en bra och tydlig ljudbild.

Albumet släpps som sagt fredagen den 1:e november och tycker att den är väl värd att kolla in, för den innehåller en hel del intressanta låtar. Vill man veta mer om Adecence och den kommande plattan, så ska man lyssna på ”Den melodiösa podden” tisdagen den 15:e oktober då Ludvig Alfvén gästar.

Betyg 7,5/10

Skriven av Henric Wahlberg