Sångerskan och skådespelerskan Tané Cain släppte 1982 sin självbetitlade platta.
Skulle kunna tänka mig att den finns nog inte på första parkett i er skivsamling, eller?
Den är producerad av sin dåvarande make Jonathan Cain och Keith Olsen.

Medverkande musiker var exempelvis Jonathan (så klart) keyboard och sång, Mike Baird (Journey, I-Ten, Van Stephenson) trummor och hanterade gitarrerna gjorde Tim Price (Sahara Snow och studio musiker) samt Chas Sandford (I-Ten).
Dennis Belfield (I-Ten) skötte basgörat och Neal Schon var sologitarrist på 3 av låtarna.
Bakgrundssångare var Richard Page (Mr. Mister) och Tom Kelly (I-Ten).
Den uppställningen skämtar man inte bort.

Musikmässigt skulle jag kategorisera det som AOR med mycket 70-tal i sig.
Det låter en hel del I-Ten och till en viss del även Supertramp och Pat Benatar.
Röstmässigt är hon väl ingen toppsångerska utan helt okej, lite tunn röst.
Låtar är skrivna av Jonathan och Pug Baker förutom ”Almost Any Night” där Beau Hill och Sandy Stewart drog sitt strå till stacken.
Både låtarna och produktionen är bra, inte mycket att klaga på där.

”Temptation” kör igång plattan på ett riktigt bra vis.
Den Supertramp inspirerade ”Danger Zone” är nästa låt ut.
”My Time To Fly”. En riktigt bra låt som varierar i tempo, även den har en Supertramp aura hängande över sig.
Gött gnugg på guran har vi i ”Holdin´ On”.
På balladen ”Almost Any Night”, som är en duett (OBS! Ej Volvo Duett), sjunger hon tillsammans med Jonathan.
Avslutar gör ”Suspicious Eyes”.
”Crazy Eyes”, ”Vertigo” och ”Hurtin´ Kind” är bara bra låtar, övriga är riktigt bra.

Jag tycker att ni ska kolla upp den här plattan, för det är den väl värd.

Cliffhangern: En bil?

Av Tommy Svensson för DMB.