Här har vi ett nytt hårdrocksprojekt från Tyskland skapat av sångaren Carsten Schulz och multiinstrumentalisten Markus Pfeffer. Schulz har ett förflutet hos bland annat banden Devoid och Evidence One och Pfeffer har en bakgrund hos Scarlett och Winterland. Frågan är om de tillsammans lyckats skapa något spännande och slagkraftigt. Mitt svar på den frågan är ett starkt…KANSKE…

Jag måste medge att Alive är en av de svåraste skivor jag försökt få grepp om och placera inom vettiga ramar. Det finns onekligen bra melodier här och var och musikaliskt sett sitter det rätt så bra i öronen. Men det är något som inte riktigt vill hamna på plats. Den mest träffande beskrivning jag kommit fram till är: Alive är ett album jag gärna kan återvända till men som jag samtidigt lätt kan glömma bort.

Dawn of Time’ inleder plattan med en lågmäld synthslinga som leder in till ett kraftfullt gitarriff och sedan vidare till en refräng som inte går av för hackor. Sammantaget är det en stark inledning som lockar till vidare lyssning. ‘House of Cards’ fortsätter på ett liknande spår med framförallt en upplyftande refräng. ‘Wings of an Eagle’ bryter soundet en aning med ett intressant versriff bestående av cleant gitarrljud modulerat med lite delay. Det klyschiga ljudet från en örn hade dock gärna kunnat sållats bort under idéstadiet.

På ‘Can’t Take My Soul Away’ skiner Pfeffers gitarrspel under en lång introsekvens samt vid ett solo ungefär två tredjedelar in på låten. Skivans i särklass lugnaste låt, ‘Listen’, följer sedan och blir såklart min solklara favorit. Den har rakt igenom ett mjukt sound, bortsett från solot, samt en refräng som snabbt sätter sig hos mig. Den sjätte låten, ‘Fleshburn’, har ett intressant orientaliskt sound med bland annat en arabisk flöjt under både intro och outro. Det är dock vid denna låt som jag som börjar notera hur aggressivt mixad gitarren är. Då tänker jag främst på riffen under verserna. Detta är återkommande hos de flesta av låtarna, även de jag beskrivit ovan, och tar bort lite från helhetskänslan.

Av de resterande sju låtarna är ‘Visions and Sins’ och ‘Hotel Overload’ mina två favoriter, till stor del tack vare ett par schyssta gitarrsolon. Trots det känner jag att skivans andra del är svagare än den första och att låtarna går mer och mer ihop med varandra. Det har nog att göra med att skivan helt enkelt är för lång och innehåller snäppet för många låtar. Istället för de 13 låtar som tryckts ihop här skulle det nog räckt med 10 av de bästa.

Jag står fast vid att Alive är ett album som har sina stunder i solen och att det är trevligt att komma tillbaka dit då och då, men att upplevelsen i slutändan känns lite väl anonym och lätt att glömma bort. För att vara en debutplatta känner jag mig intresserad av att höra mer men jag kommer inte få några sömnlösa nätter medans jag väntar.

LÅTLISTA
1. Dawn of Time
2. House of Cards
3. Wings of an Eagle
4. Can’T Take My Soul Away
5. Listen
6. Fleshburn
7. The Healing Echoes
8. Desert Mind
9. Visions and Sins
10. Steam
11. Don’t Blame Me
12. Hotel Overload
13. Days of Darkness and Rain

Släpps den 13:e november

//DavidHGG