Från Kanada kommer veckans grupp, men det visste ni säkert redan.
Även om debuten är riktigt bra så blir den brädad å det grövsta av uppföljare från ´93, här serveras vi EXTRA allt.
Instrumentalt och a cappella ingår i den överdådiga buffén.
Producenter var Harry Hess och Pete Lesperance med hjälp av Kevin Doyle.

För mig är ”Mood Swings” deras bästa, har väl kanske inte full koll på alla deras alster men för att slå denna måste den vara dj..ligt bra.
Visst, allt är inte guld som glimmar men ingen av låtarna är dåliga, snarare bara bra.
11 låtar att utforska och Pete måste ha tagit sina vitamintabletter inför inspelningen för dj.., förlåt, minsann vad han spann loss på guran.

Vi står inför en grandios buffé och med tanke på hur plattan öppnar, ”Saviors Never Cry”,
så hoppar vi över minglet och förrätterna för att ge oss fullständigt hän åt proteinerna i alla dess former.
Grönsaker och annat nyttigt skänker vi inte ens en tanke.
Inte förrän vi är framme vid den instrumentala ”Mandy” får vi första lilla andrummet där vi kan pusta ut och lossa på skärpet, minst ett par hack.

Då har vi frossat oss igenom en massa högoktaniga låtar och fått pusta ut lite iallafall, men vi har efterrätterna kvar. Inte att förglömma dem.
”Empty Promises” och halvballaden ”If There Was A Time” blir nådastöten för kroppen.
Som väl är kommer den skönsjungande a cappella låten ”Just Like I Planned” och räddar oss.
Då kan vi bara sitta och njuta av stämsången och smälta all den näringen vi har fått i oss.
Inte ens ett litet rap går att uppbringa, för det finns helt enkelt inte plats för en endaste liten luftbubbla inombords.

Avslutande ”Had Enough” är för mig som en låt till eftertexterna, inget man lägger på minnet utan bara finns där.

En platta som ni MÅSTE utforska om ni nu inte redan har koll på den.

Av Tommy Svensson för DMB.