Våren 2021 slog Fans Of The Dark ner som en blixt från klar himmel inte minst med den grymma låten ”Life Kills”, som enligt mig är en av det årets bästa låtar. Fullängdaren släpptes ett halvår senare och är en platta som jag faktiskt fortfarande brukar lyssna på. Ungefär ett år senare släpptes uppföljaren “Suburbia”, som inte alls håller samma klass. Sämre låtar och sämre produktion är en bra sammanfatting på den skivan tycker jag. Nu är det alltså dags för Fans Of The Dark att släppa sitt tredje album, som fått den ganska tråkiga titeln ”Video”. Men är själva innehållet lika tråkigt? Nej, absolut inte. För detta är verkligen en uppryckning om man jämför med förra skivan.
Albumet öppnas starkt med spåren ”Meet Me On The Corner” och ”Let’s Go Rent A Video”, som är två av de bättre låtarna på plattan. Detta följs upp av till exempel ”The Neon Phantom”, ”Christine”, ”Find Your Love”, ”In The Bay Of Blood” och ”The Dagger Of Tunis” som hör till höjdpunkterna här. Vill även lyfta fram den finstämnda låten ”Tomorrow Is Another Day” som bland annat innehåller snyggt gitarrlir av Oscar Bromvall.
Det nya alstret är mer melodiöst och bättre producerat än vad förra plattan var. Låtmässigt är det också en förbättring. Måste även lyfta fram bandets sångare Alex Falk som har en lite speciell men en riktigt bra röst. Som helhet är jag nöjd med vad jag hör när jag lyssnat på albumet ett antal gånger. Visst finns det ett par låtar som inte fastnar. Men så är det ju alltid. Tycker att Fans Of The Dark gjort det bra denna gång och det lär finnas följare här på DMB som kommer att gilla detta skarpt.
”Video” släpps fredagen den 11:e oktober via bolaget Frontiers Records.
Ibland räcker det med att höra några toner. Så enkelt kan det vara. Introt till Where did we lose the love är exakt allt vad jag älskar med aor och sen bara fortsätter det. I en tid då allt, eller i alla fall mycket, låter lika så tänker jag att ”här har vi nog något”.
Så vad har vi då? Jo till att börja med en av branschens snyggaste bandlogos, och det är ändå det som betyder minst här. Den första spontana känslan är att Daytona, alltså bandnamnet är också rätt coolt i all sin enkelhet, inspirerats av intron från olika polisserier från 80-talet. Det är liksom den genomgående känslan. Nästa ganska påtagliga sak är att för varje låt blir man mindre och mindre beredd på vad som kan komma och det är något som är mer värt än exempelvis tekniskt utförande. Om det nu lät som att ni behöver vara beredd på knackiga solon eller falsksång…icke. Här finns hela paketet. Jag är en sucker för snygga solon och jag blir rikligt belönad. Jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Jag tänker, och kan inte lyfta några enskilda låtar som enskilda höjdpunkter på plattan för just variationen gör helheten. Men det är klart, ”Garder La Flamme” är en karamell som räcker länge med sina 6:38.
Överlag blir man glad över att lyssna. Det är så bra variation och dynamik på låtarna plus att man då och då ger sig ut på en liten tidsresa vilket vi alla suktar efter. Hittar faktiskt inga direkta svagheter här och det är ytterst sällan det händer, har jag märkt.
Kanske lite tidigt att kalla det en tidlös klassiker men betyget blir högt: 9/10
Plattan släpps 25/10 via Escape music
Daytona består av :
Fredrik Werner – Sång Erik Heikne – gitarr (Erik kan ni förövrigt höra i nästa avsnitt av Den melodiösa podden 1/10) Johan Berlin – Keyboard Niclas Lindblom – Bas Calle Larsson – Trummor
TMG (Tak Matsumoto Group) släpper sin andra platta 20 år efter debuten. En platta är ingen platta. Efter två är man ett band. Detta är visserligen gitarristen Tak Matsumoto’s skötebarn och bandprojekt men kul att samma besättning återvänder nu 20 år senare. Jack Blades på bas/kör, Eric Martin bakom sångmicken. Matt Sorum hanterar nu stockarna och senast satt Brian Tichy på trumpallen. Två flitigt anlitade, duktiga och rutinerade trummisar såklart.
De lyckas faktiskt med att få till bandkänslan trots sina sporadiska sammankomster och skivsläpp. Deras ”9-5 jobb” i B’Z, NIGHT RANGER samt MR BIG har varit prio såklart. TMG turnerade i Japan efter förra släppet vilket de planerar att göra även nu. Ambitionen att lira live gör dem ändå till lite mer än bara ett bandprojekt, även om de bara kör en runda i Japan. Albumen ges tyvärr bara ut i Japan, vilket gör dem både exklusiva och svårtillgängliga. Det är synd och oförklarligt egentligen med tanke på medlemmarnas status och bandets kvalitéer.
Första plattan var lite hårdare melodiös hårdrock. Den nya har mer varierade låtstrukturer med ett luftigare sound som släppt fram klaviaturen lite mer, mest som en krydda. Albumen känns ändå närbesläktade. Inte så konstigt kanske med tanke på att TM och gänget är intakt.. Melodiös hårdrock får bli VDN-märkningen.
Jag tycker även att det märks på det kreativa uttrycket att de lämnat italienska Frontiers för det japanska bolaget B-Zone. Tyvärr verkar det inte finnas någon ”worldwide distribution”. Tack vare de digitala plattformarna samt via bandets egna kanaler blir musiken tillgänglig. Där norpade jag själv ett exklusivt och limiterat fysiskt exemplar som inkluderade en dvd med en livekonsert från 2004.
Tak Matsumoto är en skicklig gitarrist och låtskrivare. Hans gitarrspel vill alltid låtarnas bästa men han har även en fin teknik som släpps lös där det finns utrymme. Dynamiskt och med många sköna harmonier. Gott om tvåstämmor som förgyller låtarna helt klart. Han vågar hålla tillbaka sitt gitarrspel för att inte dränka låtarna. Tack för det. T.o.m i låten ”Guitar Hero”, där Jack Blades skrivit texten som en hyllning till Matsumoto, lirar han ytterst smakfullt utan att shredda sönder låten.
Jag måste tyvärr konstatera det otroligt sorgliga att Eric Martin tappat sin fornstora glans när det kommer till hans ton och röstomfång. Rösten känns ansträngd, ytterst lite men ändå märkbart. Det var ganska tydligt även under sommarens gig med MR BIG. Eric är ännu en favoritsångare som kämpar mot naturlagarna. Tycker dock han ror iland det trots allt. Hans sköna och lite souliga röstkaraktär går inte att missta sig på.
Summa summarum: Debuten var riktigt bra. Detta är något helt annat. Intressantare arrangemang med större musikalisk variation. Smakfullare lirat. Bättre låtar. En härlig nerv i framförandet och fin närvaro. Kanske de tjugo åren har gjort att låtar och samarbete har mognat till denna homogena utgåva som jag hoppas letar sig fram till alla som gillar kvalitativ melodiös hårdrock.
Det känns som man kategoriserar TMG som ett all-star-band/supergrupp, fullt naturligt men jag tycker det är lite orättvist. Detta är så mycket mer än så. Det känns väldigt mycket som ett band faktiskt och det är kul. Man hoppas såklart på en fortsättning nu när MR BIG’s saga är all men det är nog tveksamt. Pga samma anledning. Vi får glädjas åt denna utgåva istället. Den är väl värd att upptäcka.
Plattan släpptes onsdag 18 september. Betyg 8/10
Av: Thomas Hultbrand / DMB
LÅTARNA:
1. Crash Down Love 2. Eternal Flames (Feat. BABYMETAL) 3. The Story Of Love (Feat. LISA) 4. Color In The World 5. Jupiter And Mars 6. My Life 7. Endless Sky 8. Dark Island Woman 9. Faithful Now 10. The Great Divide 11. Guitar Hero
LINE-UP:
Takahiro ”Tak” Matsumoto – Gitarr/låtskriveri/arrangemang Eric Martin – sång Jack Blades- bas/kör Jeff Babko – klaviatur Matt Sorum – trummor
Det melodiösa rockbandet Fighter V är nu tillbaka med sitt andra album ”Heart Of The Young” där man kommer att lära känna bandets nye sångare Emmo Acar, som ersatt Dave Niederberger efter att denne fått problem med rösten. Kan även tilläggas att Thomas ”Plec” Johansson hjälpt till med produktionen. 2019 års debutskiva ”Fighter” var en positiv överraskning med många bra låtar. Dock hade sånginsatsen mer att önska på den plattan. Då jag har för mig att det inte var någon höjdare. Återstår att se om nye sångaren gör en bättre insats.
Fyra stycken singlar har släppts för att promota skivan i form av ”Eye To Eye”, ”Heart Of The Young”, ”Power” och nu senast ”Radio Tokyo”. Bra låtar där jag ändå tycker att ”Eye To Eye” sticker ut lite extra tillsammans med titelspåret ”Heart Of The Young”. Det finns ytterligare några spår att lyfta fram och det handlar om ”Run N´Hide Away”, ”How Long”, ”Bring It Back” och ”There´s No Limit”. Man skulle lite elakt kunna säga att Fighter V är en sämre kopia av till exempel H.E.A.T. för det finns helt klart likheter här. Mixa även detta med lite Nestor och Gottard så tycker jag att man ringat in plattans sound rätt bra.
Hur gick det för nye sångaren Emmo Acar då? Jo, han sköter sig helt ok. Tycker förövrigt att hans röst påminner ganska mycket om Rick Altzi´s från Gathering Of Kings.
Albumet ”Heart Of The Young” släpps fredagen den 20:e september och är något att spana in om man diggar bra melodiös rock/AOR. Dock är det inget som kommer finnas med på min ”best Of” lista när vi sammanfattar årets bästa plattor för 2024.
2024 har hittills inte varit det starkaste året när det kommer till melodiös rock och tyvärr kommer nog inte Wake the Nation ändra på det med sin senaste platta Heartageddon. Efter att ha lyssnat igenom albumet x antal gånger så är åtminstone en sak säker; Heartageddon passar bra som tilltugg, sämre som varmrätt.
Jag skulle vilja påstå att det finns spår av briljans, en gnutta wow-känsla och ögonblick av storhet. Mina solklara favoriter är Never Say, Bulletproof, Wheel of Fortune och Crossroads of Love. Alla dessa innehåller ingredienser som visar på att Wake the Nations har potential att bli riktigt stora inom den melodiösa rocken. Wheel of Fortune, exempelvis, har ett moget låtskrivande med lager på lager av ljudlandskap som tillsammans bildar en helhet som är större än summan av de olika delarna. Här finns något jag tycker att våra finska bröder bör ta tillvara på och bygga vidare på.
De flesta av albumets övriga låtar hamnar tyvärr någonstans mellan att kännas intetsägande och att irritera mig en aning. Några exempel på detta kommer här. Den sjunde låten, som passande nog heter Seven, har en förbryllande refräng som påminner mig alldeles för mycket om Kenny Loggins Danger Zone. Lyssna och bedöm själv. Jag kan dock inte “ohöra” det. Hey, som är den näst sista låten, gav mig snudd på hjärtklappning med de intensiva trummorna under refrängen. Den ständiga dubbelpedalen kopplat till en överflödig mix i trummornas favör gör det hela nästan öronbedövande. Filosofin “less is more” är något jag tänker på här.
I slutändan måste jag medge att jag känner mig lite besviken. Jag hade hoppats på ett gäng fler låtar som kunde tippa över albumet till att bli en utmanare till årets topp tio-lista. Årets svaga släpp till trots så tror jag inte Heartageddon kommer orka ända dit. Men som sagt så finns det några delar att ta tillvara på, främst från de fyra favoriterna jag nämnde ovan. Jag tror också att Wake theNations har potential att hänga med genrens giganter om de ger låtskrivandet och mixningen lite mer tid.
Betyg: 6/10
Bandmedlemmar: Krister Stenbom (vocals) Risto Tuominen (guitar) Janne ”Gekko” Granfors (bass) Tuomas Pelli (drums)
