Ibland räcker det med att höra några toner. Så enkelt kan det vara. Introt till Where did we lose the love är exakt allt vad jag älskar med aor och sen bara fortsätter det. I en tid då allt, eller i alla fall mycket, låter lika så tänker jag att ”här har vi nog något”.

Så vad har vi då? Jo till att börja med en av branschens snyggaste bandlogos, och det är ändå det som betyder minst här. Den första spontana känslan är att Daytona, alltså bandnamnet är också rätt coolt i all sin enkelhet, inspirerats av intron från olika polisserier från 80-talet. Det är liksom den genomgående känslan. Nästa ganska påtagliga sak är att för varje låt blir man mindre och mindre beredd på vad som kan komma och det är något som är mer värt än exempelvis tekniskt utförande.
 Om det nu lät som att ni behöver vara beredd på knackiga solon eller falsksång…icke. Här finns hela paketet. Jag är en sucker för snygga solon och jag blir rikligt belönad. Jag bara lutar mig tillbaka och njuter. Jag tänker, och kan inte lyfta några enskilda låtar som enskilda höjdpunkter på plattan för just variationen gör helheten. Men det är klart, ”Garder La Flamme” är en karamell som räcker länge med sina 6:38.

Överlag blir man glad över att lyssna. Det är så bra variation och dynamik på låtarna plus att man då och då ger sig ut på en liten tidsresa vilket vi alla suktar efter. Hittar faktiskt inga direkta svagheter här och det är ytterst sällan det händer, har jag märkt.

Kanske lite tidigt att kalla det en tidlös klassiker men betyget blir högt: 9/10

Plattan släpps 25/10 via Escape music

Daytona består av :

Fredrik Werner – Sång
Erik Heikne – gitarr (Erik kan ni förövrigt höra i nästa avsnitt av Den melodiösa podden 1/10)
Johan Berlin – Keyboard
Niclas Lindblom – Bas
Calle Larsson – Trummor

 Av: Måns Enheim