Den amerikanske sångaren och musikern är nog mest känd från gruppen The Rembrandts som gjorde ledmotivet till tv-serien Vänner.
Men dessförinnan hade han varit soloartist och där retroplattan är nr 3 i ordningen.
Plattan släpptes 1989 och producerades av Peter Coleman.

Det är en mix av olika sorters rock, vanlig-, västkust-, och arbetarrock samt en viss inblandning av powerpop, soul och en skvätt gospel. Typ Joey Tempest, Rick Price och John Mellancamp.
Produktionsmässigt låter det rent, luftigt och där alla instrumenten har tydliga roller, inga lager på lager här inte.
11 låtar ståtar plattan med och den är, enligt mig, fläckvis riktig j..la bra.

Första vågen ut är ”The Stuff That Dreams Are Made Of” och det är strandrock så det stänker om den.
Tänker er en strand, surfingbrädor, personer med vinden i sitt hår, sprit och musikvågor på hög volym.
Då har ni en föraning om hur det låter.
En riktigt bra surfarvåg är ”With All Your Might”. Gött sväng som gör det svårt att sitta stilla.
En allvarligare historia är ”Cut From Stone”, men fy f.n vad bra den är.
”Velvet Chains” har en 60/70-tals känsla över sig. Inte så att den är dålig, utan mer annorlunda på ett bra vis.
När ”Who´s Gonna Hold You Now” börjar ljuda skulle man för ett ögonblick tro att man sitter på en pub i England. Den är medryckande och skrål vänlig.

Under kategorin bra låtar, hittar vi ”It´s Just Like You”, ”My Girl”, ”California Sunshine” (där Peter Framton medverkar), den akustiska balladen ”Like A River”, som förövrigt hade gjort sig vid brasan med allsång i refrängen och avslutande ”We Don´t Have To Say Goodbye”.

”The Long Way Home” är inte sista låten på plattan men den skulle kunna vara det. Tänk er, festen är slut och det är dags att ta sig hemåt på ostadiga ben i gryningsljuset.
Hm, åt vilket håll är det nu jag ska?

Som vanligt kan jag bara rekommendera er att ge den en chans att få spela upp sig.

Cliffhanger: Fru Cain

Av Tommy Svensson för DMB.