Från Kanada kommer veckans grupp, men det visste ni säkert redan.
Även om debuten är riktigt bra så blir den brädad å det grövsta av uppföljare från ´93, här serveras vi EXTRA allt.
Instrumentalt och a cappella ingår i den överdådiga buffén.
Producenter var Harry Hess och Pete Lesperance med hjälp av Kevin Doyle.

För mig är ”Mood Swings” deras bästa, har väl kanske inte full koll på alla deras alster men för att slå denna måste den vara dj..ligt bra.
Visst, allt är inte guld som glimmar men ingen av låtarna är dåliga, snarare bara bra.
11 låtar att utforska och Pete måste ha tagit sina vitamintabletter inför inspelningen för dj.., förlåt, minsann vad han spann loss på guran.

Vi står inför en grandios buffé och med tanke på hur plattan öppnar, ”Saviors Never Cry”,
så hoppar vi över minglet och förrätterna för att ge oss fullständigt hän åt proteinerna i alla dess former.
Grönsaker och annat nyttigt skänker vi inte ens en tanke.
Inte förrän vi är framme vid den instrumentala ”Mandy” får vi första lilla andrummet där vi kan pusta ut och lossa på skärpet, minst ett par hack.

Då har vi frossat oss igenom en massa högoktaniga låtar och fått pusta ut lite iallafall, men vi har efterrätterna kvar. Inte att förglömma dem.
”Empty Promises” och halvballaden ”If There Was A Time” blir nådastöten för kroppen.
Som väl är kommer den skönsjungande a cappella låten ”Just Like I Planned” och räddar oss.
Då kan vi bara sitta och njuta av stämsången och smälta all den näringen vi har fått i oss.
Inte ens ett litet rap går att uppbringa, för det finns helt enkelt inte plats för en endaste liten luftbubbla inombords.

Avslutande ”Had Enough” är för mig som en låt till eftertexterna, inget man lägger på minnet utan bara finns där.

En platta som ni MÅSTE utforska om ni nu inte redan har koll på den.

Av Tommy Svensson för DMB.

”Don´t Touch Me There” från 1989 var amerikanarnas andra platta. Paul Sabu, Gene Simmons och gruppen själva stod som producenter för skapelsen.
Gene var även deras mentor/vägledare under karriären.

Det är lite tyngre melodiös hårdrock som gäller här. Mycket Sabu stuk både i sound och låtar, sen att sångaren Jesse Damon låter lite som Paul gör ju inte saken sämre.

11 låtar ståtar plattan med varav en är cover på ELO´s ”Can´t Get Her Out Of My Head”.
Titellåten och halvballaden ”Tonight You´re Mine” sticker ut från en annars jämn och riktigt bra platta, för de är riktigt, riktigt vassa.
”Touch Me” osar Robert Palmer´s ”Addicted To Love” Sämre inspiration kan man väl ha, eller?
Plattan är som sagt väldigt jämn och bra, gillar man därtill Paul Sabu så kan jag nog garantera att ni uppskattar den här skapelsen.

Av Tommy Svensson för DMB.

Kärlek bland kannibaler kan vara en utmaning, men plattan med samma namn är sannerligen ingen utmaning utan däremot en fröjd för hörseln.

Producenter var Tom Lord-Alge, Mike Shipley, Larry Klein, Phil Galdston samt bandet själv. Många kockar men en ytterst vällagad soppa.
1989 hade den stått tillräckligt på spisen och puttrat för då var det nämligen tid att paketera och distribuera skapelsen.

Produktionen inte bara låter 80-tal utan den fullkomligt sänder ut 80-tals vibbar som är så stora och långa att de nästan når grannbyn. På ett positivt sätt.
Det är axelvaddar, benvärmare, neonfärgade spandex brallor och tuperat hår och allt annat från den tiden.

Många av de 11 låtarna har spelats så många gånger att det finns snart bara enstaka toner kvar att utröna för hörseln.
Titellåten är väl den som jag tycker är sämst medan den Def Leppard/Bryan Adams doftande balladen ”I Didn´t Mean To Stay All Night” (skriven av Mutt Lange), ”Send A Message”, ” Healing Waters” och filmmusiken ”I´ll Be There” är bra enligt min bedömning.

”The Burn” har Bernie Taupin (Elton John) som en av låtskrivarna. Den är även första spåret och sätter gränsen för vad plattan har att erbjuda.
”It´s Not Enough”, ”Trouble In Mind”, filmmusik i form av ”Wild Again”, ”We Dream In Color” och ”Blaze Of Love” är några riktiga stänkare. Här snackar vi låtar med stora bokstäver.
Vissa låtar ser jag framför mig skulle kunna vara till en amerikansk tv-serie som handlar om tonåringar som går i college, med allt vad det innebär.
Studentkårer, fester, hormoner som studsar hej vilt samtidigt som de försöker bli vuxna och även ska lära sig någonting. Men det kanske är jag som har livlig fantasi.

Mickey Thomas sjunger som en gud samtidigt som låtarna är smakfulla och har ibland lite underfundiga arrangemang.
Ljudbilden går det definitivt inte att klaga på.
Tyvärr är det lite ojämn kvalité på låtarna, men de som är bra är makalöst bra.

Misstänker att många av er har koll och en åsikt om plattan.
Jag slänger till med den gamla filmfrasen, Play it again, Sam.
Spela plattan om och om igen.

Av Tommy Svensson för DMB.

Sångerskan och skådespelerskan Tané Cain släppte 1982 sin självbetitlade platta.
Skulle kunna tänka mig att den finns nog inte på första parkett i er skivsamling, eller?
Den är producerad av sin dåvarande make Jonathan Cain och Keith Olsen.

Medverkande musiker var exempelvis Jonathan (så klart) keyboard och sång, Mike Baird (Journey, I-Ten, Van Stephenson) trummor och hanterade gitarrerna gjorde Tim Price (Sahara Snow och studio musiker) samt Chas Sandford (I-Ten).
Dennis Belfield (I-Ten) skötte basgörat och Neal Schon var sologitarrist på 3 av låtarna.
Bakgrundssångare var Richard Page (Mr. Mister) och Tom Kelly (I-Ten).
Den uppställningen skämtar man inte bort.

Musikmässigt skulle jag kategorisera det som AOR med mycket 70-tal i sig.
Det låter en hel del I-Ten och till en viss del även Supertramp och Pat Benatar.
Röstmässigt är hon väl ingen toppsångerska utan helt okej, lite tunn röst.
Låtar är skrivna av Jonathan och Pug Baker förutom ”Almost Any Night” där Beau Hill och Sandy Stewart drog sitt strå till stacken.
Både låtarna och produktionen är bra, inte mycket att klaga på där.

”Temptation” kör igång plattan på ett riktigt bra vis.
Den Supertramp inspirerade ”Danger Zone” är nästa låt ut.
”My Time To Fly”. En riktigt bra låt som varierar i tempo, även den har en Supertramp aura hängande över sig.
Gött gnugg på guran har vi i ”Holdin´ On”.
På balladen ”Almost Any Night”, som är en duett (OBS! Ej Volvo Duett), sjunger hon tillsammans med Jonathan.
Avslutar gör ”Suspicious Eyes”.
”Crazy Eyes”, ”Vertigo” och ”Hurtin´ Kind” är bara bra låtar, övriga är riktigt bra.

Jag tycker att ni ska kolla upp den här plattan, för det är den väl värd.

Cliffhangern: En bil?

Av Tommy Svensson för DMB.

Den amerikanske sångaren och musikern är nog mest känd från gruppen The Rembrandts som gjorde ledmotivet till tv-serien Vänner.
Men dessförinnan hade han varit soloartist och där retroplattan är nr 3 i ordningen.
Plattan släpptes 1989 och producerades av Peter Coleman.

Det är en mix av olika sorters rock, vanlig-, västkust-, och arbetarrock samt en viss inblandning av powerpop, soul och en skvätt gospel. Typ Joey Tempest, Rick Price och John Mellancamp.
Produktionsmässigt låter det rent, luftigt och där alla instrumenten har tydliga roller, inga lager på lager här inte.
11 låtar ståtar plattan med och den är, enligt mig, fläckvis riktig j..la bra.

Första vågen ut är ”The Stuff That Dreams Are Made Of” och det är strandrock så det stänker om den.
Tänker er en strand, surfingbrädor, personer med vinden i sitt hår, sprit och musikvågor på hög volym.
Då har ni en föraning om hur det låter.
En riktigt bra surfarvåg är ”With All Your Might”. Gött sväng som gör det svårt att sitta stilla.
En allvarligare historia är ”Cut From Stone”, men fy f.n vad bra den är.
”Velvet Chains” har en 60/70-tals känsla över sig. Inte så att den är dålig, utan mer annorlunda på ett bra vis.
När ”Who´s Gonna Hold You Now” börjar ljuda skulle man för ett ögonblick tro att man sitter på en pub i England. Den är medryckande och skrål vänlig.

Under kategorin bra låtar, hittar vi ”It´s Just Like You”, ”My Girl”, ”California Sunshine” (där Peter Framton medverkar), den akustiska balladen ”Like A River”, som förövrigt hade gjort sig vid brasan med allsång i refrängen och avslutande ”We Don´t Have To Say Goodbye”.

”The Long Way Home” är inte sista låten på plattan men den skulle kunna vara det. Tänk er, festen är slut och det är dags att ta sig hemåt på ostadiga ben i gryningsljuset.
Hm, åt vilket håll är det nu jag ska?

Som vanligt kan jag bara rekommendera er att ge den en chans att få spela upp sig.

Cliffhanger: Fru Cain

Av Tommy Svensson för DMB.